Med sin andra EP Meet Me Behind Closed Eyelids bjuder Isolde Molarin in lyssnaren till en värld där drömsk pop möter mörka elektroniska ljudlandskap, och där kärlek, förlust och självinsikt får ta plats. När Musikpulsen möter henne för ett långt samtal växer en berättelse fram om att våga släppa gamla föreställningar, upptäcka sina egna mönster och lära sig att ta emot en kärlek som får oss att växa. Men också om en artist som skapar nästan allt själv och som redan som barn hade en alldeles egen värld att dra sig tillbaka till.

Det finns något särskilt med artister som inte bara skriver låtar, utan skapar hela världar omkring dem. Hos Isolde Molarin är musiken, texterna, produktionen och det visuella uttrycket så nära sammanflätade att det är svårt att skilja dem åt. Hennes musik rör sig mellan drömsk pop, elektroniska rytmer, jazz och R&B, men det är inte genrerna som håller samman uttrycket. Det är känslorna och berättelserna bakom dem.

När vi träffas över Teams har jag lyssnat på både hennes debut-EP Now You’re Holding My Heart från 2023 och den kommande Meet Me Behind Closed Eyelids, som släpps den 13 november. Jag har också läst samtliga låttexter. Det har väckt en tanke som jag vill pröva med henne: På den första skivan befinner vi oss ofta mitt i känslorna – förälskelsen, attraktionen, längtan och frustrationen. På den andra finns en större vilja att förstå vad dessa känslor betyder och vilka mönster de ingår i.

Isolde blir glad över iakttagelsen.

– När du säger det håller jag verkligen med, men det är ingenting jag har tänkt på medan jag har skapat musiken. Det ska bara ut. Sedan är det fint att se hur någon annan tar emot det.

Hon funderar en stund och återkommer till att utvecklingen kanske också handlar om att bli äldre och få större distans till sina känslor.

– Jag är en varmare person i dag. Jag är mycket mjukare och kan ha mer förståelse för mig själv. Jag blir inte lika hård när känslorna stormar, och det tror jag också återspeglas i musiken.

Samtidigt är det inte så enkelt som att de nya låtarna alla skulle vara skrivna efter de gamla. Stockholm, ett av spåren på den nya EP, skrevs faktiskt redan för omkring sex år sedan, direkt efter Slow Motion från debuten. Men då saknade Isolde den produktionstekniska kunskap som krävdes för att förverkliga ljudbilden hon hörde inom sig. Låten fick vänta tills hon kunde göra den rättvisa.

Musiken som en egen värld

Isolde skriver vanligtvis sina låtar vid pianot. Ofta börjar det med något hon behöver få ur sig, en känsla eller erfarenhet som kräver ett uttryck. Men medan hon spelar och sjunger hör hon redan hur den färdiga produktionen skulle kunna låta.

Det har hon gjort ända sedan barndomen.

– Jag kunde höra musik i huvudet redan när jag var väldigt liten. Jag kunde nynna på någonting och samtidigt höra hur det skulle vara instrumenterat. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle få det att låta så i verkligheten.

Frustrationen blev drivkraften bakom hennes beslut att lära sig producera musik. Hon började experimentera i Logic och har sedan dess successivt utvecklat förmågan att omsätta sina inre ljudbilder i färdiga inspelningar.

Men hon ser också en fara i att bli alltför kunnig.

– Det finns något väldigt viktigt för kreativiteten i att inte riktigt veta vad man gör. Det kan nästan vara en superkraft. Ju mer man kan, desto mer riskerar man att bli hämmad av föreställningar om hur saker ska göras.

Hon beskriver sitt skapande som ett ständigt experimenterande. På debut-EP handlade det till stor del om att upptäcka vad hon över huvud taget kunde åstadkomma. På den nya skivan är uttrycket mer avancerat, men hon försöker behålla samma nyfikenhet.

Det är också därför låtarna på Meet Me Behind Closed Eyelids kan låta så olika. Den luftiga och nästan viktlösa Paris, med sitt piano och ambienta ljudlandskap, står i stark kontrast till Embroidery, där mörkare elektroniska rytmer och en nästan technoliknande intensitet tar över. Mot slutet av den senare låten dyker dessutom ett dragspel upp, spelat av Isoldes pappa.

– Jag dras väldigt mycket till kontraster. Jag tycker om surrealistiska inslag och att låta ljuden berätta något. I Embroiderybehövde det finnas något hårt, medan Paris behövde vara luftig och drömsk. Man kan säga så mycket genom vilka ljud man väljer.

För Isolde finns heller ingen tydlig gräns mellan det musikaliska och det visuella. Hon berättar att hon upplever färger när hon hör och skapar musik. Dessa färger kan i sin tur påverka både ljudval och det visuella uttrycket.

Embroidery är mörkblå för henne, trots att det egentligen inte är en färg hon tycker särskilt mycket om.

– Då behövde ljuden också vara mörkblå. För mig blir allt en enda stor värld.

Det är ett uttryck som återkommer under vårt samtal. Isolde älskar att bygga världar. Som barn kunde hon tillbringa timmar med att skapa små miljöer i kartonger. Nu gör hon i princip samma sak, men i större skala – genom musiken, omslagen och musikvideorna.

Från förälskelsens illusion till en kärlek som får växa

När jag återvänder till debut-EP fastnar jag särskilt vid Eager Kissers. Det är en intensiv och lekfull berättelse om förälskelse och längtan efter närhet. Berättarjaget vill bli någons älskade, få finnas i den andra människans drömmar och bli hållen som något värdefullt.

På den nya EP finns Someone Better, där perspektivet tycks ha förändrats. Här handlar det inte längre bara om att längta efter att bli älskad, utan också om att upptäcka hur det känns när kärleken faktiskt ger utrymme att växa.

Isolde känner igen den utvecklingen, och berättar att den är nära förknippad med hennes egna erfarenheter.

– Jag tror att det är något som skiftar när man blir äldre, särskilt som kvinna. Man kommer på att man själv också har en plats. Att jag också ska vara med i bilden.

Hon beskriver hur lätt det kan vara att bli förälskad i en föreställning om en annan människa och hur den föreställningen riskerar att spricka när relationen fördjupas.

– Det är lätt att projicera sina egna behov på någon annan och tänka att den personen ska lösa allt. Då kan man bli kär i illusionen. Men om man inte egentligen känner människan kommer den illusionen att punkteras när man lär känna varandra på djupet. Då är det lätt att känna sig väldigt ensam.

Det är en ovanligt träffande beskrivning av skillnaden mellan förälskelse och verklig närhet. Attraktionen kan vara stark, men det är först när den första intensiteten lagt sig som vi börjar förstå vem den andra människan faktiskt är.

För Isolde har erfarenheterna lett till en större vilja att stanna upp och låta relationer utvecklas utan att rusa före verkligheten.

– Jag har blivit bättre på att ta det lugnt och se vad som faktiskt händer. Vem är du? Vem är jag? Och vem vill jag vara i det här?

I Someone Better blir denna förändring särskilt tydlig. Låten beskriver hur berättarjaget lämnat en tidigare illusion bakom sig och mött en kärlek som får henne att se sitt eget värde på ett nytt sätt.

Vi kommer in på den välbekanta föreställningen att man först måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Men kanske kan utvecklingen också ske åt andra hållet? Kan en annan människas sätt att möta oss hjälpa oss att upptäcka vårt eget värde?

Isolde håller med om att en trygg relation kan få en sådan betydelse.

– Jag har fått uppleva en väldigt vacker kärlek. Tidigare var jag van vid att man skulle ge, men inte för mycket, och hela tiden spela något slags spel. Nu har jag fått uppleva något annat. Ju mer man ger varandra, desto mer kan man växa tillsammans.

Här kommer hon tillbaka till den metafor som genomsyrar den nya EP:n: den inre trädgården.

– Ju mer man vattnar varandra, desto mer växer man. Jag är stolt över den kärlek jag har valt, för den gör mig till en varmare och mjukare människa. Den gör att jag kan älska ännu mer.

Det är en av de finaste tankarna i vårt samtal. Att en relation inte behöver bygga på att två människor ska fylla varandras tomrum, utan på att de tillsammans skapar förutsättningar för att utvecklas.

När kärleken inte följer våra insikter

Men Meet Me Behind Closed Eyelids är ingen okomplicerad berättelse om att lämna det destruktiva bakom sig och hitta den rätta kärleken.

I longer & linger möter vi en helt annan situation. Två människor längtar efter varandra, men omständigheterna tillåter inte riktigt att känslorna får utvecklas. De försöker hålla tillbaka det som finns mellan dem och låtsas att de inte känner så mycket som de faktiskt gör.

Musikaliskt är låten förföriskt mjuk, med bossanovainfluerad rytm och svällande syntar. Det finns något nästan lättsamt i ljudbilden som kontrasterar mot den mer komplicerade berättelsen.

När jag frågar Isolde om motsättningen mellan longer & linger och Someone Better berättar hon något intressant: den förstnämnda låten skrevs faktiskt först.

– Det blir en liten kurva där. Först befinner man sig i något som är fascinerande och spännande, men man vet samtidigt att det kanske inte är bra för en och att det borde avslutas.

Sedan kommer den erfarenhet som Someone Better beskriver.

– I dag kan jag se tillbaka på något som nästan känns ihåligt, just för att jag har fått uppleva någonting som värmer mig i stället.

En detalj i longer & linger väcker särskilt min nyfikenhet. Berättarjaget står i publiken och lyssnar på en artist som framför sina välkända sånger, men där ett namn verkar ha bytts ut. Isolde berättar att just den scenen bygger på en verklig upplevelse. Hon stod själv i publiken och insåg att en sång handlade om henne, trots att ingen annan visste det.

Men hon är noga med att förklara att låten som helhet inte handlar om en enda människa eller situation. Den är snarare ett kollage av erfarenheter och känslor kring kärlek som av olika anledningar hålls hemlig eller begränsas.

Det är också en viktig påminnelse om att hennes låtar, hur personliga de än är, får egna liv som konstnärliga berättelser.

De små stygnen som bildar ett mönster

Om Someone Better skildrar möjligheten att välja en annan sorts kärlek är Embroidery kanske den låt som tydligast beskriver arbetet med att förstå sina egna mönster.

Den är också den nya EP fokusspår och ett av dess mest kraftfulla musikaliska ögonblick. Här möter det sårbara berättandet en betydligt hårdare elektronisk puls. Det är en låt där produktionen nästan tycks förstärka frustrationen och insikten i texten.

Broderiet blir en metafor för hur små, till synes obetydliga händelser tillsammans kan bilda ett återkommande mönster.

När jag jämför låten med Slow Motion från debut-EP tycker jag att det finns ett särskilt intressant samband. I båda låtarna försöker berättarjaget hjälpa en annan människa, men i Embroidery handlar det också om att upptäcka varför man själv fortsätter att hamna i liknande situationer.

Isolde berättar att Slow Motion skrevs om en kärleksrelation, medan Embroidery utgår från en vänskapsrelation.

– Jag trodde att jag inte höll på så längre, att jag hade kommit ifrån den typen av relationer. Men så upptäckte jag att jag var där igen. Jag tror att låten handlar både om att känna sig sviken av den andra personen och om att känna sig sviken av sig själv för att man inte förstod det tidigare.

Det är en viktig skillnad mellan att skuldbelägga sig själv och att börja se sitt eget återkommande beteende.

Isolde beskriver hur hon ibland hamnat i relationer där hon haft en tydlig funktion för den andra människan, där hon gett mycket av sig själv men till slut känt sig känslomässigt förbrukad.

Hon betonar att relationer inte ska vara transaktionella. Det handlar inte om att varje handling måste betalas tillbaka, utan om att det behöver finnas en grundläggande ömsesidighet.

När vi pratar om broderiets symbolik förklarar hon att de små stygnen representerar enskilda händelser som kanske inte verkar särskilt betydelsefulla var för sig.

– Men när samma saker händer gång på gång börjar de bilda ett mönster. Plötsligt kan man zooma ut och se helheten. Det var precis så det kändes för mig.

I texten finns också en stark bild av att försöka sy ihop en annan människas sår med rött garn. Samma nål och tråd som används för att hjälpa blir samtidigt verktygen som skapar broderiets mönster.

Jag föreslår att det nästan kan läsas som en bild av hur själva handlingen att ständigt försöka laga andra också kan bidra till att återskapa den situation man vill komma ur.

Isolde håller med.

Det är här Embroidery blir mer än en låt om att känna sig sviken. Den handlar också om den smärtsamma insikten att förändring ibland måste börja med att vi förstår vårt eget beteende.

Och kanske är det just därför som låten har ett så hårt och kompromisslöst musikaliskt uttryck. Den handlar inte om en bekväm insikt, utan om en som gör ont.

Trädgården bakom de slutna ögonlocken

När vi kommer in på EP titel vill Isolde börja med att förklara sambandet mellan hennes två skivor.

Now You’re Holding My Heart handlar om hjärtat, medan Meet Me Behind Closed Eyelids handlar om hjärnan och sinnet.

– De två EP-skivorna talar lite med varandra. Ju fler projekt jag gör, desto fler bitar av mig får man ta del av.

Bakom de slutna ögonlocken finns den inre världen. Isolde föreställer sig den som en fysisk plats, en skog eller en snårig trädgård med knotiga träd och orkidéer.

Orkidén har blivit en återkommande symbol i hennes visuella berättande. Den förekommer i musikvideorna och på omslagen, och det som händer Isolde i filmerna återspeglas på olika sätt i blomman.

Hon berättar också att hennes växande skara lyssnare har börjat kalla sig orkidéer. Tillsammans med musiken bildar de en trädgård där både artisten och lyssnarna bidrar till att något växer.

Men metaforen är också personlig.

Att vattna sin egen inre trädgård handlar för Isolde framför allt om att ta sin kreativitet på allvar och ge den utrymme.

– Om man har en kreativ hjärna fortsätter den att skapa även om man inte själv gör något kreativt. Då kan det ibland bli ganska destruktivt. För mig är det viktigt att få skapa, men också att ta hand om mig själv, röra på mig, äta bra, vila och göra sådant som får mig att må bra.

Det handlar också om att värna rätten att få vara i sin egen värld.

Isolde berättar att hon redan som barn kunde försvinna in i sina fantasier. Hennes mamma har fortfarande ett minne av hur hon under en promenad blev avbruten mitt i sina tankar och bestämt förklarade att hon befann sig i sin egen värld.

Det är en plats som alltid varit viktig för henne, nästan fysiskt närvarande, och som hon beskriver som en av sina tryggaste platser.

I dag är det också betydelsefullt att människorna omkring henne respekterar det behovet.

– I min relation i dag ifrågasätts inte att jag behöver den tiden. Han vet att jag mår bra när jag får vara där, och därför vill han att jag ska få det utrymmet.

Det för oss tillbaka till en av EP viktigaste tankar. Självomsorg behöver inte handla om att skydda sig från andra människor, utan kan tvärtom vara det som gör det möjligt att möta dem med större öppenhet.

– Jag tror att det kan vara farligt att bara fokusera på att skydda sig från att bli sårad. Då riskerar man att kapsla in sig. Livet kommer att hända ändå. Det är bättre att lära sig hantera det än att försöka kontrollera hur andra behandlar en.

När en hel stad förändras av kärleken

I Stockholm skildrar Isolde hur en separation kan förändra upplevelsen av en hel stad. Gator, byggnader och platser som tidigare varit förknippade med kärlek och gemenskap blir i stället påminnelser om det som har gått förlorat.

Det är en av EP mest gripande berättelser, men också en av de äldsta. Isolde skrev låten efter en separation för flera år sedan, när Stockholm plötsligt inte längre kändes som hemma.

– Det var väldigt obehagligt. Jag hade bott i Stockholm hela mitt liv, men plötsligt kunde platser kännas nästan hotfulla.

Hon drog sig undan till sin stuga i Hälsingland, där hon har en studio och skapar mycket av sin musik.

– Jag tror inte att jag åkte hem på nästan tre månader. Det kändes som om Stockholm inte ville ha mig där.

Det var också i stugan som hon skrev låten på piano.

När hon flera år senare spelade in musikvideon fick berättelsen en ny innebörd. I filmen rör hon sig genom Stockholms tunnelbanesystem som en skadad ängel, innan hon slutligen återföds ovanför staden.

För Isolde blev inspelningen ett sätt att sluta cirkeln.

– När vi gjorde videon kändes det nästan som en hyllning till Stockholm. Staden kändes fin igen. Nu kändes den som min.

Jag berättar att jag ser Paris och Stockholm som två spegelbilder. I den ena låten blir en stad lockande genom möjligheten till kärlek. I den andra blir en stad främmande när kärleken försvinner.

Isolde tycker om tolkningen. Hon berättar att det faktiskt finns en medveten idé bakom att låta just dessa två låtar rama in EP. De representerar fysiska platser, medan skivans övriga berättelser utspelar sig i en mer inre, föreställd värld.

Att platserna dessutom speglar varandra känslomässigt är däremot inget hon själv hade tänkt på.

Det är ett fint exempel på hur musik kan fortsätta växa genom lyssnarens tolkning.

När en låt blir tusen berättelser

Mot slutet av vårt samtal återkommer vi till förhållandet mellan verklighet och fiktion.

Isolde berättar att hennes låtskrivande till stor del är självbiografiskt. Ofta utgår det från händelser och känslor hon behöver förstå eller bearbeta. Men när erfarenheterna väl har blivit musik behöver de inte längre betyda samma sak för alla som lyssnar.

Hon tycker om tanken att en låt kan få lika många betydelser som den har lyssnare.

– Jag gör ett verk som sedan blir tusen olika verk. Varje människa som lyssnar lägger in sina egna erfarenheter och då blir låten något nytt för dem.

Det är också därför hon gärna blandar mycket specifika, personliga detaljer med större och mer öppna bilder.

Hon berättar att det ibland kan kännas nästan skrämmande att inse hur mycket av hennes verkliga liv som faktiskt finns i musiken. Men hon ser också ärligheten som en viktig del av sitt konstnärskap.

Samtidigt är det inte nödvändigtvis ett bestämt budskap hon vill förmedla.

– Jag har alltid tänkt att min musik är till för att lyssnas på inåt. Kanske blir man tröstad eller känner sig hållen av det här ljudrummet. Det kan få vara som en närvaro, snarare än något där man måste ta med sig ett särskilt budskap.

Det är en vacker beskrivning av vad musik kan betyda.

Och kanske också den bästa sammanfattningen av Meet Me Behind Closed Eyelids.

Det är en EP som inte erbjuder några enkla svar på kärlekens motsägelser. Här finns längtan efter människor som inte riktigt går att få, sorgen efter relationer som tagit slut, insikten om att vi ibland upprepar beteenden som gör oss illa och möjligheten att upptäcka en tryggare och varmare kärlek.

Men framför allt finns en konstnärlig vilja att ge dessa erfarenheter ett eget rum, där de får finnas utan att behöva förklaras färdigt.

När vårt samtal närmar sig sitt slut återvänder jag i tanken till den lilla flickan som byggde egna världar av kartonger och som kunde försvinna så djupt in i sina fantasier att omvärlden fick vänta.

Det är egentligen inte så mycket som har förändrats. Världarna har bara blivit större.

Den 13 november, när Isolde Molarin släpper Meet Me Behind Closed Eyelids, öppnar hon dörren till ännu en av dem. Den här gången är vi alla inbjudna att kliva in.