Moby visar att hans elektroniska klassiker har åldrats med sällsynt värdighet. Men när den influgne gästartisten Jacob Lusk kliver fram på Azalea lyfter konserten från nostalgikavalkad till festivalmagi.

Artist: Moby
Scen: Azalea

Datum: 2026-08-13
Tid: 20.15–21.30

Att boka Moby till Way Out West 2026 känns närmast självklart. Musiken som präglade det sena 1990-talet och det tidiga 2000-talet har nått den ålder då den kan väcka nostalgi hos en hel festivalpublik. Samtidigt påminner konserten om att Moby inte bara levererade hits under den perioden. Han var också en pionjär som fick elektronisk musik, gospel, punk och pop att mötas på de största scenerna.

Och framför allt: låtarna håller fortfarande.

Konsertens inledning är bländande. Under den första kvarten radar Moby upp ”Bodyrock”, en närmast andlig ”Go”, tillägnad hans vän David Lynch och Next is the E. När ”We Are All Made of Stars” sedan breder ut sig över Azalea känns det som om hela Slottsskogen dras in i samma lyckorus. De välbekanta melodierna låter inte som dammiga minnen, utan som musik som har väntat på att återigen få spelas inför ett stort publikhav.

Moby själv gör ett sympatiskt intryck. Han försöker inte hålla fast vid rollen som ensam huvudperson, utan framstår snarare som en ivrig och generös bandledare. Han rör sig mellan instrumenten, eldar på sina medmusiker och verkar genuint road över att stå på scen. I en tid när många nostalgibokningar riskerar att kännas mekaniska finns här en smittande spelglädje.

En omarbetad ”Lift Me Up” tillför ny energi, medan ”Extreme Ways” får en hårdare, mer housebetonad inramning. Det är tydligt att publiken vill höra de stora låtarna, och lika tydligt att Moby inte har några problem med att ge dem vad de kommit för. Han behandlar hitkatalogen med respekt, men vågar samtidigt skruva på arrangemangen så att konserten inte förvandlas till en ren reproduktion av skivorna.

Kvällens verkliga huvudperson visar sig ändå vara Jacob Lusk. Sångaren, som flugit in från Los Angeles särskilt för konserten, kliver fram under ”Natural Blues” och fullständigt förändrar rummets temperatur. Hans röst är enorm – rå, elastisk och fylld av gospelns både kroppsliga och andliga kraft. Lusk sjunger inte bara låten; han pressar fram varje ton som om hela berättelsen stod på spel.

Publikens reaktion är omedelbar. Framför Azalea växer jublet till ett dån och konserten når sin känslomässiga kulmen. Det är ett sådant festivalögonblick som inte går att planera fram: en välkänd låt, en extraordinär röst och tusentals människor som samtidigt inser att de bevittnar något utöver det vanliga.

Moby tycks lika tagen som publiken. Han hyllar öppet Lusk och låter honom ta den plats ögonblicket kräver. Det säger något väsentligt om Moby som artist. Hans största styrka den här kvällen ligger inte i att dra all uppmärksamhet till sig själv, utan i förmågan att skapa förutsättningar för andra att glänsa.

Efter den näst sista låten skämtar han om att han inte begriper sig på show business. Hade han gjort det skulle konserten ha slutat precis där, förklarar han. I stället spelar han ytterligare en låt, till publikens öronbedövande jubel.

Mittpartiet tappar höjd och vissa budskap hade tjänat på en mer raffinerad gestaltning. Men när Moby och hans band är som bäst förenar de nostalgi, musikalisk skärpa och en nästan överväldigande känsla av gemenskap.

Moby påstår kanske att han inte förstår show business. På Azalea visar han motsatsen. Och med Jacob Lusk vid mikrofonen skapar han några av festivalens allra starkaste minuter.