Från en regnig sommarkväll på Kafé Himlavalvet till ett återseende på Debaser Strand. Josiah and the Bonnevilles bjöd på en konsert där innerligt låtskrivande, ett samspelt band och en ovanligt varm kontakt med publiken stod i centrum. Men kvällen bjöd också på ett energifyllt förband i Dylan Flynn & The Dead Poets, som visade att den irländska rockscenen har mer att erbjuda.

Dylan Flynn & The Dead Poets – irländsk energi med amerikanska förebilder

Det var irländska Dylan Flynn & The Dead Poets som fick uppdraget att värma upp publiken på Debaser Strand den 11 november. Och det gjorde de med en energi och spelglädje som snabbt satte tonen för kvällen.

Musikaliskt rör sig bandet i ett landskap där den amerikanska rocktraditionen möter modern indie. Influenserna från Bruce Springsteen, Tom Petty och Fleetwood Mac är tydliga, både i det melodiska anslaget, de berättande låtarna och den gitarrdrivna energin. Det finns något befriande i hur bandet förenar de klassiska förebilderna med ett ungdomligt och eget uttryck.

Dylan Flynn har en naturlig utstrålning som frontfigur, och tillsammans med The Dead Poets förmedlar han en smittande entusiasm. Här finns både melodikänsla och en vilja att verkligen nå fram till människorna framför scenen.

Jag fick möjlighet att prata en kort stund med Dylan precis innan Josiah skulle gå på scenen. Han berättade att det sannolikt blir en återkomst till Sverige, då med en egen turné. Efter kvällens framträdande känns det som något att se fram emot.

Men det skulle också bli ett återseende redan samma kväll. När Josiah and the Bonnevilles senare framförde Daisy fick Dylan Flynn & The Dead Poets komma tillbaka upp på scenen för ett gemensamt nummer. Ett fint ögonblick som också underströk den gemenskap mellan musikerna som präglade kvällen.

Från Himlavalvet till Debaser – tre år senare

Den 15 augusti 2023 hade jag glädjen att träffa Josiah Leming när han spelade på Kafé Himlavalvet i Stockholm. Det var en regnig och kylig sommarkväll, men också en av de där spelningarna som stannar kvar i minnet. Den intima miljön, musiken och några fina samtal med Josiah gjorde ett bestående intryck.

Drygt tre år senare är han tillbaka i Stockholm, den här gången på Debaser Strand och med ett helt band bakom sig.

Under de här åren har Josiah and the Bonnevilles vuxit till ett internationellt namn, med en allt större publik och omfattande turnéer. Men det är inte bara publikens storlek som har förändrats. Det musikaliska uttrycket har också utvecklats, från de avskalade framträdandena med gitarr och sång till en betydligt bredare ljudbild där ett samspelt band ger låtarna nya dimensioner.

Jag fick möjlighet att återigen träffa Josiah för en intervju före konserten. Det blev ett varmt och personligt återseende, och vi kom bland annat att prata om hur mycket som har hänt sedan den där kvällen på Himlavalvet.

Men framför allt blev konserten ett tydligt bevis på hur han har utvecklats som liveartist, utan att förlora det som gjorde honom så speciell redan vid vårt första möte.

En artist som verkligen möter sin publik

Det som framför allt imponerar med Josiah Leming är hans närvaro. Han har en förmåga att skapa en personlig kontakt med publiken som får även en större konsertlokal att kännas intim.

Det handlar inte om stora gester eller ett tillrättalagt scenspråk. Snarare är det hans naturlighet, värme och sätt att förmedla låtarnas känslor som gör att avståndet mellan scen och publik upplevs som ovanligt litet.

Det finns en uppriktighet i hans uttryck som gör att man tror på honom. När han sjunger om kärlek, förlust, längtan och livets motgångar känns berättelserna levande. Han har dessutom en röst som kan röra sig från det lågmälda och sårbara till ett betydligt kraftfullare uttryck utan att förlora sin personlighet.

Konserten inleddes med Stolen Love, följd av Good Boy och Carolina Heart. Redan här etablerades det musikaliska uttryck som skulle prägla kvällen: ett möte mellan Josiahs starka singer-songwritertradition och den större, mer dynamiska ljudbild som det nya bandet tillför.

Det märks tydligt hur mycket han uppskattar samspelet med sina medmusiker. Bandet ger musiken både tyngd och rörelse, men utan att tränga undan Josiahs röst eller berättelser. Tvärtom får låtarna ytterligare dimensioner.

Och trots den större produktionen finns samma närhet kvar som under den avskalade spelningen på Himlavalvet. Josiah har en förmåga att få publiken att känna sig delaktig, inte bara som åskådare utan som en viktig del av den musikaliska upplevelsen.

Kärleken, sårbarheten och människorna bakom låtarna

Med Keeping Love Alive, Easy to Love och Mountain Girl följde en del av konserten där Josiahs förmåga att gestalta mänskliga relationer fick stort utrymme.

Det är också här en av hans största styrkor som låtskrivare finns. Han kan formulera känslor som är djupt personliga, men ändå lämna plats för lyssnarens egna erfarenheter.

Hans musik har ofta en enkelhet som gör att berättelserna når fram utan att behöva förklaras. Det är låtar om kärlek och längtan, om att försöka hålla fast vid det som betyder något och om de motsättningar som uppstår när livet inte riktigt blir som man tänkt sig.

Det är lätt att förstå varför hans musik har hittat en så trogen publik. Det finns något igenkännbart i berättelserna, men också en musikalisk värme som gör att de aldrig känns distanserade.

Josiah verkar inte i första hand vilja imponera på sin publik. Han vill nå fram till den. Och det är en viktig skillnad.

Även Basic Channels och hans personliga tolkning av Justin Biebers Ghost fick plats i repertoaren. Det senare påminner om hur betydelsefulla coverlåtarna har varit för hans karriär.

Men det som gör hans tolkningar intressanta är framför allt hur han tar sig an materialet. Han nöjer sig inte med att återge originalen, utan låter dem passera genom sitt eget musikaliska uttryck. Ghost blir i hans händer en låt som ligger nära den americana- och singer-songwritertradition som präglar hans egen musik.

Ett nytt kapitel med As Is

Med Another Day at the Factory och senare Redline fick också material från det senaste albumet As Is en framträdande plats under kvällen.

Albumet rör sig mellan kärlek, förlust, motståndskraft och människors försök att få vardagen att gå ihop. Det är berättelser om människor som bär på erfarenheter, som ibland har gått vilse men som fortfarande försöker hitta en väg framåt.

Det finns en tydlig koppling mellan dessa teman och Josiahs musikaliska uttryck. Han har en förmåga att låta det vardagliga och det stora existentiella mötas, utan att berättelserna förlorar sin mänskliga förankring.

Redline är ett av albumets mest intressanta spår och får med bandets hjälp en kraft som understryker låtens känsla av rörelse och framåtblickande.

Det är också här som utvecklingen från den mer avskalade artisten 2023 till dagens Josiah and the Bonnevilles blir särskilt tydlig. Musiken har vuxit, men berättelserna är fortfarande dess kärna.

När rocken får ta plats

En av kvällens stora kvaliteter var variationen mellan det intima och det mer kraftfulla.

Med Kings of Leon-låten Pyro, liksom de egna Please, Hell Without the Flames och Going Gone, fick konserten en tydligare rockprägel.

Det är också en utveckling som hörs på As Is, där Josiah har lämnat en del av det tidigare avskalade uttrycket till förmån för ett större och stundtals mer elektriskt sound.

Bandet ger musiken en energi som fungerar särskilt väl i konsertformatet. Gitarrerna får större utrymme, rytmsektionen skapar ett tydligare driv och arrangemangen ger låtarna en dynamik som kompletterar Josiahs uttrycksfulla sång.

Samtidigt finns en fin balans mellan det kraftfulla och det återhållsamma. Musiken tillåts växa när det behövs, men lämnar också utrymme för de mer lågmälda partier där Josiahs röst och berättelser får stå helt i centrum.

Det är just den variationen som gör konserten så tilltalande. Josiah and the Bonnevilles rör sig ledigt mellan americana, folk och rock, utan att förlora sin musikaliska identitet.

Springsteen, mandolinen och en stark avslutning

Efter huvudsetets avslutande Going Gone väntade två extranummer som på ett fint sätt sammanfattade kvällens musikaliska bredd.

Först återvände Josiah till scenen tillsammans med Juan Solorzano på mandolin för en avskalad tolkning av Bruce Springsteens Atlantic City, från albumet Nebraska från 1982.

Springsteens original bygger på en sparsmakad, akustisk ljudbild där berättelsen och den nästan ödsliga stämningen står i centrum. Josiah och Juan valde att behålla den intimiteten, men gav låten en egen musikalisk färg genom samspelet mellan sången och mandolinen.

Det blev en fin kontrast till den större och mer rockorienterade ljudbild som hade präglat delar av konserten. Med bara Josiahs röst och Juans mandolin fick låtens berättelse stå i centrum, medan mandolinen tillförde en särskild värme och en tydlig förankring i americanatraditionen.

Det är också ett låtval som passar hans musikaliska värld ovanligt väl. Springsteens berättelse om människor som försöker hitta en väg framåt genom motgångar och svåra val ligger nära de teman som återkommer i Josiahs egna sånger.

Mot slutet av Atlantic City växte publikens allsång fram och resten av bandet återvände till scenen. Det blev en fin övergång där den intima stämningen gradvis övergick i en större känsla av gemenskap, med både publiken och musikerna samlade kring låten i en mäktig allsång.

Därifrån tog bandet sedan steget rakt in i kvällens avslutande Blood Moon. Efter den lågmälda inledningen på Atlantic City fick musiken nu blomma ut i en kraftfull, elektrisk final där hela bandets energi och samspel stod i centrum.

Kontrasten, men också den naturliga övergången mellan de två extranumren, blev en särskilt lyckad avslutning på en kväll som hela tiden rört sig mellan det avskalade och det kraftfulla, mellan den ensamme låtskrivaren och glädjen i att skapa musik tillsammans med andra.

En kväll som handlade om mer än musik

När jag lämnade Debaser var det framför allt känslan av gemenskap som dröjde sig kvar.

Josiah Leming är en artist som har upplevt både framgångar och motgångar. Han har kämpat länge för att hitta sin publik och har under de senaste åren fått se sin musik nå människor över hela världen.

Men det som imponerar mest är inte hur stor publiken har blivit. Det är hur han fortfarande lyckas skapa känslan av ett personligt möte med människorna framför scenen.

Det finns en värme och ödmjukhet i hans sätt att uppträda som gör att musiken kommer nära. Han låter berättelserna tala, delar generöst med sig av sin energi och visar en påtaglig glädje över att få stå på scenen tillsammans med sitt band.

För tre år sedan stod han ensam på scenen på Kafé Himlavalvet, i början av en ny fas av sin musikaliska karriär.

Den 11 november 2026 stod han på Debaser Strand, omgiven av sitt band och en publik som kommit för att dela hans musik.

Mycket har förändrats sedan dess.

Men värmen, ödmjukheten och viljan att skapa en verklig kontakt med människorna framför scenen verkar vara precis densamma.

Och kanske är det just där den verkliga framgången ligger.