Junior Brielle påstår att de har gjort sin mest opersonliga skiva hittills. Det är ett märkligt påstående från ett band som fyller sina låtar med förälskade tonåringar, olycklig kärlek och romantiska flyktfantasier. Men bröderna Gabriel och David Röhdin har kanske en poäng. För vad är egentligen en personlig låt? Måste berättelsen vara självupplevd, eller räcker det att den väcker något hos den som lyssnar?

På Nya känslor har gitarrerna fått ta ännu större plats. Efter den elektroniska indiepop som präglade genombrottet och den gitarrorienterade återkomsten på Domedagsdrömmar fortsätter bröderna att utforska ett rockigare uttryck. Det är melodiskt, stundtals storslaget och fullt av ungdomlig rastlöshet som får även mörkare berättelser att kännas märkligt livsbejakande.

Redan i öppningsspåret Rumäniens riviera fångas jag av de akustiska gitarrerna och en melodi som omedelbart får fäste. Här finns en romantisk föreställning om att lämna allt bakom sig och ge sig av tillsammans med någon. Tankarna går till Bruce Springsteens berättelser om människor som drömmer om att fly från småstäder, begränsningar och förutbestämda liv. Något av samma rastlösa romantik som i Thunder Road och Born to Run, där vägen bort bär på löftet om något bättre. Men hos Junior Brielle är flykten mer drömlik och lekfull. Kanske handlar det inte så mycket om vart man är på väg, utan om vem man vill ha bredvid sig.

I Julia Erikson förvandlas en jämtländsk sommarnatt till något större. Östersund blir Rom och ungdomens förälskelse gör världen gränslös. Referenser till Gangsta’s Paradise, folkparker och digitalkameror skapar en nostalgisk tidsbild. I Blekt porslin blir kärleken mörkare. Här finns längtan efter någon som inte går att nå och en känsla av otillräcklighet. Berättarjaget har målat om taket i sin lägenhet, men hur mycket han än förändrar sin omgivning förblir känslan densamma. En vardaglig men stark bild av obesvarad kärlek.

Musikaliskt återkommer jag gång på gång till The Smashing Pumpkins och deras Mellon Collie and the Infinite Sadness från 1995. Inte minst i JC, där de inledande gitarrerna omedelbart för tankarna till 1979. Här finns samma drömska melankoli och blandning av ungdomlig energi och vemod. Även här återkommer Julia, nu som en nästan allestädes närvarande gestalt. Hon finns i vardagens detaljer, i tankarna och i den märkliga känslan av att någon kan vara närvarande även på avstånd.

Det är något särskilt med låtar som handlar om människor som kommer in i ens liv och förändrar hur man ser på tillvaron. Ibland behöver man inte ens känna igen sig i själva berättelsen. Det räcker med en stämning, en melodislinga eller några ord som plötsligt får en annan betydelse än låtskrivaren kanske tänkt sig. När någon blir viktig förändras också sättet man lyssnar på musik. Gamla känslor får nya uttryck, och sådant som tidigare bara var en bra låt kan plötsligt kännas som något betydligt större. Junior Brielle lyckas flera gånger fånga just den där svårdefinierade känslan, utan att behöva förklara den.

Samtidigt är Nya känslor långt ifrån en nostalgisk kopia av 1990-talets alternativa rock. Bröderna rör sig ledigt mellan akustiska gitarrer, stora elektriska arrangemang och elektroniska inslag. The Clutch är ett särskilt intressant exempel. Med sitt elektroniska uttryck och sin framträdande hi-hat får den mig oväntat att tänka på det rytmiska drivet i Elvis Presleys Suspicious Minds. Ingen självklar jämförelse, men en association som väcks av rytmens förmåga att skapa rörelse och förväntan.

Och mitt i det elektroniska sjunger Junior Brielle om drömmen att äga en röd gitarr och spela i ett eget band. Kontrasten är både rolig och talande. Det är som om bröderna samtidigt omfamnar och driver med rockmyten och dess föreställningar om frihet och uppror. Bakom de provocerande formuleringarna finns också en längtan efter närhet och någon som stannar kvar.

I Tillbaka dit vi aldrig kom blir romantiken närmast filmisk, med bilder av fara, öde och en kärlek som tycks vara både omöjlig och oemotståndlig. Titeln är i sig en liten paradox. Hur återvänder man till en plats man aldrig nådde? Kanske är det en gemensam framtid som bara existerat i fantasin. Här återkommer Springsteens romantiska flyktmotiv, men med en mörkare underton.

Det som imponerar mest är hur väl albumet håller ihop. Trots att uttrycket växlar mellan gitarrdriven rock, akustisk värme och elektroniska utflykter känns de tio låtarna som delar av samma musikaliska värld. De starka melodierna binder samman helheten, medan berättelserna om förälskelse, längtan och förändring ger albumet en känslomässig kontinuitet. Det finns gott om låtar att återvända till, och flera av dem växer när detaljerna får sjunka in.

Nya känslor är ett starkt tredje album där bröderna Röhdin förenar sin känsla för melodier med ett alltmer självsäkert gitarrdrivet uttryck. Lekfullt utan att bli ytligt, nostalgiskt utan att fastna i det förflutna och känslosamt utan att behöva förklara allting.

Och kanske är det där svaret finns på frågan om den opersonliga skivan. En låt behöver inte vara självbiografisk för att kännas personlig. Ibland uppstår det mest personliga först när någon annan lyssnar och låter musiken bli en del av sin egen berättelse.