Det finns artister som försöker vara mystiska. Och så finns det artister som faktiskt verkar leva mitt i någon sorts egen verklighet där mystik, humor, poesi och fullständig uppriktighet flyter ihop till samma sak. Fred Soila tillhör utan tvekan den senare kategorin.

När Musikpulsen slår upp videosamtalet några dagar före releasen av debutalbumet Reality Tourism möts vi av en artist som lika gärna hade kunnat vara poet, skådespelare eller performancekonstnär — men som till slut valde musiken eftersom den, som han själv uttrycker det, är “en starkare knytnäve att slå med”.

– Framförallt så är jag mystiker, säger Fred Soila tidigt i samtalet.
– Jag gör allt i mitt liv för att leva livet på en upphöjd nivå. Och genom att behandla verkligheten som att man är turist i den så blir det lite enklare.  

Det är också där albumtiteln Reality Tourism börjar få konturer. Fred beskriver sig själv som en “verklighetsturist” – någon som rör sig genom tillvaron med samma nyfikenhet som om allting fortfarande kunde kännas nytt.

Och kanske är det just därför hans musik känns så ovanlig just nu.

“Nu blåser det igen”

Fred Soila återkommer flera gånger under intervjun till känslan av att någonting håller på att förändras inom musiken. Yngre artister börjat strunta i reglerna igen.

– Jag tycker att ungdomar börjar ta över och göra lite vad de vill istället för att lyssna på vad rävarna har att säga. Vi har börjat göra våra egna regler igen.  

Han pratar om hur även independentartister idag pressas att anpassa sig efter algoritmer, spellistor och “content”, men menar att något håller på att brytas upp.

– Jag tror att det som händer just nu är att man till och med skiter i den aspekten av det. Man bara gör exakt vad fan man vill för att man vill uttrycka sig. Det är därför jag menar att det blåser igen.  

Det är svårt att inte tänka på den nya svenska undergroundscenen när han säger det. Den där känslan av att vissa artister hellre vill skapa egna världar än optimera sig för Spotify.

Och Fred Soila känns på många sätt som själva personifieringen av det.

Karaoke, äldre damer och School of Rock

Det mest uppmärksammade inslaget i Fred Soilas liveshower är förstås karaokemaskinen. Texterna rullar bakom honom medan han sjunger något som gör konserterna till en märklig blandning av klubbspelning, performancekonst och allsång för indiepoeter.

Men idén föddes inte som något genomtänkt koncept.

– Jag började gå till olika karaokeställen för att bara sjunga karaoke. Och när jag hade sjungit så kom det alltid fram äldre kvinnor och tackade för upplevelsen. Då tänkte jag: “Fan, det här kan man tjäna väldigt mycket pengar på.” Så då skaffade jag min egen karaokemaskin.  

Han skrattar när han berättar det, men någonstans finns också en allvarlig tanke bakom hela greppet. Texterna är centrala. Så centrala att publiken ska kunna läsa dem samtidigt som låtarna pågår.

– Jag tror jag är 70 procent poet och 30 procent musiker.  

En av albumets mest charmiga låtar är School of Rock, där berättarjaget närmast hamnar i existentiell kris när någon erkänner att de aldrig sett School of Rock med Jack Black.

Det bygger på en verklig händelse.

– Jag drog någon School of Rock-referens och så visade det sig att han inte hade sett den. Då kom raden till: “Vad menar du med att du inte har sett den?” Det känns helt befängt att någon inte ska ha sett den.  

För Fred är filmen närmast helig.

– Det är världens bästa film. Jag ser den tio gånger om året ungefär.  

Däremot har han märkligt nog aldrig sett High Fidelity något som snabbt leder till att intervjun tillfälligt förvandlas till ett passionerat ”föredrag” från Musikpulsens sida om musiknörderi, identitet och Jack Blacks genombrottsroll.

Fred lovar dock att rätta till missen.

– Jag kommer absolut kolla den.  

“Musiker är misslyckade poeter”

Under intervjun kommer vi in på relationen mellan poesi och musik. Jag nämner ett gammalt citat från Alexander Bard om att “poeter är misslyckade musiker”.

Fred Soila håller inte direkt med.

– Jag tycker det är tvärtom. Om du lyckas skriva en så pass bra text att den inte behöver musik – då har du lyckats med ett hantverk på riktigt. Därför skulle jag säga att musiker ofta är misslyckade poeter.  

Det är också där man förstår varför hans texter känns så viktiga för honom. Musiken är inte huvudsaken. Den är fordonet.

Referenserna är samtidigt många och spretiga – från Iggy Pop till The Moldy Peaches och Bladee.

Men Fred menar att det finns en tydlig gemensam nämnare.

– Det finns hos alla en stark vilja att slå sig fri från vad man förväntas göra. Och en stark vilja att välja sin egen verklighet. 

När samtalet kommer in på brittiska influenser nämner han bland annat Alex Turner, poeten John Cooper Clarke och Lily Allen.

Skådespelardrömmar och The Ark

Innan musiken tog över hann Fred även prova skådespeleriet och hade en roll i Sommartider om Gyllene Tider.

Men någon lång framtid inom filmvärlden såg han aldrig framför sig.

– Skådespelaryrket är till för folk som tycker att det är okej att vänta i fem timmar för att göra en sak i tre sekunder. Jag är alldeles för lätt uttråkad för det. Och dessutom är skådespelare jävligt tråkiga människor att hänga med, till skillnad från musiker och poeter.  

I sommar väntar istället spelningar runt om i Sverige och Norge, bland annat som support till The Ark.

– Jag tycker jag bör stå på större scener. Musiken bör få nå nya breddar.  

Och kanske är det precis det som håller på att hända.

För bakom humorn, ironin och alla märkliga formuleringar finns också något väldigt tydligt hos Fred Soila: en nästan oresonlig tro på att kultur fortfarande kan vara farlig, fri och livsviktig.

När intervjun börjar närma sig sitt slut frågar jag om det finns något särskilt han vill skicka med till människor som lyssnar på skivan.

Han funderar några sekunder innan svaret kommer.

– Glöm inte att ha kul i livet. Det är det enda jag har.  

Fred Soilas debutalbum Reality Tourism släpps idag fredag den 29 maj.