Det är den tredje gången som Caleb Caudle är i Uppsala. Denna gång har han med sig bandet The Sweet Critters till Blackbird.
Blackbird, som drivs av Katalin Varga, flyttade nyligen in i det som tidigare var Café Varga och ligger alldeles intill Katalin i de gamla godsmagasinen. Där har Caleb Caudle som ursprungligen kommer från North Carolina och hans band The Sweet Critters landat denna tisdag-kväll.
De har landat i dubbel bemärkelse. Caleb inleder, efter en kort presentation av Björn Pettersson från Rootsy, med att berätta att ikväll är den första kvällen på turnén som de inte längre känner av någon jet-lag. Vilket bådar gott för en energifylld spelning. Förutom Caleb Caudle på sång och akustisk gitarr består The Sweet Critters av Patrick Blaney på trummor, Karl Zerfas på bas och Carter Giegerich på Dobro och Mandolin.
De kör igång med låten ”Great High Mountain” från det senaste albumet som heter just ”Sweet Critters” och fortsätter med ”I don’t fit in” som är något som Caleb säger att han själv inte gör. Hans mellansnack är avspända. Nästa låt, den fina Tuscaloosa, skrev han som en mogen kärleksförklaring till sin fru efter nio års äktenskap. Hustrun Lauren har varit med på de tidigare turnéerna. Caudle berättar för mig, efter spelningen, att hon kommer att ansluta i Köpenhamn om ett tag.
Caleb berömmer Chiligrytan som han och bandet fått smaka innan konserten. Som introduktion till låten ”The Garage” berättar han att det är ett musikställe där Caleb brukade hänga när han var tonåring. De brukade ha ”Open mike” där gästerna fick prova på att sjunga live, vilket Caleb gjorde ibland.
Vi får höra ett pärlband på inte mindre än 22 låtar under kvällen. Caleb Caudle är verkligen mycket bra låtskrivare. Vi får höra favoriter som ”Carolina Ghost” och ”NYC in the rain”. Caleb berättar också att ett nytt album är på gång och kommer att släppas under nästa år. Vi får ett smakprov genom låten ”The Ballad of Country Ham”.
The Sweet Critters är ett stabilt band. Framför allt Carter Giegerich dobro och mandolinspel ger musiken en Bluegrass-känsla. Apropå Bluegrass så berättar Caleb om när en något överförfriskad man steg fram till honom vid merch-försäljningen efter en festivalspelning och sa ”It ain’t bluegrass but it ain’t bad”. Ett citat som Caleb låtit trycka upp på ”bumper stickers”. Det säger faktiskt också en del om musiken. Det är inte bluegrass, men har definitivt en hel del influenser från den stilen. Det finns country, bluegrass och folkmusik i Caleb Caudles musik.
En fin introduktion till låten ”Monte Carlo” är när Caleb berättar hur han som barn fick åka i sin morfars gröna Chevrolet Monte Carlo utav årsmodell 1970. Den hade också grön läderklädsel. En fin hyllning till både bilen och morfar som han minns med värme.
Caleb berättar också att han fått äran att uppträda på Grand Ole Opry där de fick spela två låtar. Vi får höra båda under kvällen. Först ”Sweet Critters” och lite senare (som sista ordinarie låt i setlistan) ”Knee Deep Blues”. Caleb och bandet lämnar inte scenen för att klappas in igen men bjuder på ett extranummer ”Borrowed Smiles”.
Några lånade leenden behövs verkligen inte denna afton eftersom Caleb Caudle och The Sweet Critters fått publiken att leende avnjuta en kväll med mycket värme och fin musik, ett nog så viktigt andrum i de tider vi lever i.