Den snart 80-årige legendaren, Neil Young, fick Dalhalla-grytan att koka när han tillsammans med sitt nya band The Chrome Hearts bjöd på en kavalkad av låtar från sin långa karriär. Det blev både publikfavoriter men även en del mer udda låtval.
Det ligger en stor förväntan i luften när publiken fyller upp det gamla kalkbrottet utanför Rättvik. Det är snart dags för turnépremiär för ”Love Earth” turnén. Denna gång inte med bandet Crazy Horse utan med The Chrome Hearts. Det nya bandet består av Micah Nelson (son till Willie) på gitarrer, keyboards och stämsång, Corey McCormick på bas och stämsång, Anthony LoGerfo på trummor och stämsång och den legendariska Spooner Oldham på Hammondorgel.
Ungefär 30 minuter efter utsatt tid kommer så Neil Young in ensam på scenen med sin akustiska gitarr. Han ser lite ensam ut när han går runt i små cirklar framför trumsetet och sätter igång med ”Sugar Mountain” en låt som han skrev för mer än 60 år sedan, redan 1964. Sedan kommer bandet in på scenen och de kör igång med ett lite udda val av låt ”Be The Rain” från albumet ”Greendale”. Neil Young sjunger bland annat i en megafon som hänger på mikrofonstativet. Det låter slamrigt som det ska. Jublet ökar när de fortsätter med ”When You Dance” I Can Really Love” från albumet ”After the Gold Rush”. Neil Youngs karaktäristiska stämma låter fortfarande bra även om det svajar lite i sången ibland. Det får det göra, han fyller trots allt 80 år i november.
Några mellansnack är det knappt fråga om. Neil hälsar publiken med fraser som ”How are you folks doing” och ”Thank you for coming”. Publikens ovationer ökar ännu mer när de kör igång med den klassiska ”Cinnamon Girl” från albumet ”Everybody Knows This Is Nowhere” från 1969. Tempot hålls uppe med ”F*!#in´Up” från ”Ragged Glory”. Neil Youngs energinivå är hög när han med sina karaktäristiska gungande rörelser rör sig mot Micah Nelson och Corey McCormick och de tre liksom driver på varandra framför Anthony LoGerfo. Kanske Neil Young får extra energi av dessa unga musiker. Neil Young är dock inte äldst på scenen och inte heller den enda legendariska musikern. Spooner Oldham fyllde 82 år för 4 dagar sedan. Han har spelat med Aretha Franklin, Wilson Pickett, Jackson Browne, Linda Ronstadt, John Prine, Dan Penn, J.J. Cale och Bob Dylan för att nämna ett urval. Han känns dock lite övergiven på scenen där han sitter vid sin Hammondorgel till höger om Neil Young. Speciellt när de andra jammar tillsammans i en liten klunga.
Energin fortsätter på en hög nivå när de kör igång med ”Hey Hey, My My (into The Black) från albumet ”Rust Never Sleeps”. Sedan skapar sig Neil Young lite andrum med den fina ”The Needle And The Damage Done” från ”Harvest” då han sätter sig på trumpodiet och spelar den klassiska låten på sin akustiska gitarr. Någon i publiken vrålar ett avgrundsvrål till sin förtjusning. Det blir också nästan lite allsång när denna publikfavorit spelas. Bandet kommer in igen och gör Neil sällskap i en mycket fin version av ”Harvest Moon”, från just albumet med samma namn. Här bjuder bandet också på mycket fin stämsång.
De fortsätter med den fina stämsången på låten ”Looking Forward” från albumet med samma namn som Neil Young spelade in tillsammans med Crosby, Stills and Nash 1999. De fortsätter med den mer udda och blues-aktiga ”Sun Green” från ”Greendale”. Under dessa två låtar tappar konserten lite av magin som byggts upp tidigare. Den fångar de snart upp igen när de kör igång med ”Love and Only Love” från ”Ragged Glory”. Energinivån når ett nytt klimax i klassikern ”Like A Hurricane” och det kanske inte är så konstigt att de saktar ner igen i ”Name Of Love” också den från ett album med CSN&Y med namnet ”American Dream”. Sedan kommer en av mina personliga favoriter ”Old Man” där Micah Nelson spelar snygg Lap Steel. Jag får tårar i ögonen när jag slås av att det kanske är sista gången jag får se en av mina största musikaliska hjältar på scenen. En nostalgisk känsla som förstärks när Neil Young lägger armen om Spooner Oldhams axlar när de går av scenen.
Konserten är dock inte slut med det. Vi får en högoktanig och aktuell ”Rockin´in The Free World” som avslutning. Jag tror faktiskt inte att de hade kunnat avsluta på ett bättre sätt. Detta blev på något sätt det brandtal som Neil Young inte höll som mellansnack utan uttryckte genom kraftfull sång till publikens stående ovationer. Dalhalla är verkligen, om jag får använda ett lite slitet uttryck, en magisk plats i ordets rätta bemärkelse. Att få uppleva en konsert som denna i detta gamla kalkbrott gjorde det förstås till en alldeles speciell upplevelse.