Alanis Morissette 30 år senare – en jubileumskonsert som glöder av känslor, kraft och kollektiv sång.

Det är inte många artister som lyckas kapsla in både rå känsla och musikalisk finess på det sätt som Alanis Morissette gjort sedan hon exploderade på världsscenen med Jagged Little Pill 1995. 30 år har gått men när Alanis och hennes band kliver upp på scenen för sin jubileumsturné är det som om tiden stått stilla. Inte i bemärkelsen att inget förändrats, utan att energin, ilskan, sårbarheten och allt det där som gjorde skivan ikonisk fortfarande känns brännande relevant.

Bandet är tajt, med en trummis som briljerar, inte genom att dominera, utan genom att tillsammans med basisten bilda en kompakt, organisk rytmsektion som bär upp hela Alanis uttryck. Det är inte yvigt, inte tekniskt för teknikens skull, det är bara precis så närvarande som det behöver vara. Det lyfter varje låt, varje vers, varje skrik.

När ”You Learn”, som ligger ungefär i mitten av setet, händer något magiskt. Ett hallelujamoment, inte i religiös bemärkelse, utan i den där inre knuffen att känna efter, leva fullt ut och lära sig av varje misstag, varje snedsteg. Jag tänker på mina barn om hur jag önskar att de tar till sig just det, att även det tunga är något att växa av. Det är en av Alanis storhet att hon genom sina texter pratar direkt till något grundläggande inom oss.

”You Oughta Know” är fortfarande, som en vän uttryckte det en av de ”bästa break-up-låtarna som någonsin skrivits.” Den har varken förlorat sin kraft eller sin spets. Den rasar fram som ett känslomässigt åskoväder, och publiken vrålar varje textrad tillbaka. Det är nästan terapeutiskt.

Den här turnén är en hyllning, men inte bara till ett album. Den är ett bevis på hur musik som är ärlig, sårbar och kraftfull på samma gång kan leva vidare – inte bara som nostalgi, utan som en pågående kraft i samtiden.

Och Alanis själv? Hon står där som ett väsen mitt i allt trygg i sig själv, närvarande, vild och klar. Precis som hennes musik.