När Wilco spelar i Slottsskogen förvandlas Via Chicago till en mäktig urladdning om längtan hem och viljan att hitta tillbaka. I mötet mellan närhet och avstånd visar bandet hur det som skaver också kan rymma värme och nya möjligheter.
Artist: Wilco
Var: Slottsskogen, Göteborg
Datum: 15 augusti 2026
Tid: 17:35-18:30
Betyg: 9 av 10
Wilco inleder med Handshake Drugs, och redan där finns den där säregna känslan av rörelse utan självklar riktning. Jeff Tweedys röst låter både trygg och lätt söndrad, som om varje rad framförs från en plats där närhet och avstånd ständigt byter plats. Under kvällen återkommer samma dragkamp: viljan att stanna kvar hos någon och den lika starka impulsen att försvinna.
Bandet rör sig ledigt genom Annihilation, Hummingbird och If I Ever Was a Child. De kan fortfarande få det lågmälda att kännas stort utan att blåsa upp det. I Bird Without a Tail / Base of My Skull öppnar sig musiken mot något friare och mer hotfullt. Wilco är som bäst när låtarna inte verkar helt säkra på vilken form de ska ta – när de vacklar, stretar emot och till slut river sig loss.
Men det är i Via Chicago som konserten briserar.
På Summerteeth från 1999 är låten redan en märklig blandning av ömhet, hemlängtan och sammanbrott. Live är den sju resor värre. När Glenn Kotche och Nels Cline kastar sig in i urladdningarna känns det som om trummor och gitarr plötsligt rusar i dubbelt tempo, medan Tweedy och själva sången försöker fortsätta som om ingenting har hänt. Två verkligheter pågår samtidigt: en som vill hålla ihop och en som öser på som aldrig förr för att slå allting i spillror.
Det är ungefär så en hemkomst kan kännas. Man vill återvända till sommaren, till det välbekanta och till föreställningen om en plats där man hör hemma. Samtidigt svider det, eftersom varje återkomst bär på spår av det som varit och av sådant man fortfarande försöker förstå. Värmen finns där, men den kommer med en historia. Tryggheten också, men aldrig helt utan friktion.
I Wilcos händer blir den spänningen fysisk. Kotches trummor slår sönder tiden och Clines gitarr river upp låten från insidan. Ändå fortsätter melodin framåt, skör men envis. Den påminner om avstånd och närhet som ständigt byter plats, men också om ögonblicken då allting trots allt hittat tillbaka.
Efteråt känns Everyone Hides och Jesus, Etc. nästan som försök att samla ihop det som ligger utspritt. Impossible Germany ger Nels Cline ytterligare utrymme, men nu med en klarare och mer lyrisk skönhet. I’m the Man Who Loves Youoch avslutande Spiders (Kidsmoke) återför konserten till det gemensamma, kroppsliga och utåtriktade.
I’m the Man Who Loves You låter först som kvällens mest självklara kärleksförklaring, men hos Wilco är inte ens kärleken fri från tvekan. Tweedy sjunger titeln som om orden både vore ett löfte och något han behöver övertyga sig själv om, medan bandet låter ömheten slå över i rastlös energi. Det finns en sorts relation gömd där: två människor som dras nära, backar undan och sedan söker sig tillbaka, med en känsla som består även när avståndet skiftar. Kärleken framstår inte som enkel eller säker, utan som den envisa viljan att fortsätta säga: jag är fortfarande här.
Ändå är det Via Chicago som stannar kvar. Inte bara som kvällens musikaliska höjdpunkt, utan som en våldsam bild av hur det är att längta hem och frukta hemkomsten på samma gång. På skivan hör man sprickorna. I Slottsskogen öppnar sig hela marken.