The Legacy Tour – Expandia Arena i Västerås, 13 november 2026
Före konserten skojade jag med mina vänner om att jag skulle nostalgi-gråta hela kvällen. Nu blev det inte riktigt så illa, men en och annan tår letade sig fram i ögonvrån. Efter 90 minuter med Smokie kunde jag dock konstatera att den som hade väntat sig ett gäng trötta föredettingar hade kommit till fel konsert.
Västerås var först ut av fyra svenska spelningar under The Legacy Tour. Efter premiären i Expandia Arena fortsätter bandet till Partille den 14 november, Varberg den 20 november och Lund den 21 november. Turnénamnet väcker förstås förväntningar: här finns ett musikaliskt arv att förvalta och en publik som kan stora delar av det utantill.
Till en början hann jag faktiskt bli lite misstänksam. Bandet klev på och rev av I’ll Meet You at Midnight, Something’s Been Making Me Blue och Lay Back in the Arms of Someone utan något snack vare sig före eller mellan låtarna. Tre klassiker på raken är förstås svårt att klaga på, men tanken hann ändå slå mig: skulle de bara beta av setlistan, stämpla ut och åka vidare till nästa gig?
Den farhågan behövde jag inte bära särskilt länge.
När sångaren Pete Lincoln väl tog till orda förklarade han, fritt återgivet, att Smokie spelar gamla låtar för gamla människor. De övriga fyra i publiken kunde gå ut till puben. Där någonstans var tonen satt. Här fanns självdistans, humor och en frontman som visste vilka han hade framför sig.
Det blev en och annan flirt med oss ”vackra svenska människor”, men också korta ordväxlingar med ett överförfriskat gäng nära scenen som ville höra Alice. Helst omedelbart, om jag uppfattade deras önskemål rätt.
Expandia Arena var välfylld, med en angiven publiksiffra på 2 500 personer. Det fanns gott om människor som kommit för att återse gamla musikaliska bekanta. Själv var jag en av dem. Men även om nostalgifaktorn var hög hade den knappast räckt hela vägen om musiken inte hållit.
Det gjorde den, med besked.
Bandet var oerhört tajt och ljudet klart och välbalanserat. Smokies karaktäristiska sound kom till sin fulla rätt, med melodierna, gitarrerna och sångstämmorna på plats. Trots att ingen originalmedlem finns kvar lät det verkligen som Smokie. Framförandet hade både precision och kraft, och för mig var den musikaliska upplevelsen total.
De 17 numren, med medleyt räknat som ett och två extranummer inräknade, fyllde 90 minuter utan paus. Egentligen skulle jag kunna kalla hela setlistan för en enda lång höjdpunkt, men några stunder dröjer sig kvar lite extra.
Medleyt med It’s Your Life, Take Good Care of My Baby, Mexican Girl och For a Few Dollars More var en sådan. Fyra låtar som fick samsas i samma nummer och som påminde om hur mycket välbekant musik det finns i den här repertoaren. If You Think You Know How to Love Me och Boulevard of Broken Dreams hörde också till mina personliga favoriter.
Sedan kom Rose-a-Lee, som jag faktiskt aldrig hade hört tidigare. Mitt bland alla återseenden fick jag alltså göra en ny bekantskap. Det blev en av kvällens finaste överraskningar och en låt jag tar med mig hem av andra skäl än nostalgi.
Mot slutet kom Oh Carol och Needles and Pins, två starka avslutningsnummer som knappast gjorde det lättare att acceptera att det ordinarie setet var över. Vi ropade förstås plikttroget tillbaka bandet.
Belöningen blev först en tung version av Don’t Play Your Rock ’n’ Roll to Me. Jag gillade verkligen hur bandet byggde upp den. Trummisen kom in först med ett kort solo, sedan anslöt keyboard, bas och gitarr steg för steg innan Pete började sjunga. Ett snyggt arrangemang som gav låten ordentlig tyngd och extranumren en egen rivstart.
Och sedan var det dags. Gänget nära scenen kunde slappna av. Alice hade varken blivit bortglömd eller flyttat utan att lämna ny adress. Living Next Door to Alice fick avsluta kvällen, precis som publiken hade hoppats.
Mitt i låten drog bandet ner musiken för att presentera samtliga medlemmar. De förtjänade självklart sina applåder, men där hade jag gärna låtit Alice behålla ordet en stund till. När man har väntat på henne en hel kväll känns det lite snopet att behöva dela hennes sista minuter med en personalgenomgång.
Det är dock endast en liten invändning mot en konsert som gav mig precis den musikaliska upplevelse jag hade hoppats på. Jag kom för låtarna och minnena, men gick därifrån minst lika imponerad av bandets spelglädje och samspel.
Sedan återstod kvällens mindre välarrangerade extranummer: parkeringen. I arenan bredvid hade Västerås och Leksand spelat ishockey inför en fullsatt ABB Arena, och när båda evenemangen slutade nästan samtidigt blev resultatet ungefär så smidigt som man kunde befara. Där hade arrangemanget mått bra av samma tajming som Smokies rytmsektion.
Men inte ens parkeringskaoset kunde ta udden av kvällen. Jag nostalgigrät inte i 90 minuter. Däremot log jag mycket, fick en och annan tår i ögonvrån och blev påmind om hur starkt gamla låtar kan kännas när de spelas så här bra.
OM SMOKIE 2026
Trots att ingen originalmedlem längre finns kvar lever bandet vidare och har sålt över 30 miljoner album totalt. Dagens uppsättning består av erfarna musiker som fört arvet vidare under flera decennier:
Pete Lincoln – sång och gitarr (tidigare frontman i bland annat The Sweet och Sailor, anslöt 2021).
Steve Pinnell – trummor (medlem sedan 1986).
Martin Bullard – keyboard (medlem sedan 1986).
Mick McConnell – sologitarr och sång (medlem sedan 1996).
Luke Bullard – bas och sång (son till Martin Bullard, tog över efter Terry Uttley 2021).


