Från de tidiga Gyllene Tider-texternas namn och ordlekar till Roxettes internationella genombrott och de svenska soloskivornas mer eftertänksamma värld. I ett ingående samtal med Musikpulsen berättar Per Gessle om att skriva för Marie Fredriksson, om människorna som har förändrat hans musik och om hur låtarna får ett eget liv hos lyssnarna. Men också om självtvivel, tillit, Lena Philipsson och svårigheten att hitta ett nytt skäl att skriva nästa låt.

Det börjar med några gamla låtar och med att jag hör dem på ett annat sätt än tidigare.

När jag lyssnar tillsammans med min son är det framför allt tre titlar som stannar kvar: Skäl att tvivla, Leka med eldenoch Chrissie, hur mår du? Sånger som har följt med länge får plötsligt en annan tyngd. Det som en gång var ord att fundera över som barn har blivit något att känna igen sig i som vuxen.

För mig handlar det om kärlekens olika möjligheter: att våga närma sig någon trots risken att bli sårad, att känna sorg över att något inte blev som man tänkt, att hoppas och samtidigt vara rädd för att det man bygger ska gå sönder.

Det är med de tankarna jag möter Per Gessle. Vad var det hos kärleken och människors känsloliv som fascinerade honom när de tidiga texterna skrevs? Hur kunde så unga ord få ett så långt liv?

– Ja herregud, vilka svåra frågor du ställer.

Innan han svarar stänger han av en telefon som plingar. Sedan börjar han i en annan ände än jag hade föreställt mig: med själva intresset för texten.

– När jag började skriva låtar så började jag att skriva texter, för att jag har alltid varit intresserad av texter och jag har alltid varit intresserad av att skriva.

– Alltså det skrivna ordet och att skriva fysiskt. Jag försökte hitta en snygg handstil och allt sånt där. Så jag har alltid varit intresserad av form och det grafiska. För mig har det alltid varit viktigt med texter.

Samtidigt har han förstått att många människor inte lyssnar särskilt noga på sångtexter. Själv återkommer han under samtalet till hur titlar, ordval och små språkliga vändningar ger en låt dess egenart.

Orden som gjorde Gyllene Tider till Gyllene Tider

När Gessle talar om det första genombrottet återkommer han till att texterna hjälpte Gyllene Tider att skilja ut sig. Han nämner Flickorna på TV2, (Dansar inte lika bra som) Sjömän, Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly, Billy och När alla vännerna gått hem.

Det fanns en igenkännbar röst där. Egennamn, populärkulturella referenser och formuleringar som kunde vara både underfundiga och omedelbara. Jag tar upp lekfullheten på de tidiga skivorna och hur den efter hand tycks ge mer plats åt sårbarhet och allvar, inte minst kring Puls och de första soloskivorna.

– Ja, det gör jag ju, för att det blir så när man blir äldre. Om du hade kollat på de texterna jag skrev allra först, när jag är tolv, tretton, fjorton år, så är de ju otroligt lillgamla. Jag försöker skriva om saker och ting som jag aldrig har upplevt och som jag inte förstår mig på alls.

Det kunde handla om kärlek och vänskap, men också om religiösa grubblerier. Hans mamma var mycket religiös, berättar han. Ämnena fanns runt honom innan han själv hade hunnit få någon större erfarenhet av dem.

Med åren blev texterna mer seriösa, på gott och ont, som han uttrycker det. Han tycker också att de blev lite anonymare och vuxnare än de tidiga Gyllene Tider-texterna.

Flickan i en Cole Porter-sång blir ett exempel på hur en titel kan bära en hel föreställningsvärld. Man får en bild redan innan historien har hunnit berättas. Samma sak händer när Buddy Holly dyker upp i en titel eller när en person får ett namn i stället för att bara vara ”hon” eller ”han”.

– Alla de här egennamnen gör ju att du sätter en label på texten. Billy, Chrissie, hur mår du?, Henry dansar inte disco. Det är ju ingenting som jag har hittat på. Så jobbar ju många textförfattare, Bruce Springsteen, Leonard Cohen eller Van Morrison.

En namngiven människa blir på något sätt mindre anonym, även när lyssnaren inte vet någonting om personen. Jag påpekar att ett namn också kan hålla tolkningen öppen, exempelvis när det inte självklart säger vilket kön personen har.

Gessle kommer då att tänka på Kris Kristoffersons Me and Bobby McGee och berättelsen om hur Kristofferson fick idén till låtens titel av någon annan. Han minns dock inte vem det var.

Efter intervjun blir jag nyfiken och letar vidare. Det visar sig vara skivproducenten Fred Foster, som fick idén genom ett skämt om Barbara ”Bobbie” McKee, en sekreterare på ett kontor i Nashville. Foster föreslog titeln Me and Bobby McKeeför Kristofferson, som uppfattade namnet som ”Bobby McGee” och byggde sin egen berättelse kring det.

Ett namn kan alltså bli början på en berättelse som lyssnaren fyller med sina egna föreställningar och erfarenheter.

Det personliga är inte alltid självbiografiskt

Att Gessle tidigt försökte skriva om sådant han ännu inte hade upplevt leder vidare till en fråga som ligger nära till hands när man lyssnar på hans kärlekssånger. Hur mycket är egentligen hans eget liv?

– Jag skulle påstå att det är väldigt sällsynt att en text är hundra procent sann eller hundra procent jag. När jag skriver så kan jag utgå ifrån någonting som jag känner starkt. Men sen skapar jag en annan persona, en annan verklighet, för låtens skull, för att det ska bli mer intressant.

En personlig utgångspunkt behöver alltså inte göra sången självbiografisk. Även ordvalen inom en och samma text kan förändra känslan.

– Du kan gå ut i första versen och använda en viss typ av ord, medan i vers två använder du en annan typ av ord. De här orden ger en liten hårdhet kanske i andra versen som inte finns i första versen. Det är ju för att utveckla textens struktur, inte bara innehåll utan också känsla.

Det är där han menar att en egen stil kan uppstå.

Han ställer det mot sin upplevelse av AI-genererade texter, som han tycker saknar just den sortens personliga förskjutningar. I hans beskrivning blir de effektiva och allmänna, medan han själv söker det som ger en text en särskild nerv.

– Det finns inget tråkigare än om du lyssnar på en poptext och du känner att det här har du hört förut. De här uttrycken har du hört förut. Folk skämtar om det här hjärta och smärta, gamla schlagertexter. Det är ju för att alla använder det.

– Kan man hitta rim och placeringar som är oväntade och annorlunda så blir det ju en helt annan kraft i texten.

Den enkla popkänslan och behovet av andra

När vi talar om utveckling kommer Gessle också in på sitt förhållande till musikalitet. Han har ofta önskat att han själv var bättre på att spela. Samtidigt är han inte säker på att han skulle ha skrivit samma musik om hans tekniska kunnande varit större.

– Hade jag haft ett annat tekniskt kunnande musikaliskt så hade jag aldrig skrivit den här musiken. Den här enkla popkänslan har du bara om du är ganska primitiv musikaliskt. Och sen försöka hitta hjälp att bli lite mer sofistikerad i produktion och i arrangemang. Det har jag alltid haft turen att hitta.

Först fanns Mats ”MP” Persson, redan i det tidiga bandet Grape Rock och sedan i Gyllene Tider. Senare kom bland andra Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist.

– Jag var ju någon sorts dirigent. Kan du inte spela så här? Kan du spela så här? Jag kunde ju ingenting om tonarter och tonartshöjningar.

Billy blir ett exempel. Gitarrfiguren spelade han på det sätt han kunde, och därmed hamnade låten i den tonart den fick. Att den sedan passade hans röst bra beskriver han som tur, snarare än som resultatet av en noggrant uträknad plan.

När jag föreslår att mer gitarrövning kanske hade tagit tid från textskrivandet korrigerar han resonemanget. Det handlar inte främst om antalet övningstimmar. Det handlar om olika slags musikalitet.

Han nämner arbetet med orkestreringen till musikalen och musikern Joakim Hallin. Hans sätt att kunna tänka i olika instrument, register och körarrangemang är en annan förmåga än hans egen.

Samma skillnad ser han mellan sig själv och Clarence, Christoffer och Marie Fredriksson. Deras musikalitet beskriver han som på en annan planet än hans egen. Samtidigt var det han som skrev Listen to Your Heart, It Must Have Been Love och The Look.

– Min musikaliska ambition är mycket, mycket, mycket större än vad jag klarar av. Därför så måste jag ha hjälp.

Med texterna har förhållandet varit ett annat. Där har han själv sökt uttrycket och försökt hitta en egen stil.

När texten och musiken målar samma tavla

Jag tar upp Bruce Springsteen och möjligheten att lägga en sorglig berättelse i musik som låter upprymd. Hos Gessle upplever jag ofta att text och musik rör sig närmare varandra känslomässigt: att vemodet i orden också finns i melodin.

– När du säger det så blir jag ganska glad, för att det är min ambition. Jag försöker egentligen måla samma tavla med texten som med musiken. Att de säger samma sak och hjälper varandra att förstärka en känsla.

The Look fungerar på ett annat sätt. Där började orden som ett hjälpmedel för att fånga musiken.

– Den första versen på The Look skrev jag för att komma ihåg rytmen. Det är en rytmik som jag ville komma ihåg, så skrev jag bara ner allt det här som kom in i huvudet.

Han berättar också om en koppling till Nick Lowe och Born Fighter. Lowe hör tillsammans med Tom Petty och Beatles till hans stora favoriter, och Gessle säger att han senare har berättat om kopplingen för honom.

Förklaringen till att The Look fungerar ligger, som Gessle beskriver det, i låtens särskilda musikaliska karaktär. Den är enkel men kantig. En ackordväxling ger plötsligt en annan klang. Han hör både Devo och ZZ Top i blandningen, utan att reducera låten till något av dem.

Den musikaliska blandningen, säger han, klarar en text som egentligen inte handlar om någonting. Orden bärs av rytmen och klangen.

För mig var Roxettes sånger också ett sätt att lära mig spela gitarr. I början av nittiotalet satt jag med notböckerna från Roxettes album och lärde mig ackorden till låtar jag redan kände till hur de lät. Jag berättar det för honom, och han svarar att det är härligt att höra.

Att skriva för Marie

Roxette innebar också att Gessle började skriva för en annan röst. Han behövde tänka på vem som skulle sjunga orden, och på vad som hände när han och Marie sjöng tillsammans.

I Paint beskriver han sin egen vers som mer maskulin, medan orden som Marie fick sjunga var mjukare. Han hörde olika roller framför sig när han skrev.

– Jag försökte anpassa mig innehållsmässigt och ordmässigt för vem som skulle sjunga det. Om du tittar på Dressed for Success så har den ju en ganska intressant idé, nämligen att jag frågar Marie i bryggorna. Hon berättar sin story och så kommer jag in och ställer frågor till henne som hon svarar på, och sen går hon vidare och berättar sin story.

Duon gav honom en möjlighet att bygga in en dialog i framförandet. Samma ord kan också få olika innebörd beroende på vem som sjunger dem. Som exempel tar han Småstadsprat, duetten med Lars Winnerbäck.

– Helena sjunger på en demo, och när Lasse sjunger med mig så blev det en annan innebörd för att han är kille än vad det var när hon sjöng den. Fast han sjöng exakt samma strofer.

En låt som aldrig fick växa färdigt

När vi kommer in på de engelska texterna berättar Gessle hur han tycker att de utvecklades från Pearls of Passion fram till de senare Roxette-skivorna före Maries sjukdom. Han hör en annan pondus i dem. Han hade blivit bättre på att skriva på engelska.

Han nämner flera texter från de senare skivorna, och när jag föreslår Salvation instämmer han. It Takes You No Time to Get Here och No One Makes It on Her Own kommer också upp, även om han tvekar om vilken skiva den senare hör till.

Jag tar upp Vulnerable från Crash! Boom! Bang! För mig är den ett exempel på när text och melodi möts på ett sätt som fortfarande känns direkt. Hans eget förhållande till låten är mer självkritiskt.

– Jag tycker att jag skulle jobbat lite mer med den texten. Jag gillar titeln och jag gillar den här hooken i refrängen, men jag tycker att den är lite för inställsam i valen av ord. Problemet med den här låten för mig var att jag hade den i huvudet typ i ett år innan jag gjorde min demo.

Han var ute och reste och arbetade, och demon blev inte av. När den väl gjordes gick de snart vidare till inspelningen.

– Den fick liksom aldrig tid att växa naturligt hos mig.

Jag frågar om en språklig vändning där sårbarheten kan låta som ett förbehåll. För mig är den i stället något nödvändigt, en förutsättning för närhet. Gessle går in på själva verktyget: skillnaden mellan att binda ihop något med ”and” och att föra in ett ”but”.

– När det är ”and” så är det ju åt ett håll. Lägger du till ett ”but” så går du åt ett annat håll. Det är för att komplicera texten lite, för helt plötsligt får du ju en negation på det du har sagt innan, och det kan bli ganska spännande i texten.

Mer musik mellan orden

Jag frågar om de kortare texterna på En vacker natt och En vacker dag och om känslan av att han där lämnar mer utrymme åt musiken. Har han med åren lärt sig att vila mer i den?

– Jag har aldrig tagit åt mig några sådana råd egentligen. Man utvecklas vare sig man vill det eller inte, eller invecklas kan man kalla det också, för det blir ju mer och mer komplext emellanåt.

Han håller med om att texterna på de nämnda skivorna är ganska korta. Men han tycker att tilliten till musiken fanns långt tidigare. Under Roxette-åren fick teman och arrangemang ofta ta stor plats.

Han nämner Joyride och Crash! Boom! Bang! och låtar där ett nytt tema kan komma efter att man nästan upplever att sången är färdig. Come Back (Before You Leave) och Love Is All är två av exemplen. Han jämför sättet att bygga vidare med symfonisk rock, en musikvärld som Clarence Öfwerman hade med sig och gärna bejakade.

– Där tyckte jag att jag vilade väldigt mycket i musiken och litade mycket på Clarence och hans arrangemang. Det är ingenting som jag har tagit till mig på senare år.

Det som blivit svårare är att hitta ett skäl att skriva nästa låt.

– Det är svårt att skriva ny musik och det är svårt att skriva nya texter, för du har skrivit så himla mycket. Jag måste hitta ett skäl att skriva klart eller skriva en text.

Kjell Andersson och vägen han inte ville gå

När vi återupptar samtalet efter en paus börjar vi med Kjell Andersson. Jag berättar om hur hans bok fick mig att upptäcka mer musik av bland andra Basse Wickman och Magnus Lindberg, och frågar vad han har betytt för Gessles utveckling.

Gessle beskriver relationen som komplex.

– Kjell betydde ju otroligt mycket för mig när vi startade. Det var ju han som signade oss till EMI. De första plattorna var ju väldigt mycket att man försökte göra honom nöjd och glad, i och med att han satt på all makt. Man lyssnade väldigt mycket på det han sa.

Men det fanns också tydliga skillnader i hur de såg på Gessles framtid. Den första gällde de tidiga soloskivorna. Enligt Gessle ville Kjell föra honom mot singer-songwriter-traditionen, den värld där bland andra Basse Wickman, Magnus Lindberg och till viss del Ulf Lundell fanns.

– Jag kände att jag inte kunde konkurrera med Ulf och många andra som skrev väldigt speciellt. Det var inte riktigt det som jag var bra på, tyckte jag. Jag kände mig aldrig riktigt bekväm med de här två första soloplattorna.

Den andra stora skiljelinjen var Roxette. Som Gessle minns det var Kjell ingen anhängare av projektet när det startade 1986. Han ville att Marie skulle koncentrera sig på sin svenska karriär och att Gessle skulle hitta en annan väg.

– Jag var ju tvungen att jobba lite utanför honom för att få igång Roxette som jag ville. Och när Roxette slog igenom 1989 blev det ju så stort att det inte gick att säga nej till Roxette.

Det är en kritisk beskrivning, men den rymmer också förståelse för skivbolagets perspektiv. När vi talar om Basse Wickman resonerar Gessle om hur svårt det är att lansera en svensk singer-songwriter internationellt i en genre full av mycket skickliga konkurrenter. Svenska texter kan ge en artist en egen plats på hemmaplan.

Samma konflikt fanns kring Gyllene Tiders engelskspråkiga The Heartland Café. Enligt Gessle tyckte Kjell att satsningen var en katastrof. Själv ser han ändå ett värde i erfarenheten.

– Det var ingen bra platta, men det var en otroligt bra skola för mig av det som skulle komma sen.

Den refuserade skivan som blev Roxette

När Gessle berättar om Roxettes början framträder en historia som är långt mindre självklar än den kan verka i efterhand.

Marie fanns redan nära honom och Gyllene Tider. Hon sjöng på Rädd och Tända en sticka till från första soloalbumet Per Gessle, berättar han. Han minns också hur hon tog Eva Dahlgrens parti i Vandrar i ett sommarregn när låten framfördes i tv-programmet ”Casablanca” och Eva inte kunde vara med. Marie sjöng även på Inte tillsammans, Inte isärpå Scener från 1985. På Gyllene Tiders engelskspråkiga album The Heartland Café sjunger Marie på Run, Run, Run och Break Another Heart.

Genom arbetet kring EMI och Lasse Lindbom fanns gemensamma kontakter och en närhet mellan deras musikaliska världar. Men det betydde inte att Roxette var en färdig plan med en självklar framtid.

– Jag gjorde demos till den tredje svenska soloplattan, men Kjell och EMI gillade inte den. De tog aldrig upp mitt kontrakt.

Sedan kom en beställning från ett annat håll. Chefen för Alpha Records berättade att bolaget hade knutit Pernilla Wahlgren till sig och ville att Gessle skulle skriva hennes första singel där. Han skrev Svarta glas.

Därefter hörde han, enligt sin berättelse, ingenting tillbaka. Inte ens ett nej tack.

Det gick också ett rykte om att Niklas Wahlgren hade spelat in låten. Gessle är tydlig med att han inte vet om det stämmer och att han aldrig har hört en sådan version. Han berättar att han ändå hörde av sig till bolaget och sa att låten hade skrivits för Pernilla, inte för att någon annan artist skulle spela in och ge ut den utan att han informerades.

EMI-chefen Rolf ”Roffe” Nygren tyckte däremot om demon. Hans förslag var att Gessle skulle skriva en engelsk text och spela in låten med Marie. De hade ju talat om att göra något tillsammans på engelska.

– Då försökte jag övertala Marie, och hon var så där måttligt intresserad, för hon tyckte inte det var världens bästa låt. Det var inte riktigt hennes grej. Det var inte riktigt min grej heller. Det här var ju för Pernilla Wahlgren, men vi spelade in den.

Svarta glas blev Neverending Love.

Enligt Gessles minnesbild ville Kjell begränsa risken för Maries svenska karriär. Varken hon eller Per syntes därför på singelomslaget till Neverending Love. I stället användes en illustration av ett par, enligt RoxetteBlogs återgivning av Kjell Anderssons memoarer hämtad ur en amerikansk veckotidning från 1940-talet som Kjell hade hittat på vinden.

Singeln släpptes sommaren 1986 och blev en stor framgång. Plötsligt ville skivbolaget ha ett helt Roxette-album. Marie tyckte att det började bli spännande. Gessle beskriver det som att hon fick känna sig som en popstjärna på ett nytt sätt.

Albumets material fanns till stor del redan, i den refuserade svenska soloskivan.

– Jag tog den plattan och översatte de flesta låtarna och det blev Roxettes första skiva.

I samtalet nämner han de svenska förlagorna till Goodbye to You, I Call Your Name och Call of the Wild: Farväl till dig, Jag hör din röst och En känsla av en kvinna.

Den 20 november 2026 släpps en utökad 40-årsjubileumsutgåva av Pearls of Passion, med originalalbumet och bonusmaterial från tiden kring debuten. Och för Musikpulsen berättar Gessle att ytterligare material väntar: veckan därpå planeras ett separat släpp med demos på svenska från det refuserade albumet.

Marie innan allting blev professionellt

Gessle har själv tidigare varit sval till Pearls of Passion, något jag tar upp eftersom jag tycker så mycket om skivan. Nu säger han att han börjat ompröva den.

Framför allt är det Marie han hör på ett nytt sätt.

– Jag tycker Marie är så jävla bra på den. Hon är så orörd, oförstörd i hennes röst där. Hon sjunger bara på intuition, så som bara hon kan. Sen blev hon som vi alla blev: vi blev proffs, vi blev professionella och vi blev jävligt duktiga på det vi gör. Men där är hon bara raw talent.

Liknelsen han tar till är någon som sätter sig i en gokart utan att ha kört tidigare och genast sätter varvrekord. Förmågan finns där.

När jag längre fram frågar vad han saknar mest hos Marie blir svaret också större än en enskild egenskap eller ett enskilt minne. Han saknar hela perioden då de byggde upp något tillsammans.

– Jag kan sakna hela den tiden i ens liv när vi höll på och byggde. Det är inte bara just Marie, utan det är hela den här eran när Gyllene slår igenom. Allting som var fantastiskt med det, också allting som var jobbigt med det. Det fanns ju baksidor med alla de här kändisgrejerna som man inte var beredd på.

De två första Roxette-skivorna hör till det han beskriver som allra roligast att spela in. Då var de fortfarande oförstörda och på väg framåt. För honom hade dessutom den första skivan en särskild betydelse: materialet som tidigare hade avvisats fick ett nytt liv.

Clarence hittade svänget

En invändning Gessle minns från tiden före Roxette var att hans låtar inte gick att dansa till. De var poplåtar, men saknade enligt den kritiken ett naturligt sväng.

Han visste inte riktigt vad han skulle göra av ett sådant besked. Det var så här han skrev. Hur ändrar man på det?

Sedan kom Clarence Öfwerman in i hans liv.

Gessle berättar om ett tillfälle i EMI-studion i Skärmarbrink. Han hade varit och hämtat kaffe och hörde musik uppifrån studion. Ju närmare han kom, desto tydligare blev det att det var hans egen låt han hörde: I Call Your Name.

– Världens tuffaste riff och jättehärligt groove på den. Clarence arrangerade ju mina låtar så att de absolut gick att dansa till. Jag fick ett enormt självförtroende av det.

Med Clarences hjälp hade låtarna fått den rörelse han inte själv hade vetat hur han skulle åstadkomma.

Efter Pearls of Passion fanns både framgången i Sverige och ett intresse från EMI i Europa. När de började arbeta med Look Sharp! var förutsättningarna därför annorlunda.

Men den stora skillnaden för Gessle själv låg i skrivandet. Nu var Marie mottagaren redan när låtarna kom till.

Ur hans perspektiv blev Look Sharp! därför den första riktigt renodlade Roxette-skivan. Låtar som Dressed for Success, Listen to Your Heart, Dangerous och Sleeping Single var skrivna med hennes möjligheter i åtanke.

Olyckan som förändrade ljudet

Det ljud som kom att prägla Look Sharp! var inte heller självklart från början.

Inspelningarna startade med samma sorts banduppsättning som på debutalbumet. Gessle nämner Tommy Cassemar, Pelle Alsing, Jonas Isacsson och Clarence Öfwerman. Pearls of Passion hade varit en ganska organisk skiva. Men nu ville han längre in i maskiner, syntar och programmeringar.

– Vi började spela in några låtar med samma gäng till Look Sharp!, men jag tyckte det lät hemskt dåligt. Jag gillade inte det alls. Jag var väldigt frustrerad och tyckte det var jättejobbigt.

Sedan bröt ljudteknikern Alar Suurna benet och en ersättare behövdes. In kom Anders Herrlin, Gyllene Tiders tidigare basist, som hade fördjupat sig i syntar, programmering och modern studioteknik. Han och Clarence Öfwerman fann varandra i arbetet. Det som började som en tillfällig lösning blev avgörande för den musikaliska riktningen på Look Sharp!

– Anders var ju helt fokuserad och fascinerad av teknik och programmering och syntar och sånt, så han och Clarence fann varandra och började programmera de här låtarna i stället.

Det tidigare inspelade bandmaterialet åkte ut.

– Den enda låten på Look Sharp! som har en riktig trummis är Listen to Your Heart. Allting annat är programmerat.

Att hela tiden behöva leverera

– Gyllene Tider var ett band där vi fem startade från scratch och så jobbade vi fram det. Roxette var mer ett projekt.

Efter den första skivan var det inte självklart att Marie skulle vilja göra ännu en. Hon hade sin svenska karriär och människor omkring sig som gärna såg att hon prioriterade den.

– Mitt enda sätt, mitt enda vapen för att behålla Marie, det var ju att leverera så bra låtar som jag bara kunde.

Den internationella framgången gjorde det lättare. För både honom och Marie var det något de länge hade drömt om, men som hade verkat mycket osannolikt.

Gessle beskriver en bransch där Storbritannien och USA dominerade föreställningen om internationell pop. Visst fanns undantag. Gessle nämner nederländska Golden Earring, som fick sitt internationella genombrott med Radar Love 1973, liksom Scorpions och Abba. Men för två artister från Sverige var vägen ut i världen långt ifrån självklar.

När genombrottet väl kom var USA den stora första öppningen, som han minns det. Det var svårt att tänka sig en mer omtumlande start.

Under de följande åren blev hans huvudsakliga uppgift att fortsätta leverera till Roxette. Marie gjorde också svenska skivor mellan deras gemensamma album, medan han själv var starkt inne i det engelska språket och Roxettes värld.

Efter Crash! Boom! Bang! och den stora turnén ville Marie ta en paus. Hon fick också sitt andra barn. När Roxette gjorde ett uppehåll fortsatte Gessle att skriva på engelska.

– Jag erbjöd ju givetvis Marie att det här kan bli en Roxette-platta. Det hade blivit en mycket, mycket bättre platta om Marie hade sjungit den.Have

Han nämner Stupid, Do You Wanna Be My Baby?, Elvis in Germany och Lay Down Your Arms som exempel på material han fortfarande uppskattar.

Här pratar vi om The World According to Gessle, men också om hur flera olika musikaliska liv kunde löpa parallellt. Roxette vilade, Gyllene Tider kom tillbaka och Gessle fortsatte arbeta i nya sammanhang.

Gyllene Tider kom tillbaka och gamla låtar fick nya liv

När vi rör oss genom nittiotalet stannar han vid Halmstads pärlor. Han minns hur han skrev Det är över nu i Tokyo under en Roxette-turné. Kung av sand hörde också till de nya låtarna på samlingen.

Framgången ledde vidare till Återtåget 1996. Med de nya låtarna kring Gå & fiska! och Juni, juli, augusti fick återkomsten ytterligare fart. Gessle beskriver hur Halmstads pärlor blev Sveriges mest sålda album två år i rad, i olika upplagor.

Jag slår ett slag för den tidigare samlingen Instant Hits! och låtarna med Pers Garage. Han håller med om att det var en annan, fin del av historien, även om det var nittiotalets återkomst han just talade om.

Samtalet rymmer också en avstickare till The Lonely Boys. När jag tidigare intervjuade Nisse Hellberg frågade jag om en uppföljare, och hans besked var att frågan borde gå vidare till Per Gessle. Nisse var intresserad.

– Jag vet att han har frågat mig, men jag vet fan om det kommer att gå. Men det var en jävligt rolig platta.

Han minns också arbetet med Thomas Holst med värme och berömmer honom som basist.

Gamla inspelningar är över huvud taget inte stängda rum för honom. Ett tydligt exempel är Break Another Heart från The Heartland Café.

– Jag har alltid tyckt att den låten var den bästa låten på den plattan. Och jag har aldrig tyckt att den var speciellt bra framförd. Jag sjöng illa och så där.

När han många år senare skrev en svensk text till musiken som blev Henry väntar på en chans inför albumet Sällskapssjuk fick den en ny möjlighet. Clarence och Christoffer hade inte hört originalet. För dem var det en ny låt, utan givna förväntningar på hur den skulle spelas.

Jag nämner också Blåa jeans och röda läppar, som i omarbetad form blev Enkel resa på albumet En vacker natt. I den senare versionen har vissa detaljer förändrats.

– Jag ändrar det jag inte gillar.

Att hitta tillbaka till svenskan

När vi talar om Mazarin och återkomsten till svenska texter återkommer Gessle till tiden efter att Marie blivit sjuk. Roxettes framtid var oviss. Han visste inte riktigt vad han skulle göra.

Svenska låtar hade börjat komma tillbaka redan dessförinnan. Han nämner Gungar som en av de tidiga, men tvekar mellan årtalen 1999 och 2000.

Mötet med Christoffer Lundquist innebar, säger han, en ganska stor revolution i hans sätt att arbeta. Christoffer hade en annan metod och en bred musikalitet.

– Han är otroligt musikalisk. Han kan spela vilket instrument som helst.

Christoffers fria syn på inspelning kunde ha både fördelar och nackdelar, beroende på vilket perspektiv man intog. För Gessle passade arbetssättet mycket bra just då.

– Att börja jobba med honom var ju en utmaning för mig, för jag visste ju inte vad det skulle vara. Marie hade blivit sjuk. Ingen visste vad som skulle hända med Roxette. Nu är det ett jättebra tillfälle att testa någonting helt nytt. Men jag ville behålla Clarence.

– Vi var i hans studio, vi bodde i ett sånt här ödehus. Det var otroligt primitivt allting, och den resan varade ju många år. Jag gjorde ju många plattor där nere hos Christoffer med åren.

När jag frågar om en tråd av längtan, vemod och mänsklig närhet genom de svenska skivorna vill han inte göra förändringen alltför enkel. Ämnena finns kvar. Den stora svårigheten är att hitta en ny vinkel på dem.

– När du har skrivit tusen låtar och ska skriva din tusenförsta låt så är det jävligt lätt att upprepa sig. Och det är samma med texten. Har du skrivit om kärlekens positiva grejer, negativa grejer, heartbreak eller vad det nu är för någonting, så har du gjort det. Du försöker hitta en ny vinkel på det på något sätt. En liten, liten decimal som skiljer sig så att den får en egen profil.

Han säger att han hellre vill kommunicera känslomässigt än skriva politiska texter. Det är där han känner att hans eget uttryck finns.

Tillit som har fått ta tid

Mot slutet av samtalet återvänder jag till Skäl att tvivla. Om han i dag skulle skriva en låt om att våga lita på livet och på en annan människa, vad skulle den handla om?

Svaret kommer nära hans eget liv.

– Då hade jag säkert skrivit någonting om min fru. Vi har varit tillsammans i 42 år, så vi kan ju varandra utan och innan och jag litar på henne så klart, och vice versa. Det går egentligen igenom ganska mycket i mitt liv. Jag har väldigt långa relationer med folk.

Han ser samma långa linjer i sitt yrkesliv. Många människor har funnits där under årtionden. Han nämner Marie Dimberg, som han har arbetat med sedan 1986, och sin business manager Jan Beime, som tog hand om honom redan 1980 och fortfarande arbetar med honom.

Även samarbetet med Tomas Johansson och kontinuiteten i skivbolagsrelationen kommer upp. Bolagsnamn och ägarförhållanden har förändrats, men för Gessle finns en känsla av långa relationer genom förändringarna.

Jag föreslår att han kanske inte överger något som fungerar enbart för att prova något nytt. Han svarar både ja och nej.

– När du håller på med kreativitet och kreativa grejer så måste man ju utmana sig själv hela tiden också. Jag har försökt att göra det genom att byta lite folk i taget, till exempel.

– Man ska inte ändra för ändrandets skull, men man ska alltid ha antennerna ute så att du letar efter någonting som du kan ändra och förhoppningsvis förbättra.

Ingen står still som människa, påpekar han. Han är inte samma person som för tjugo år sedan, och ännu mindre samma som när Gyllene Tider började.

– Om du har hittat en stil och någonting som du tycker väldigt mycket om, det räcker egentligen bara med att du har en musiksmak, du har någonting som du verkligen brinner för, då finns det ingen anledning att ändra på det. Det du ska ändra på är hur du får fram det här.

– Om jag går till tre olika producenter med samma låt så får jag tre helt olika resultat. Det är ju förändring i sig, men låten är samma.

Roxette efter Marie

När jag frågar om saknaden efter Marie och vägen tillbaka till Roxettes musik säger Gessle att det inte fanns någon plan när hon gick bort 2019. Tiden gick och pandemin kom.

– Jag behövde nog lite tid på mig också. Fundera.

Redan 2018 turnerade han i Europa under namnet Per Gessle’s Roxette, med en blandning av Roxette-låtar och material från sina engelskspråkiga soloskivor. Helena var med och sjöng, och tillsammans framförde de bland annat Queen of Rain akustiskt. Det var alltså den turnén jag mindes men någon turné med det senare projektet PG Roxette gjorde han inte.

Det viktiga för vägen vidare var en insikt som växte fram: vilken låtskatt Roxette ändå var.

Under arbetet med Sällskapssjuk ville han prova olika duettpartners. En av dem var Lena Philipsson. De hade träffats många gånger genom åren, men inte umgåtts särskilt mycket. Hon kom till Halmstad för att sjunga på titelspåret.

– Det var längesen jag blev så imponerad av en röst. Så tänkte jag bara så där: tänk om hon skulle kunna sjunga Roxette-låtar?

Samtidigt var han osäker på om hon skulle vara intresserad. Hon hade sin egen karriär. Han bad ändå om ett möte hemma hos sig i Stockholm, utan att berätta vad frågan gällde.

– Hon trillade nästan av stolen när jag frågade, för hon var lite chockad, så hon kunde inte svara på det.

Lena gick hem och funderade. Efter ett par veckor hörde hon av sig igen. Hon hade också pratat med sin mamma, som tyckte att det var en fantastisk idé.

– Hon kom tillbaka och vi testade. Vi körde lite Fading Like a Flower och hon fick sjunga och känna hur det kändes att sjunga de här låtarna. Och det lät fantastiskt.

Gessle började tala med Clarence och Christoffer om möjligheten att gå vidare. Repetitionerna kom igång och Jonas Isacsson kom med. Vid vårt samtal har det hunnit bli 69 spelningar tillsammans, berättar han.

Besvikelsen över Nordamerika

När vi kommer in på den inställda Nordamerikaturnén säger Gessle att beslutet överraskade honom.

– Jag blev jätteförvånad. När jag såg turnéplanen först så blev jag förvånad över den.

Som han minns det hade tidigare Nordamerikabesök varit betydligt mer inriktade på Kanada, där Roxette hade en stark turnéhistoria. Den nya planen var i stället tyngre i USA och innehöll flera orter där bandet inte tidigare hade spelat.

– De två spelningarna som var i Kanada var nästan utsålda. Men i USA var det en himla massa städer, ställen som jag inte ens visste existerade.

Nick Lowe skulle ha varit förband, berättar han, vilket gjorde det hela extra tråkigt.

När jag frågar om förutsättningarna för att turnera internationellt har förändrats vill han först precisera jämförelsen. Visst är det annorlunda än under det tidiga nittiotalets stora stadionår. Men han beskriver fortfarande en omfattande konsertverksamhet och nämner publiksiffror på mellan 8 000 och 15 000 under sommaren.

På med säkerhetsbältet

Vad skulle han säga till sitt unga jag?

Frågan får honom att tänka på När vi två blir en och på hur singelns framgång bäddade för Moderna Tider och turnén 1981. Rådet kommer direkt:

– På med säkerhetsbältet.

– Det var ju fantastiskt det som hände oss. Vi hade gjort sex spelningar inför publik när vi blev etta med Flickorna på TV2. Vi var ju helt noviser.

Jag frågar om arbetet bakom det tajta band som sedan växte fram. När man jämför tidiga demos med senare konserter är skillnaden stor. Måste de inte ha tillbringat en enorm mängd tid i replokalen?

– Ja, absolut. Vi repade fem dagar i veckan. Det är därför man är lite lomhörd på ålderns höst, för det var en jävla volym och dåliga mickar och dåliga högtalare.

Tillbaka till Skäl att tvivla

När vi återvänder till låten som var en av anledningarna till att jag tog kontakt vill jag veta var några av dess bilder kom ifrån. För mig har de fått en stark betydelse, nästan som uppmaningar att vara varsam med det man har byggt tillsammans med någon annan.

Men Gessle försöker inte ge dem en efterhandsförklaring.

– Jag kommer inte ihåg. Jag har ingen aning.

– Jag kommer ihåg att jag gillade den låten, men vi fick aldrig riktigt till den.

Det fanns många låtar kring Puls. Skäl att tvivla var en av dem som förändrade ställning under arbetets gång.

Han jämför med Roxette-låten Crazy About You, som enligt hans minnesbild under en period var tänkt som första singel.

– Sen av någon anledning så tappade man intresset för den. Till slut så kom den inte ens med på plattan. Skäl att tvivlavar en sån låt.

Det säger något om avståndet mellan en inspelningsprocess och ett långt lyssnarliv. För honom är Skäl att tvivla också minnet av något de inte lyckades få helt rätt. För mig är den en låt som långt senare kan träffa rakt in i en ny livssituation.

Han tar upp en fundering om inte Basse Wickmans syster Maria har spelat in den. Vi börjar leta. Jag har hittat uppgifter om en singel, men inte inspelningen på de strömningstjänster jag har sökt i. Gessle tittar i sin dator och försöker sedan på Youtube.

Det blir en liten utvikning där vi båda vill hitta en version av en gammal låt. När vi senare säger hej då återkommer han till den. Han hoppas att jag får tag på inspelningen.

När lyssnaren hör något annat

Jag berättar om hur jag genom andras läsningar också har upptäckt nya sidor av Springsteen. En låt som kan uppfattas som en samhällsskildring kan samtidigt tala om hur man lever sitt eget liv, hur man är närvarande och vad man väljer att lyssna till.

– Det är ju musikens och texternas kraft att du kan tolka dem lite hur du vill.

Han möter människor som har gift sig till en av hans sånger eller som förknippar en relation med exempelvis Tycker om när du tar på mej. Låten betyder något särskilt för just dem.

– När de beskriver vad det betyder för dem så sitter jag som ett frågetecken. Men det spelar ingen roll, för det är ju kraften av låten.

Med internationell framgång blir omfattningen nästan svår att föreställa sig.

– När du har en låt som Listen to Your Heart eller It Must Have Been Love som streamas en miljard gånger, tänk vad den har betytt för folk.

– Du kan drömma om det, men du kan aldrig med egen kraft se till att det händer. Du kan jobba och vara fokuserad och försöka forcera detta, men du behöver ju hjälp och du behöver tur och du behöver en era som är öppen för det du gör.

Det är också där vår utgångspunkt kommer tillbaka. Jag hör något nytt i gamla låtar därför att mitt liv har förändrats. Han behöver inte ha avsett exakt det jag hör för att sången ska kunna hjälpa mig att sätta ord på det.

Ingen formel för nästa hit

Mot slutet berättar Gessle att han såg Wilmer X i Falkenberg under sommaren. Han var imponerad av bandet och av att höra alla de välkända låtarna igen.

Men den musik som han och Nisse Hellberg kommer ifrån är inte den gängse popmusiken i dag, konstaterar han. Tiden har gått. Det som en gång var självklart mitt i samtiden har fått en annan plats.

Det gör honom också skeptisk när människor vill ha ett recept på hur man skriver en hit.

– Folk frågar mig alltid: Hur ska man skriva hits? Fråga inte mig. Jag har ingen aning, för jag kan inte skriva moderna hits. Om jag skulle få en hit någon gång mer i mitt liv så kommer det vara för att det låter på mitt sätt och det av någon anledning blir kul igen.

Han fortsätter leta efter nya vinklar och människor som kan förändra resultatet. Musiksmaken och det egna uttrycket vill han däremot behålla.

Efter nästan en och en halv timme har vi rört oss från en ung pojkes intresse för handstil och textförfattande till programmerade trummor, världsturnéer och ett långt förhållandes tillit.

Och vi slutar nära den fråga som fick samtalet att börja. Vad händer när orden fortsätter leva, långt efter att den som skrev dem har glömt hur de kom till?

Gessle minns inte var bilderna i Skäl att tvivla kom ifrån. Jag har inte behövt minnas hur jag hörde dem första gången för att de ska säga mig något nu. Mellan de två erfarenheterna finns ett utrymme där låten fortfarande kan förändras.

Han hoppas att jag hittar Maria Wickmans inspelning. Jag säger att jag ska fortsätta leta.