Eric Bibbs varma röst och livsbejakande blues värmde Katalin på torsdagskvällen. En entusiastisk publik bjöds på en generös konsert som varade nästan två och en halv timme.

Eric Bibb har spelat på Katalin många gånger, redan på den tiden stället låg på Svartbäcksgatan. När han nämner detta och frågar om några i publiken var med redan då får han god respons. Jag såg honom inte så tidigt, men första gången var för 19 år sedan och just på nuvarande Katalin. Denna kväll har han med sig sina trogna följeslagare Staffan Astner på elgitarr och Glen Scott på bas, elpiano och sång. Hustrun Ulrika Bibb bjuds upp på scenen, att sjunga, under konsertens andra halva.

Kvällens spelning inleds med ”Tall Cotton”. Bibb berättar att hans ”Great Grandmother” alltid sa att han skulle vandra i ”Tall Cotton” genom livet. Eric Bibb har en otrolig utstrålning och värme i sin hela uppenbarelse och innerliga röst som känns mjuk som bomull så det känns passande. Det finns en hel del folkmusik i Eric Bibbs blues. En av hans gamla hjältar är Huddie Ledbetter, mer känd som Leadbelly, som var en av de mest betydande tidiga blues och folksångarna. Vi får höra två av hans kompositioner ”Alabama Bound” och ”Bring Me a Little Water, Sylvie”. Bibb berättar hur väl emottagen han blev som ny i Sverige i början av 70-talet, inte minst av Katalin. Han berättar också hur stort och känsloladdat det var när han deltog i Allsång på Skansen för några år sedan. Eric Bibb utstrålar ju lugn och harmoni, men vid det ögonblicket var han lite nervös med alla TV-kameror och allt. Att få uppträda på Skansen fick honom att känna sig som Jussi Björling. Bluesen handlar ju ofta om det hårda livet och dess orättvisor och kan vara dyster. Eric Bibb visar dock att all blues inte behöver vara på det sättet. ”The Happiest Man in The World” är ett bra exempel på den livsbejakelse och glädje som han förmedlar med sin blues. Den är inte bara färgad av folkmusiken men också av gospeln. Efter cirka 50 minuter är första set slut.

Efter paus så börjar Eric Bibb med ett par låtar solo, bland annat ”Walk this road”. Med sin själfulla röst och fantastiska gitarrspel så är det magi på hög nivå. Han förmedlar verkligen äkta blues som har kontakt med andra blues-legendarer, generationer bakåt i tiden. I introduktionen till ”With A Dolla’ in My Pocket” berättar han om att låten handlar om en blues-legendar som i slutskedet av sitt liv berättade för honom om sin flykt från Mississippi. Denne hade till slut fått nog av förmannens förtryck och sa sitt hjärtas mening, vilket resulterade i att han fick lämna Mississippi. Lyssna på texten så förstår ni. När Bibb introducerar låten ”Dance Me To The End Of Love”, berättar han om när han skulle köpa en fin bröllopspresent och hittade ett fint fotoalbum med ett par som dansade på omslaget. Texten under bilden var ”Dance Me To The End Of Love”. Det gav honom inspiration till att skriva låten med den titeln. Han visste inte då om att Leonard Cohen skrivit en låt med samma titel och att album-omslaget var inspirerat av Cohens låt. Så kan det gå när man är en låtskrivare. Efter den introduktionen bjuder han upp sin fru, Ulrika Bibb, att sjunga den. Hon sjunger den så vackert med stor inlevelse och känsla. Vilket sångarpar de är! De gör sedan ”Needed Time” tillsammans med lite allsång av publiken.

Staffan Astner och Glen Scott gör också enastående insatser under den generöst tilltagna konsertens gång. Astners samspel med Eric Bibb och fina solon är glänsande. Glen Scott sitter lite i bakgrunden men är en nog så viktig spelare. Han spelar mest elbas men även piano och hans körsång bidrar starkt. De avslutar med en mycket kraftfull version av ”In My Father´s House”. Både Bibb och Astner reser sig från sina respektive pallar vilket bidrar till energin i låten. En låt som Eric Bibb säger att han ska spela ofta den närmaste tiden. Kopplingen till världssituationen är inte svår att förstå. De avslutar med ”Connected” som är en mycket passande avslutning eftersom det är just vad vi som var med om denna fina konsert varit tillsammans med Eric Bibb och de andra musikerna. Konserten var så generöst tilltagen och fint avslutad så inga extranummer kändes nödvändiga.