Det blir en massiv uppvisning av hur man kan spela på en elgitarr när de två mästarna på instrumentet, Joe Satriani och Steve Vai överöser en till bredden fylld Parksnäckan i Uppsala med sina snabba skalor och toner. Det blir också en helt fantastisk och nästan overklig konsertupplevelse när lilla Parksnäckan förvandlas till Hollywood Bowl.
Satchvai Band är ute på sin ”Surfing With The Hydra” turné som landar på 32 platser i Europa varav det 14.e stoppet alltså är i Uppsalas pärla, Parksnäckan.
Kvällen inleds av Ned Evett från Nashville. Det är lite synd att han inte presenteras utan bara kommer gåendes in på scenen. Han spelar först på en mycket speciell gitarr av glas. Han har en väldigt originell spelstil med en bottleneck-slider fastspänd med hjälp av en capo som han flyttar över den trådlösa halsen på sina instrument. Han spelar inte bara på glasgitarren utan också på en Resonator (metallgitarr), också den med bandlös hals, som han också vid ett tillfälle sätter på axeln och sjunger genom samt klappar med den andra handen på baksidan av instrumentet. Mycket originellt och spännande men det når kanske inte riktigt fram till publiken som väntar på något helt annat. Den trevlige Ned Evett berättar och visar upp Resonator-gitarren vid merch-bordet för många intresserade efter konsertens slut. Jag skulle vilja se honom på en intim klubb-spelning i Katalins Jazzbar till exempel.
Sedan är det då dags för Satchvai Band att äntra Parksnäckans scen. Bandet är ett band som förutom de två gitarr-fenomenen Joe Satriani och Steve Vai består av den mycket meriterade trummisen Kenny Aronoff, rankad av Rolling Stone Magazine som nummer 66 av de 100 bästa trummisarna genom tiderna. Hans meritlista med vilka han spelat med är minst sagt imponerande. På bas har de med sig Marco Mendoza, från bland annat bandet The Dead Daisies, som också sjunger vid några tillfällen. Sist men inte minst ytterligare ett gitarr-ess, Pete Thorn som också spelat med en hel del artister samt har en YouTube-kanal med gitarr-demos. En minst sagt imponerande samling musiker alltså.
Konserten blir förstås bitvis en uppvisning av de två gitarristerna som båda är enastående skickliga. Joe Satriani har arbetat som gitarr-lärare på Berklee School of Music med bland annat Steve Vai som elev en gång i tiden. Vai måste varit en läraktig elev men han besitter också en nästan överjordisk talang. För i mina öron och ögon så är det Steve Vai som är kungen på scenen ikväll. Med all respekt, Joe Satriani är en vansinnigt tekniskt skicklig gitarrist men Vai har något som jag tycker Satriani saknar. Det finns mer av en själ i hans sätt att hantera sitt instrument.
Spelningen är omväxlande då Vai och Satriani spelar tillsammans men också utan den andre på scenen ibland. Det känns aldrig som att de konkurrerar med varandra inte ens när de duellerar. När de spelar tillsammans kan det faktiskt nästan bli för mättande ibland. Mina personliga största upplevelser är några av Steve Vai’s solo-spelningar. I ett lugnare bluesaktigt parti är hans solo nästan överjordiskt vackert och helt makalöst skickligt men också med en stor dos av själ och hjärta och hundraprocentig närhet.
Konsertens mest spektakulära ögonblick blir när en scenarbetare bär in något under ett svart skynke och placerar mitt på scenen. Steve Vai kommer in och avtäcker det trehalsade gitarr-monstret som de kallar Hydran. Det blir sedan nästan lite cirkus-uppvisning när han tämjer monstret och spelar på alla tre halsarna.
Visst är det också häftigt när Satriani med guldfärgad gitarr och matchande solglasögon briljerar, men för min del berör han inte som Vai. Det hade varit kul om de också låtit Pete Thorn briljera lite som solist. Han gör ändå en stor insats ute på högerflygeln av scenen. Kenny Aronoff (som jag hade nöjet att träffa på en fantastisk musikresa 2018, då han guidade vårt resesällskap i Capitol Records Studios i Hollywood) är en trum-maskin utan like. Bakom ett stort trumset med dubbla bas-kaggar jobbar den 72-årige giganten otroligt hårt.
Marco Mendoza tillför ett stabilt basspel men blir kanske den mest anonyme på scenen, utom när han vid konsertens öppning kliver fram som frontman och sjunger. Det gör han också i den tunga avslutningen med Metallicas ”Enter Sandman” (även Kirk Hammett är en gammal elev till Satriani) och avslutningsnumret som blir lite oväntade ”Born To Be Wild”, Steppenwolfs klassiker från filmen Easy Rider.
Jag måste medge att jag är lite mätt på elgitarr-solon och skalor när konserten är över, men spelningen överträffade mina förväntningar med råge. Det blev inte bara en uppvisning utan en konsert som många kommer att minnas länge. Kanske årets största musikhändelse i Uppsala? I en stad där vi är bortskämda med ett stort och fantastiskt musikutbud. Bokningarna till Parksnäckan av världsartister som detta är en del av det rika utbudet och sätter verkligen Uppsala på kartan. Förra året fick arrangören Kaliber Live hit gitarr-fenomenet Yngwie Malmsteen och nu dessa giganter. Kan de toppa det nästa år?