”Jag tar inget för givet. Jag är 71 år gammal, det här är kanske sista gången jag är här, så tack för att ni ville komma”, utbrister Rosanne Cash i ett av sina många mellansnack under konserten på Göta Lejon i Stockholm onsdagen den 21 oktober 2026. Tanken slår mig då att hon vid 71 är lika gammal som båda hennes föräldrar var när de dog. Men Rosanne Cash verkar nästan oförskämt välbehållen och bör ha många år kvar.

Cash och maken och medmusikern John Leventhal är ute på en kort Europa-turné som denna onsdag i oktober kommit till Stockholm.

Inramningen är avskalad. Två gitarrer och två mikrofoner, utmärkt ljud. I många låtar står gitarrvirtuosen Leventhal för allt komp, medan huvudpersonen sjunger och ibland dansar runt lite lätt. Leventhal utsmyckar flera av låtarna med rätt långa, vackert spelade intron.

De har just spelat in en ny skiva kallad ”Ships” som släpps i mars nästa år. Vi fick höra två låtar från den skivan och de var utmärkta, med en som möjligen kan heta ”Right About You” som jag tyckte var särskilt bra.

Setlistan präglades annars i hög grad av skivorna ”The List” och ”The River & the Thread”. Hon pratade mellan låtarna mycket om sin pappa, hans uppväxt i ”the sunken lands” i Arkansas, på mark familjen fått genom ett New Deal-program. Hon berättar om The Carter Family, om hur hon varit på turné med damerna i familjen och hur ”Bury Me Beneath the Willow” var den första låt hon lärde sig på gitarr. Hon växte ju upp rätt nära dessa storheter och nu får hon i någon mån föra deras arv vidare.

Hon pratade en stund om 90-talsskivan ”The Wheel”, som hon säger kom till i en tid när hennes liv var kaos. Hon visste inget om framtiden, utom att John Leventhal fanns där. Han förstod så småningom vad hon menade och nu har de varit gifta i 31 år. Två låtar från den skivan dyker upp i låtlistan, där framför allt titelspåret sitter fint.

Flera av mellansnacken berörde den politiska situationen i USA. Hon undrade om Sverige tog emot flyktingar från USA och pratade om det stundande mellanårsvalet. Strax bakom mig på parkett utbrister en kvinna med vad jag uppfattar som en mellanvästerndialekt ”I have  already voted!”.

Ingen ska missta Rosanne Cash för en MAGA-anhängare. Hon körde också Woody Guthries ”Deportee (Plane Wreck at Los Gatos”, en låt som även artister som Margo Price helt nyligen plockat fram och framfört som en i denna tid mycket lämplig protestlåt.

Hon spelade få låtar från tiden då hon hade hits på countrylistorna, men hon körde sin första listetta ”Blue Moon with Heartache” och ”Seven Year Ache”, som visade sig vara en riktig publikfavorit, trots att Rosanne Cash tappade bort texten lite grann. Sådant kan hända även när man framfört en låt i årtionden.

När de går upp för extranummer ropar någon efter ”500 Miles”, ett förslag som inte får gehör på scenen. ”Den har vi spelat så mycket” säger John Leventhal och de drar igång Bob Dylans ”Farewell Angelina”, konsertens avslutning.

En riktigt fin kväll och jag hoppas på fler tillfällen, men man ska aldrig ta något för givet.