Det var två svenska band som båda hade sin storhetstid på 90-talet som höll hov i Parksnäckan på onsdagskvällen. Atomic Swing som inledde kvällen sprudlade av energi och deras spelning var mycket underhållande. Popsicle kändes beiga efter den uppvisningen. En omvänd spelordning hade nog passat bättre.
När Atomic Swing kommer in på scenen så känner man direkt av deras energi. De verkar laddade och ser verkligen ut som ett spännande rockband. Tomoko Sukenobo, den japanska basisten bär en spetsig häxliknade huvudbonad och hon tillför mystik. Micke Lohse (keyboards) med långt hår och en röd halvlång jacka påminner mig lite om Mick Fleetwood i sitt teatraliska rörelsemönster. Henrik Berglund bakom trummorna påminner mig lite om Nick Lowe, i alla fall på håll. Niclas Frisk med en snygg Gibson Firebird gitarr är klädd i svart med boots och hatt. Mycket rock-image alltså. Något de under sin 60-minuter långa spelning mycket väl lever upp till.
Inledningen får mig att tänka på ett James Bond tema. Det är det naturligtvis inte, men känslan alltså. Efter någon låt så deklamerar Micke Lohse något på franska innan han utropar Atomic Swing. Niclas Frisk säger att de ska försöka att spela skinnet av mjölken. Det gör de verkligen, kanske mer som en mjölk-skummare som får mjölken att bubbla om jag får spinna vidare på hans liknelser.
Niclas Frisk har en mycket bra publikkontakt. Han frågar hur många som sett dem förut, kanske redan på 90-talet? Hur många som ser dem för första gången och hur många som blivit dit-släpade av en entusiastisk partner. Jag tillhör kategorin första gången. Jag lyssnade en del på de två första skivorna i början av 90-talet men såg dem tyvärr aldrig live.
Frisk frågar om vi vill höra ett narcissistikt gitarrsolo, det får vi göra vid flera tillfällen. Han är en bra gitarrist men ibland kan en del gitarr-inledningar sväva iväg lite. Vi får höra favoritlåtar som ”Smile”, ”Bossanova Swap Meet” och förstås en hejdundrande ”Stone me into the groove” där de verkligen ger allt. Micke Lohse håller på att välta sina keyboards i slutet av låten. Henrik Berglund som trummar med ett väldigt driv flyger upp från trum-pallen. Den lilla japanskan, Tomoko Sukenobo med den till synes stora el-basen tillför ett grymt groove och rör sig ofta från ena sidan scenen till den andra. Efter den urladdningen får vi även ett extranummer innan de går av scenen en och en tills bara Berglund är kvar bakom trummorna.
Under den relativt korta paus som följer då scenen ska roddas om till Popsicle så spelas pausmusik ganska högt i ljudanläggningen. Jag noterar Blue Öyster Cult (Don’t Fear) The Reaper”, Bob Hund, Eddie and The Hot Rods samt Elvis Costello. Detta är bra för att hålla kvar energin.
Tyvärr falnar energin när Popsicle kommer in på scenen. De har till skillnad från Atomic Swing ingen som helst utstrålning och ser ut som fem helt vardagliga män som klivit upp på scenen. Det är förstås inget fel med det, men tyvärr låter det på gränsen till illa de första låtarna. Sången framförallt svajar rejält.
De spelar med tiden upp sig och sången sitter bättre. Jag tycker lite synd om dem att gå på efter Atomic Swings råa rock-explosion. Det får de nog att se ännu lite gråare ut än vad de är. En omvänd spelordning hade gynnat dem eftersom de kom igång bättre i slutet av spelningen med hits som ”Not Forever”.
I rättvisans namn så har jag knappt alls lyssnat på Popsicle tidigare, vilket säkert påverkar upplevelsen av deras spelning. De hade många fans i publiken som nog var mer än nöjda. Dessutom blev det lite kyligt i slutet av kvällen.
Det blev en kväll fylld av 90-tals nostalgi. Kanske mer för de som lyssnade mycket på båda banden, när det begav sig, än för mig personligen. För mig var Atomic Swing behållningen och jag hade nog hellre sett en längre spelning med enbart det bandet om jag ska vara riktigt ärlig. Jag tror att Popsicle skulle komma till sin rätt bättre på en klubb-spelning.