Basia Bulat intog Debasers scen på onsdagskvällen med sitt karakteristiska leende, sin närvaro och en hel arsenal av stränginstrument. Med en setlista som spände över hela hennes karriär bjöd hon publiken på en konsert som blandade poetisk folkpop med spontan charm och ett stänk av do-it-youself-estetik.

Det är lätt att förstå varför Basia har en så lojal publik. Hennes röst är både kraftfull och varm, med ett vibrato som bär melodierna utan att någonsin kännas forcerat. Kvällens framförande visade också på hennes mångsidighet som musiker och hon växlade elegant mellan digitalt piano, nylonsträngad akustisk gitarr, en ukuleliknande liten gitarr och den karaktäristiska autoharpan som blivit något av hennes kännetecken.

Samtidigt fanns det vissa brister i framförandet som inte gick att ignorera. Det förinspelade kompet, som förekom i flera låtar, drogs tyvärr med dålig ljudkvalitet och skapade en något platt ljudbild. I ärlighetens namn hade låtarna tjänat på att framföras helt live då hennes röst och instrument räcker mer än väl för att bära låtarna, särskilt i ett så intimt format som detta.

Kvällens höjdpunkt kom utan tvekan när Basia plockade fram sin autoharpa och gjorde en magisk version av Jens Lekmans “Black Cab”. Med ett riff som långsamt växte fram lät hon autoharpan bära melodin så låten blev något helt eget, och samtidigt en kärleksfull hyllning. När publiken dessutom stämde in i allsång redan i början skapades ett av de där ögonblicken man hoppas få uppleva – en gemensam, levande stund av ren musikglädje. Rysningar. 

I slutet av konserten kliver Basia ner från scenen och ställer sig mitt bland publiken, helt utan mikrofon. Med bara sin röst och sitt instrument fyllde hon rummet med en närvaro som var lika oväntad som gripande och möttes av jubel från publiken.

Basia Bulat kanske inte levererade en tekniskt perfekt konsert, men hon levererade något viktigare: en upplevelse som kändes äkta, närvarande och full av själ och hjärta.