Det finns konsertkvällar som lyfter en bit av himlen, som får en att känna sig lite mer levande, lite mer människa. Brandi Carliles första spelning någonsin i Sverige på ett utsålt Cirkus i Stockholm var en sådan kväll.

Redan när hon gör entré strax efter 20:30 möts hon av stående ovationer. Det ligger en nästan andäktig laddning i luften, som om hela publiken burit på en lång längtan efter just den här kvällen. Det har vi också gjort. Och hon med. Carlile berättar tidigt i konserten att hon drömt om att komma till Europa under hela sin karriär, men att det inte blev av när hon slog igenom – för då valde hon att vara hemma med sina barn. Nu, när barnen är större och följer med på turnén, är det äntligen möjligt. Det är vackert, och det är helt i linje med hennes sätt att alltid låta det mänskliga, det nära, få ta plats i musiken.

Kvällens första explosion av jubel kommer redan vid femte låten – “The Story”. Det stora genombrottet. När hon sjunger de första raderna, stämmer hela Cirkus in. Hon backar, släpper fram publiken, och det låter som en enda röst. Som ett väckelsemöte.

Och det är bara början. För kvällen är full av sådana stunder. Hennes framförande av “Cannonball” – helt unplugged och utan mikrofon – från ett mittpodium ute bland publiken är bland det mest magiska jag någonsin upplevt live. Man hade kunnat höra en knappnål falla. Hennes röst bär hela vägen till väggarna, klar och ömsint. Det är inget annat än en mästarklass i närvaro.

Låtarna “You Without Me”, “The Mother” och “Who Believes in Angels?” bildar ett svindlande vackert flöde av känslor där både gråten och rysningarna är nära. När “You and Me on the Rock” exploderar i kvällens kanske mest livsbejakande ögonblick, känns det återigen som om taket på Cirkus lyfter. Det är gospel, det är americana, det är soul men framför allt är det ärligt.

Hon avrundar huvudsetet med en tolkning av Joni Mitchells “A Case of You” som inte bara får publiken att jubla – det får tiden att stå still.

Efter en kort paus kommer först systrarna  Chauntee Ross på violin och Monique Ross på cello, kvällens briljanta stråkduo, tillbaka ensam som levererar ett medley med fiol och cello som för tankarna till både klassisk musik och amerikanska folkrötter. Brandi lyfter dem flera gånger under kvällen och konstaterar att “det är ganska tydligt att de spelat sedan de var barn”. Deras känsla för ton, rytm och dynamik förstärker varje låt de rör vid.

När Audrey McGraw kliver upp och sjunger “Unchained Melody” tillsammans med Brandi i extranumret är det inte utan att tankarna går till Elvis Presleys emotionella tolkning från ett av hans sista framträdanden. Det är skört, starkt och alldeles överväldigande.

Och så till sist.“Party of One”. En avslutning som känns som ett löfte: detta är inte sista gången Brandi Carlile spelar i Sverige.

Vi får heller inte glömma tvillingbröderna Tim och Phil Hanseroth, som följt Brandi i över 20 år sedan de först började spela tillsammans på barer och nattklubbar 2004-2005. Deras gitarrspel och stämsång är inte bara skickliga – de är ett fundament. Det är som att de andas musiken tillsammans, utan att behöva titta på varandra. Deras närvaro är självklar, och oumbärlig.

Jag vill också lyfta något personligt. Min barndomsvän följde med efter lite eftertanke, trött och osäker, och inte särskilt bekant med Brandi Carliles musik. Men han följde med till slut och berättade att det kunde ge honom hopp och ny energi. Vi kan båda intyga att han fick just det. I överflöd. För detta var en konsert som fyllde på där det saknades. I hjärtat, i själen, i tårkanalerna.

Tack för allt, Brandi Carlile. Varmt välkommen tillbaka till Stockholm. Du har redan ett hem här.