Det har tagit åratal av arbete och en budget som ett litet lands BNP att få ihop ”A Complete Unknown”, filmskildringen av Bob Dylans väg från en 19-årig yngling från Mellanvästern som åker till New York till en 24-årig jättestjärna. Var det värt mödan och pengarna? Resultatet är dryga två timmar av utmärkt underhållning, med fenomenala miljöer och flera lysande skådespelarprestationer. Det är i sig inte illa. Är man riktig Dylan-nörd ska man dock inte ha för stora förhoppningar på historisk autenticitet.
Jag ser bion på premiärkvällen på Capitol Bio i Vasastan i Stockholm. Det är en liten salong med bekväma stolar och små bord för mat och dryck vid varje stol. Det känns nästan lika mycket som att gå restaurang som att gå på bio. Alla i lokalen utom möjligen biomaskinisten är förmodligen Dylan-fans sedan många år. Intill mig sitter två damer i övre medelåldern. De dricker bubbel och äter charkbricka, kommenterar nästan varje scen och sjunger med i några av de mest välkända textraderna. Lite diskret sådär. De är ändå lite charmiga, även om det inte är dem jag betalat för att höra.
Filmen börjar med den 19-årige Dylans ankomst i New York, efter att han hoppat av universitetsstudier hemma i Minnesota. Man ser hur han kommer till ett lite ruffigt Greenwich Village, tittar i skyltfönstret till Izzy Youngs Folklore Center, möter en något berusad Dave Van Ronk i en bar och beger sig för att hälsa på den sedan länge svårt sjuke Woody Guthrie på ett sjukhus i New Jersey, där han också möter Pete Seeger som omedelbart tar honom under sina vingar. I verkligheten gick det inte till så. Alls. Det är sådant man får vänja sig med om man ska se filmen och har plöjt fler Dylan-biografier än vad som är sunt för en.
Timothée Chalamet har med goda skäl prisats för sin rollinsats som Dylan, men allra bäst är nog ändå Edward Norton som Pete Seeger. Hans rollfigur är mer endimensionell än Dylan, men han gör den med bravur. Han är trevlig men också mästrande och präktig, vilket passar utmärkt med hela hans roll i händelseförloppet. Filmen kretsar i hög grad kring hur Seeger tar sig an Dylan och hur Dylan steg för steg bryter sig fri från de förväntningar Seeger och andra i folkmusikvärlden hade på honom, med ett dramatiskt slut med Dylans konfrontativa spelning på Newport-festivalen 1965.
Seeger och andra ville förändra världen en sång i taget och när Dylan blev en stjärna och nådde ut till nya kretsar, trodde de att de var på väg att nå sitt mål. Dylan hade dock egentligen inga sådana ambitioner, men kom att förändra den ändå. På sitt sätt. Dylan kanske svek folkmusikrörelsen, men på längre sikt kom han att betyda mer för att sprida musik av Woody Guthrie, Pete Seeger och Joan Baez än någon annan.
Monica Barbaro gör för övrigt en lysande insats som Joan Baez, den stigande stjärnan som tidigt såg något i Dylan och gjorde mer än någon annan för att få ut hans låtar till allmänheten och som blev hans älskarinna. Hon är kär, men ändå bitsk när det krävs och ser igenom mycket av Dylans struntprat. En del av filmen upptas av svartsjukan mellan Dylans flickvän Sylvie Russo (egentligen Suze Rotolo, hon på omslaget till ”Freewheelin”-omslaget) och Baez. Elle Fanning spelar Sylvie Russo och ska föreställa den som är normal i historien. Hon vet – till skillnad från Bob – att soporna hämtas på tisdagar. Tyvärr gör det också att hon framstår som lite blek och svag, vilket ingenting tyder på att hon var.
Johnny Cash har en betydande roll i filmen, men han slarvas lite bort. Johnny Cash själv har upprepade gånger beskrivit de där åren i mitten av 60-talet som de mörkaste i hans liv. Han var konstant hög och/eller full. Så var det säkert, men den här versionen av en fyllekrockande Cash lär inte ge någon lust att söka upp ”!Big River” på Spotify.
Det har sagts att Dylan själv insisterade pop att en helt påhittad scen skulle läggas in i filmen. Det har spekulerats mycket, men jag tror att det är är scenen där Dylan möter bluesmusikern Jesse, spelad av Muddy Waters son Big Bill Morganfield. Det finns där en vag likhet med Dylans märkliga historia om hans möte med Lonnie Johnson i memoarboken ”Chronicles, Vol. 1”.
Timothée Chalamet låter mer som Dylan än någon Dylan-imitatör jag hört. Men det är ändå något med rösten som inte låter sig efterliknas. Det är väldigt likt, men det är ändå inte riktigt likt. Detsamma gäller Monica Barbaro som Joan Baez och Ed Norton som Pete Seeger. Det är uppenbart att stora ansträngningar gjorts på scenografin. Alla miljöer är fullständigt trovärdiga och det finns tusentals statister, alla klädda i för tiden rimliga kläder. Det skulle förvåna mig mycket om inte det arbetet leder till en Oscar.
En sak som överraskar är att Alan Lomax framstår som så rabiat, ja nästan fantatisk, i sin vurm för ”traditionell” folkmusik inför Newport 1965. Det är inte min bild av Lomax. Har för övrigt en bootleg från en väldigt elektrisk Dylan-show 1997, där Dylan i ett mellansnack nämner att Lomax är i publiken och hyllar honom för hans arbete.
Det här är en mycket underhållande film, om man kan bortse från alla konstigheter i kronologin och annat. Tror de flesta som är intresserade av modern populärmusik kan uppskatta den. Mitt betyg, om jag måste ge ett sådant, är 7 av 10.