Intervjuer
Stockholm

Josiah and the Bonnevilles – ”Det är inte värt att bli framgångsrik om jag förlorar mig själv på vägen”

Americana, Folkrock, Indierock, Singer-songwriter

Från en regnig sommarkväll på Kafé Himlavalvet till en internationell karriär med miljontals lyssnare. När Josiah Leming återvänder till Stockholm möter Musikpulsen en artist som lärt sig att framgång handlar om betydligt mer än publikens storlek. I ett personligt samtal berättar han om sina rötter i Tennessee, låtskrivandets utmaningar, albumet As Is och varför han hellre låter AI-utvecklingen passera än överger sin tro på mänskligt skapande.

Från Himlavalvet till Debaser

Den 15 augusti 2023 stod Josiah Leming på scenen på Kafé Himlavalvet i Stockholm. Jag var själv värd för spelningen och minns fortfarande den regniga kvällen, den engagerade publiken och våra fina samtal.

Drygt tre år senare träffas vi igen, den här gången på Debaser Strand. Mycket har förändrats. Josiah and the Bonnevilles har vuxit till ett internationellt namn, och Josiah har hunnit turnera världen över, spela in albumet As Is och sätta samman det band han länge drömt om.

När jag påminner honom om kvällen på Himlavalvet kommer minnena snabbt tillbaka.

– På den tiden hade jag egentligen bara gjort musik på nätet. År 2021 arbetade jag på ett lager, och 2022 började jag lägga upp musik varje dag. Men jag hade aldrig upplevt responsen live. Vi visste faktiskt inte om allt det där på nätet var på riktigt.

Hans första egna konserter kom överraskande nog att äga rum i Europa.

– Jag minns Stockholm. Det var kanske den andra spelningen på turnén. Det regnade, det var kallt och det var utsålt. Jag var så nervös på scenen på den tiden.

I dag har nervositeten ersatts av större trygghet och framför allt av glädjen att spela tillsammans med andra.

– Jag älskar att skapa musik med andra människor. Jag turnerade ensam under ett par år, men visste att jag ville sätta ihop ett band. Det är en viktig anledning till att det har tagit tre år att komma tillbaka. Att nu få höra alla dessa människor sjunga med i låtarna vi arbetat med, tillsammans med bandet, är helt otroligt.

Framgången får inte ske på bekostnad av människorna

När jag frågar hur framgången förändrat hans relation till musiken, och kanske också till sig själv, skrattar han.

– Du kommer verkligen med de tunga frågorna!

Sedan blir han allvarligare.

– När jag återvände till musiken efter åren på lagret bestämde jag mig för att arbeta mer disciplinerat. Den kreativa gnistan har jag alltid haft, men när jag var yngre saknade jag disciplinen.

I dag handlar den inte bara om musiken, utan också om att ta hand om sig själv och människorna omkring honom.

– Jag försöker vara uppmärksam på den psykiska hälsan hos alla jag arbetar med. Att inte dricka alkohol i samband med konserter har varit viktigt. Jag försöker också acceptera att när jag är på turné behöver jag inte samtidigt pressa mig att skriva lika mycket musik.

Leonard Cohen har blivit en förebild för hur han ser på sitt konstnärskap.

– Jag vill att det här ska vara ett maraton. Cohens karriär fortsatte att växa med åren, och det är den långsiktigheten jag eftersträvar. Jag behöver inte nå toppen i morgon. Det viktigaste är att göra mitt bästa varje dag och vara den bästa versionen av mig själv för människorna omkring mig.

De första turnéerna lämnade honom ofta fullständigt utmattad. Nu försöker han hitta en hållbar balans.

– Jag vill kunna komma hem med lite bränsle kvar i tanken. Det är inte värt att bli väldigt framgångsrik om jag samtidigt blir en dålig människa för dem omkring mig. Om jag blir giftig för människorna jag arbetar med spelar det ingen roll hur stor jag blir.

Rötterna i Tennessee

Under resan från Oslo till Stockholm har det svenska landskapet påmint Josiah om uppväxten i östra Tennessee.

– Vi passerade all den här vackra jordbruksmarken, och det påminde mig om platsen där jag växte upp. Det var jordnära människor. Jag brukar skämta om att jag kommer bättre överens med personalen på spelställena än med andra artister. Om någon står och sopar golvet efter en konsert är det ofta den personen jag söker mig till för att prata.

När Josiah berättar det här är jag plötsligt tillbaka på Himlavalvet den där regniga augustikvällen 2023. Jag minns inte bara musiken och den fina stämningen, utan framför allt våra samtal. Det var något med hans sätt att möta mig – varmt, nyfiket och helt utan den distans som ibland kan finnas mellan artist och arrangör. Jag tyckte verkligen om människan jag mötte bakom musiken. När han nu, drygt tre år senare, berättar om sina värderingar och sin syn på andra människor blir jag både glad och lite rörd. Det är precis den Josiah jag minns.

– Jag känner mig som en vanlig människa och vill inte förlora det. Jag vill respektera andra människor, deras tid och deras arbete. Väldigt grundläggande saker som jag lärde mig av min mamma när jag var liten.

Han känner också ett ansvar för hur han representerar platsen han kommer ifrån.

– Jag vill inte bli en karikatyr av mig själv, någon stereotyp lantkille från Tennessee. Jag vill representera människorna där jag kommer ifrån på ett intelligent och eftertänksamt sätt.

Tålamodet och konsten att skriva låtar

Josiah började skriva låtar redan som ung och lämnade så småningom hemmet för att försöka skapa sig ett liv inom musiken. Jag undrar vad som drev honom då.

– Det är samma fråga jag fortfarande ställer mig. Jag tror att det handlar om nyfikenhet, en tro på mig själv och en vilja att utvecklas och skapa meningsfulla kontakter med människor. Men jag funderar också på varifrån mitt behov av bekräftelse kommer.

Trots framgångarna finns rastlösheten kvar.

– Jag kan fortfarande vakna mitt i natten och tänka på nästa låt eller nästa sak jag drömmer om att göra. Den där elden har inte slocknat. Om något brinner den ännu starkare.

Vad skulle han då vilja säga till sitt yngre jag?

– Ta det lugnt. Sakta ner och slappna av. Tålamod har aldrig varit min starka sida. Jag kunde bli så uppslukad av mina drömmar att jag tappade bort det som fanns framför mig. I dag försöker jag fokusera på att göra det bästa möjliga av det jag har just nu.

Jag fastnar vid hans resonemang om tålamod. För låtskrivande kräver väl just det?

– När jag var yngre kunde låtarna bara falla ner från himlen. Men det händer inte lika ofta längre. Man får mindre tid och mer mentalt brus omkring sig. Tålamodet har blivit ett verktyg jag varit tvungen att utveckla för att kunna fortsätta skriva.

En annan viktig förändring kom när han började möta sin publik på riktigt.

– Det bästa som någonsin hänt mig var att äntligen få spela inför människor. Att stå på scenen och se ansikten som log eller grät. Den känslan av kontakt med andra människor träffade mig hårdare än någonting jag tidigare upplevt. Jag får gåshud bara av att prata om det.

Upplevelsen förändrade hans sätt att skriva.

– Tidigare skrev jag bara för att få ur mig det jag bar inom mig. Men efter de första turnéerna började jag fråga mig hur någon annan skulle kunna komma in i berättelsen. Det personliga måste finnas där, men blir det för privat stänger man ute människor. Blir det för opersonligt känns det i stället betydelselöst.

Låtarna behöver tid – och ibland ett nytt liv

Samtalet glider över till Per Gessle, som jag nyligen intervjuat. Jag berättar om hur han återvänt till äldre låtar och låtit dem få nya uttryck tillsammans med andra musiker.

Josiah känner igen tanken.

– Det är precis vad vi gör nu när jag har ett band. Vi spelar en låt i kväll som ursprungligen spelades in akustiskt 2016, nästan som en gammal Bob Dylan-låt. Nu spelar vi den helt elektriskt, som rock’n’roll.

Han återkommer till Leonard Cohen och betydelsen av att låta låtar mogna.

– Jag läste att Cohen kunde skriva upp till tio verser till en låt. Det gör jag också. Jag skriver mycket och låter sedan låten vila ett par månader innan jag återvänder till den. Kanske provar jag ett annat instrument, en annan tonart eller en ny vers.

Han ser samtidigt en konflikt med dagens musikbransch.

– Det finns ett enormt tryck på att ständigt släppa ny musik. Men jag tycker om att ha en lång dejtingperiod med mina låtar. I dag går vi nästan direkt till sängs med dem och släpper ut dem till allmänheten.

Coverlåtarna öppnade dörren

Josiah and the Bonnevilles har nått en stor publik genom personliga tolkningar av andra artisters musik. Jag tar upp hans version av Taylor Swifts Anti-Hero och hur en låt kan kännas självupplevd även när någon annan har skrivit den.

– Jag tror absolut att en låt kan förmedla en känslomässig sanning utan att vara självbiografisk. Jag känner ingen skam över att några av mina största låtar är covers. Jag lägger hela mitt hjärta i allt jag sjunger.

Men vägen dit krävde att han omprövade sin tidigare inställning.

– Om du hade träffat mig i tjugoårsåldern skulle jag aldrig ha gjort covers. Jag hade egna saker att säga och ville säga dem. Men sättet jag presenterade min egen musik på nådde inte människor på ett sätt som gjorde det möjligt att försörja mig.

Till slut bestämde han sig för att möta publiken där den befann sig.

– Jag fick acceptera att jag inte visste allt. Folk började önska låtar i kommentarerna, och nästa morgon spelade jag in dem. Jag hade en laptop, en mikrofon och hade lärt mig spela in själv eftersom jag inte hade råd med något annat. Plötsligt började lyssnarna komma.

Sociala medier – en svår balansgång

Samtidigt som sociala medier gjorde hans karriär möjlig blev den ständiga närvaron till slut ett problem.

– Jag är egentligen en väldigt introvert människa. När allt började hända var jag så entusiastisk att jag inte respekterade mitt eget behov av lugn och ro. Jag fortsatte tills jag var helt slut och var tvungen att dra mig undan för att bygga upp mig själv igen.

I dag försöker han hitta en balans mellan synlighet och återhämtning.

– Jag är i musikbranschen tack vare sociala medier, men jag tror samtidigt att de orsakar mycket ohälsa. Det ändlösa scrollandet är inte bra för oss.

Jag berättar att jag själv försöker minska tiden jag tillbringar på sociala medier, eftersom jag ofta upplever att den tar tid från det verkliga livet.

– Precis. Det får en inte att må bra. Jag har inte hittat den perfekta balansen ännu. Om jag gör det ska jag berätta hemligheten för dig.

As Is – fortfarande mil kvar att köra

När samtalet kommer in på albumet As Is beskriver jag hur jag uppfattar dess teman: kärlek, förlust, motståndskraft och människors kamp för att få vardagen att gå ihop. Titeln väcker också tankar om att acceptera sig själv och andra som de är.

Josiah börjar med ett oväntat barndomsminne.

– Det fanns en möbelaffär där jag växte upp som hette As Is. Vi köpte alla våra möbler där. Till och med sängen jag sov i kom därifrån. Så jag tycker mycket om namnet.

När jag frågar om låten Redline berättar han om en film där någon byggde om en gammal Toyota Land Cruiser genom att sätta in en BMW-motor.

– Jag såg den där gamla bilen få en ny motor och tänkte: Herregud, är inte det där mitt liv? Jag har känt mig som en gammal, sliten bil, men nu ger alla dessa människor mig så mycket kärlek att det känns som om någon har satt in ett nytt hjärta i mig.

För honom sammanfattar bilden mycket av albumets budskap.

– Du har fortfarande mil kvar att köra. Du är inte färdig. Jag kanske har blivit äldre och fått några rynkor i ansiktet, men jag är inte klar än.

”Jag använder inte ChatGPT. Inte i mitt skrivande, inte i mitt liv.”

Samtalet tar en oväntad vändning när Josiah kommer in på artificiell intelligens.

– Jag hatar AI. Jag tycker att det är något av det värsta vi har kommit på.

Han ser framför allt en risk att tekniken används för att ersätta mänskligt arbete.

– Jag skulle kunna använda AI för att göra låtar snabbare, betala färre producenter och gitarrister och tjäna mer pengar själv. Men då skulle jag samtidigt hjälpa färre människor. Det är mitt stora problem med det.

Jag invänder att tekniken också kan ha en funktion utanför det konstnärliga skapandet. I mitt arbete med stora infrastrukturprojekt kan dokumentationen omfatta tusentals sidor, där AI kan vara ett värdefullt hjälpmedel för att sammanfatta och skapa överblick.

Josiah lyssnar, men utmanar resonemanget.

– Med all respekt skulle jag vilja ifrågasätta det. Vi har fått lära oss att det är resan, inte målet, som är det viktiga. Men nu flyger vi genom hela resan för att komma fram till målet.

Han drar en parallell till musikproduktion.

– AI kan säkert mixa en låt snabbare än jag kan. Men då finns det en färdighet jag aldrig utvecklar, eftersom jag aldrig gått den vägen själv. Jag har bara hoppat direkt till mållinjen.

Han medger att tekniken kan ha positiva användningsområden, men är tydlig med sitt eget val.

– Jag tvivlar inte på att det finns bra användningsområden, men jag tror att det får konsekvenser när vi hoppar över själva processen. Jag använder inte ChatGPT. Inte i mitt skrivande, inte i mitt liv.

Sedan skrattar han och jämför sig med mannen som vägrade överge häst och vagn när bilen kom.

– Det är jag med AI. Utvecklingen får gärna fortsätta utan mig. Jag kommer att sitta som en gammal man på min veranda och klara mig ändå.

Att ge tillbaka – nästa kapitel

Mot slutet av samtalet återvänder jag till frågan om vad som egentligen betyder något för honom. Efter alla motgångar och den framgång han nu upplever – vad är viktigast när han sätter sig för att skriva en låt?

– Att jag gör mitt absolut bästa i allt jag gör. Att jag ger allt och aldrig gör något halvhjärtat.

Jag avslutar med att knyta an till vårt första möte på Himlavalvet. Om vi träffas igen om ytterligare tre år, vad hoppas han då har förändrats – och vad vill han ska vara precis som nu?

– Jag mår ganska bra just nu. Jag hoppas att jag får fortsätta känna ungefär som jag gör i dag.

Men han har också börjat fundera mer på vad han vill göra med de möjligheter framgången ger honom.

– Jag vill använda det jag får genom musiken till något gott. Det handlar inte bara om att göra mitt namn större eller samla på mig mer och mer. Jag är 37 år nu och vill ge tillbaka till platsen jag kommer ifrån.

Särskilt viktigt är möjligheten att bidra till bättre psykisk hälsa i östra Tennessee.

– Jag skulle vilja att stöd och vård för psykisk ohälsa blev mer tillgängligt där. Jag vill komma till en fas i livet där jag ger minst lika mycket som jag tar emot.

När vi skiljs åt väntar förberedelserna inför kvällens konsert. Josiah berättar entusiastiskt om musikerna han har med sig och deras version av Bruce Springsteens Atlantic City.

– Jag har världens bästa band. Vänta bara tills du får höra dem!

Jag påminner honom om att han redan på Himlavalvet 2023 berättade att det egentligen var publiken som var ”the Bonnevilles”. Nu har han också ett band som bär namnet.

Josiah skrattar och jämför situationen med den välkända bilden där flera Spider-Man pekar på varandra.

– Nu har vi fansen som är the Bonnevilles, bandet som är the Bonnevilles. Alla är the Bonnevilles!

Det är en passande avslutning på ett samtal som på många sätt handlat om gemenskap. För även om Josiah Lemings musikaliska värld har vuxit enormt sedan den där regniga kvällen på Himlavalvet, verkar hans viktigaste ambition fortfarande vara densamma: att nå andra människor utan att förlora kontakten med sig själv.