När Courtney Marie Andrews återvänder till Stockholm gör hon det med Valentine i bagaget – ett album som rör sig genom kärlekens osäkerhet, ensamhet och gamla sår från barndomen.

I ett eftertänksamt samtal berättar hon om varför hennes låtar ofta börjar i känslor som är svåra att sätta ord på – och varför hon ibland tycker att det är tryggare att stå utanför än att kliva rakt in i kärleken.

”Publiken här älskar låtskrivande”

Courtney Marie Andrews försöker minnas första gången hon spelade i Sverige.

– Jag tror att det var 2017. Jag spelade i Göteborg på Pustervik. Jag minns faktiskt inte om jag spelade i Stockholm då också, säger hon och skrattar lite åt minnet som blivit suddigt av många turnéer.

Men Sverige har ändå blivit ett återkommande stopp.

– Jag vet bara att publiken här alltid är så fantastisk. Det finns ett väldigt stort intresse för låtskrivande här. Det är ganska speciellt, särskilt eftersom engelska inte är förstaspråk. Men ändå finns det en så stark publik för den här typen av musik.

Under åren har hon också knutit band till svenska artister.

– Jag har turnerat med First Aid Kit och The Tallest Man on Earth. Och Amanda Bergman spelade precis en konsert med mig. Jag tycker hon är fantastisk.

”Sånger är fabricerade versioner av livet”

När jag nämner att flera låtar på Valentine nästan känns som samtal – direkta och avskalade – undrar jag om hon någonsin känner sig utlämnad när människor hör hennes texter.

Hon skakar på huvudet.

– Nej, aldrig inför publiken. Om något så är låtskrivandet den säkraste platsen för mig att prata om saker.

Men ibland kan det kännas annorlunda för människor som står henne nära.

– De kanske känner mig på ett väldigt personligt plan och vet vad jag har gått igenom. Då kan de förstå vad låtarna egentligen handlar om, och då kan det förstås kännas mer exponerat. Men inför publiken känner jag aldrig så.

När hon beskriver sitt sätt att skriva återkommer hon till att låtar alltid är en blandning av verklighet och gestaltning.

– Det är nästan alltid en mix. Jag känner att sånger alltid är någon slags fabricerad version av ens eget liv. Känslorna är verkliga, men de förstoras i musik. Orden försöker komma närmare känslan man hade i stunden.

Ordet som följde henne

Titeln Valentine kom till på ett nästan märkligt sätt.

– Jag hörde bara någon säga ordet och tänkte direkt att jag gillade det. Jag tänkte: jag tror att jag vill kalla skivan Valentine.

Det var något i ordet som passade.

– Det är ju ett ord som ska betyda kärlek, men samtidigt finns det något mörkt i det. Det finns en ensamhet i ordet också.

Sedan började sammanträffandena.

– Vi spelade in i en studio som hette Valentine Studios. Och en dag gick jag på gatan och såg en låda med gratis Hot Wheels-bilar. Jag tog upp en av dem och på bilen stod det ”Valentine”.

Hon skrattar.

– Då kändes det nästan som att ordet följde efter mig.

En resa genom sår

När jag nämner tre låtar som särskilt fångade mig, Outsider, Best Friend och Hangman – nickar hon igenkännande.

– Ja, albumet är lite som en resa. I början finns känslan av att livet är oförutsägbart. Sedan leds man genom smärta, förlust och hjärtesorg.

Mot slutet av skivan kommer något annat.

– Då börjar man reflektera över vad som egentligen ledde en till den här platsen. Och ofta handlar det om sår från barndomen. Sår som gör att vi senare fattar vissa beslut i livet.

”Ibland är det tryggare att stå utanför”

I låten Outsider finns en känsla av att stå vid sidan av och titta in på något man kanske vill vara en del av men ändå inte riktigt vågar.

Courtney känner igen den känslan.

– Kärlek är ofta full av motsägelser. Ibland romantiserar man till och med att stå utanför.

Att vara utanför kan vara enklare.

– Där behöver man inte öppna sig för smärta. Man behöver inte vara sårbar. Man behöver inte vara ansvarig för någon annan. Man kan bara… göra vad man vill.

Hon ler lite.

– Och jag tror att alla människor känner så någon gång i livet.

Ett brev till sitt sjuåriga jag

En av albumets mest gripande låtar, Best Friend, har en bakgrund som överraskar.

– Den är faktiskt skriven till mitt sjuåriga jag.

Hon växte upp ensam med sin mamma.

– Jag var det man i USA kallar ett ”latchkey kid”. Min mamma jobbade och jag var ensam hemma flera timmar varje kväll. Jag var enda barnet och jag tillbringade mycket tid ensam.

Hon minns särskilt åren när hon var sju, åtta och nio.

– Jag hade egentligen inga riktiga vänner då. Det var först senare, i mellanstadiet och högstadiet, som jag började få nära vänner.

Så låten blev ett brev bakåt i tiden.

– Den handlar om den där lilla flickan som bara ville ha en bästa vän.

”Jag är ingen hjälte”

I Hangman finns en rad som Courtney själv återkommer till: ”I am no hero, I’m no anti-hero, I’m only human with my own sacred desire.”

– Den raden har jag velat skriva hela min karriär, säger hon.

För henne sammanfattar den något grundläggande.

– Vi tänker ofta väldigt binärt om människor. Som om man måste vara hjälte eller skurk. Men livet fungerar inte så. Dåliga saker händer både inom oss och utanför oss.

Det enda man egentligen kan göra är att följa det som känns sant.

– Allt vi kan göra är att följa våra egna önskningar och försöka förstå oss själva.

Låten som aldrig släpptes

Trots att hon ofta skriver väldigt öppet finns det en låt som hon aldrig kommer att ge ut.

– Ja, en.

Det handlade inte om publiken.

– Det hade mer att göra med människor i mitt liv som känner mig och vet vad som hänt. Jag vill aldrig släppa en låt som riskerar att såra någon.

Hon stannar upp en sekund innan hon fortsätter.

– Jag vill aldrig skriva en låt som gör världen sämre.

När musiken verkligen fungerar

Innan intervjun avslutas ställer jag en sista fråga: vad hoppas hon att publiken känner efter konserten i Stockholm?

Hon tänker efter en stund.

– Jag hoppas att de känner inspiration. Eller kärlek. Eller bara närvaro i sitt eget liv.

Hon beskriver känslan hon själv söker när hon går på konserter.

– När jag går på en riktigt bra spelning känner jag bara: jag är här. Jag är i det här ögonblicket.

Hon ler.

– Om någon går hem med den känslan, då har kvällen varit lyckad.