På torsdagskvällen spelade The Deep Dark Woods från Kanada på Blackbird i Uppsala. Femmanna-bandet frontat av sångaren och låtskrivaren Ryan Boldt bjöd på melankolisk, lågmäld och drömsk folk-americana med ett skönt gung. En konsert som kunde ha varit ännu bättre om bandet haft mer publikkontakt.

Mina förväntningar var rätt så höga när jag begav mig till Blackbird denna höstkväll. Jag lyssnade en hel del på The Deep Dark Woods för 13-14 år sedan. När jag såg att bandet skulle spela på Blackbird plockade jag fram albumen ”The Place I Left Behind” (från 2012) och ”Jubilee” (från 2013). Jag måste erkänna att de var lite bortglömda, bland all musik och alla skivor som ska lyssnas på. Jag återupptäckte alltså The Deep Dark Woods fina musik och då höjdes som sagt förväntningarna inför spelningen. Förväntningar som delvis uppfylldes.

Lite förvånande och överraskande kliver bandet upp på scenen redan en halvtimme innan utsatt tid. De kliver nästan obemärkt upp på scenen och börjar att spela utan att säga något. Redan som andra låt kör de sin kanske mest populära låt, i alla fall enligt Spotify där den har mer än 18 miljoner strömningar, ”The Place I Left Behind”. Därefter spelar de ”Picture On My Wall” från albumet ”Jubilee”. Två av mina favoritlåtar från de två albumen som jag har. Geoff Hilhorst som spelar piano, orgel och synt spelar mycket effektfullt på ”Picture on My Wall” så att det nästan låter som en pedal-steel.

Ryan Boldt tackar efter låtarna, men det dröjer tills efter den femte låten innan han talar om att de är The Deep Dark Woods från Kanada. Det blir inte heller direkt några mellansnack utom när Ryan Boldt talar om att han nyligen bränt sig på ett bromsbelägg. Han frågar om någon i publiken har en nagelfil eftersom han behöver fila till en av sina gitarr-naglar. Eftersom ingen verkar ha en fil att låna ut så slipar han nageln mot en sträng. Bara ett sådant litet ”mellansnack” skapar lite mer närhet med publiken. Ryan Boldt och bandet hade vunnit mycket på om han hade berättat lite om låtarna istället för att bara spela.

Deras musik är väldigt skön med ett drömskt vemod, men utan några egentliga avbrott mellan låtarna så tenderar de att låta lite för lika (speciellt om man inte är så inlyssnad på deras musik). Enligt min mening hade spelningen som sagt lyft ännu mer med mer snack som också skapar mer publikkontakt. Tolka mig rätt, det var en jättefin spelning som hade kunnat varit ännu bättre.

Ryan Bolt hinner dock att berömma den bästa köttgrytan som han någonsin smakat tillagad av Katalin (som ju driver Blackbird numera). Han presenterar även bandet som för kvällen består av Evan Cheadle på gitarr (med skönt slidespel), redan nämda Geoff Hilhorst på keyboards, Aladean Kheroufi på elbas som tillsammans med Mike Silverman på trummor skapar ett skönt ”groove”. Ryan Boldt själv sjunger och spelar gitarr. Han har en mycket skön röst som passar perfekt till musiken.

Det blev som sagt en fin kväll som hade kunnat lyfta ännu mer. Den gav mig också mersmak att lyssna ännu mer på The Deep Dark Woods album. Det är verkligen fantastiskt när band av den här kalibern och höga standarden gästar små klubblokaler som härliga Blackbird.