De två mästarna, på var sitt instrument, Joel Lyssarides på piano och Georgios Prokopiou på bouzouki skapade magi när de spelade i Jazzhörnan i Uppsala Konsert & Kongress Sal D på fredagskvällen. Musik som berörde väldigt starkt.

Det var slutsålt till konserten som presenterades av Uppsala Jazz Club i samarbete med UKK. När de två musikerna kliver in på scenen kl 20 så uttrycker de sin förvåning över att det är så många i publiken. ”vet ni vad det är som ni ska få lyssna på” utbrister Joel Lyssarides med glimten i ögat. Han berättar senare att det är ett drömprojekt för honom. Lyssarides har grekiskt påbrå genom sin morfar som var grek-cypriot. När han spelade på en jazzfestival i Athén så framförde han sin idé att spela tillsammans med en bouzouki-spelare. Jazzfestivalens arrangör talade om för honom att det inte var troligt att han skulle ro ett sådant projekt i land. Det blev ytterligare en sporre för Lyssarides och han hittade till slut Georgios Prokopiou (den bästa bouzouki-spelaren enligt Lyssarides). Deras samarbete ledde fram till ett hyllat album ”Arcs & Rivers” som de släppte under förra året.

Det är främst musiken från albumet som de framför under kvällens konsert. De två träffades för första gången 2022. Sedan dess har de spenderat massor av tid tillsammans. Lyssarides berättar för mig efter konserten: ”Vi ägnade ungefär ett och ett halvt år tillsammans, innan vi gjorde vår första konsert, bara för att förstå varandras spel. Ibland kunde vi ses 8 timmar om dagen. Vi satt mest i mitt kök och hans vardagsrum och spelade tills vi var helt slut, sen upp igen dagen efter för att börja om.” Deras låtar bygger på mycket improvisation enligt ett ramverk. Lyssarides igen: ”Låtarna är relativt korta och skulle mer eller mindre kunna sammanfattas på ett A4. Resten är rätt spontant. Speciellt sådana grejer som när vi helt plötsligt bara byter tempo mitt i en låt eller hur vi avslutar. Vi brukar försöka arra om låtarna lite innan varje gig när vi gör soundcheck. Georgios får ibland helt galna idéer, sådär 10 minuter innan gig, som är det möjligt att spela det här slutet istället. Då är det bara att hålla andan och hoppas på det bästa”.

Med denna introduktion är det lite lättare att beskriva upplevelsen av kvällens konsert. Det är en fantastisk upplevelse att sitta så pass nära att man kan se Lyssarides fingrar liksom rytmiskt dansa över tangenterna på den stora flygeln. Det syns knappt att hans fingrar ens nuddar tangenterna. Han liksom smeker fram tonerna med en helt underbar ton och musikalitet. Ibland ser det ut som att han förstrött tittar ut genom fönstret på den förbipasserande trafiken. Kanske den också förmedlar en rytm? Det känns nästan övernaturligt att se och höra honom spela. Det blir som en andlig upplevelse. Detta tillsammans med Prokopiou´s ur-grekiska sound på bouzoukin. Eftersom jag inte lyssnat mycket på bouzouki så tar det en liten stund att riktigt ta åt mig det soundet. Efter en stund har dock örat vant sig med instrumentets klang. Det är minst lika fascinerande att iaktta hans spelande. Ibland löper hans fingrar så snabbt över de fyra dubbla strängarna så det får mig att tänka att han är bouzoukins Al Di Meola. Det är en slags ur-kraft i hans spelande som tillsammans med Lyssarides sagolika pianospel gör att tiden står helt stilla i rummet. Det finns ingenting annat än tonerna från deras respektive instrument för en stund. Förutom bouzouki trakterar även Prokopiou instrumentet saz under några låtar. Ett långhalsat stränginstrument med en lite mystisk orientalisk klang. Det är en sann glädje att få se de båda mästarnas samspel med varandra. Deras leenden och hur de ibland nästan ser förvånade ut som vad hände nu? Hur fick vi till den avslutningen? Två musiker som i samklang med varandra skapar magi helt enkelt.

På något sätt är detta den mest berörande spelning som jag någonsin bevittnat. När jag kommer hem helt uppfylld av spelningen så börjar jag faktiskt plötsligt att gråta. Jag känner mig väldigt emotionell och berörd över den musikaliska nästan överjordiska upplevelsen.