Med lågmäld intensitet och en röst som rymmer både livets skörhet och skönhet sätter Bonnie ”Prince” Billy tonen för festivaldagen i Slottsskogen. Blåsarnas varma vemod och Hammondorgelns skimrande klanger förvandlar spelningen till en närmast fulländad prolog inför Nick Cave och The Cure.
Artist: Bonnie ”Prince” Billy
Scen: Linné
Datum: 2026-08-14
Tid: 12.45–13.45
Text Magnus Knutsson och Martin Lindahl
Bonnie ”Prince” Billy känns som en närmast fulländad inledning på den här dagen på Way Out West. En dag som senare ska kulminera med Nick Cave och The Cure börjar i det lågmälda, eftertänksamma och djupt mänskliga.
Will Oldham behöver inga stora gester. Hans sånger rör sig genom livets skörhet, dess uppgångar och dalar, genom kärlek, förlust och allt det där som gör ett liv till ett liv. Rösten är lika säregen som alltid: skör och stark på samma gång, ibland nästan trevande, för att i nästa ögonblick bära en hel sång på sina axlar.
Det som framför allt lyfter spelningen är blåset. Trumpet och saxofon fungerar inte som utsmyckningar runt låtarna, utan blir en självklar del av deras känslomässiga språk. Ibland vilar blåset försiktigt bakom Oldhams röst, varmt och nästan smekande. I andra stunder träder det fram och öppnar musiken, skänker den större rymd och stråk av både soul och sorg. Det finns något organiskt i samspelet – som om blåset får uttrycka det som orden inte riktigt förmår.
En av spelningens mest magiska stunder kommer i Oldhams egen Turned to Dust (Rolling On). Här får Hammondorgeln en avgörande roll. Med sin varma, skimrande klang lyfter den fram melodin och får den att sväva över Slottsskogen. Orgeln tillför både djup och ett stilla stråk av förundran – som om den öppnar en ny passage rakt in i låtens hjärta.
Just därför passar Bonnie ”Prince” Billy så väl denna dag. Det löper en musikalisk och känslomässig linje från hans sånger vidare mot det som väntar. Nick Cave har ägnat stora delar av sitt senare konstnärskap åt sorg, kärlek, död och möjligheten att trots allt fortsätta leva. The Cure har i sin tur gjort melankolin till en egen värld, där mörker och skönhet ständigt existerar sida vid sida.
Bonnie ”Prince” Billy börjar i mindre skala, men ställer i grunden samma frågor.
Hur lever vi med det vi förlorar? Hur tar vi vara på det vi har? Och hur märkligt vackert kan inte livet vara, just för att det är så förbannat skört?
Med blåset svävande genom Slottsskogen och Hammondorgelns glöd fortfarande dröjande i luften känns det som om dagen har fått sin prolog. Nick Cave och The Cure väntar längre fram. Bonnie ”Prince” Billy har redan satt tonen.