Melodierna, hantverket och kärleken till ett album

Det finns något tilltalande i David Myhrs envishet. Åtta år efter Lucky Day fortsätter den tidigare Merrymakers-medlemmen att söka efter melodier som förtjänar att leva längre än en sommar. På tredje soloalbumet Everything Is All About You står pianot och det omsorgsfulla pophantverket i centrum, med plats för både sommarförälskelse och eftertanke.

När jag intervjuade honom i somras sammanfattade han albumet med tre ord: ”hopp, glädje och piano”. Det är en användbar ingång till en skiva vars bakgrund rymmer både föräldraskap och den stroke han drabbades av 2022. Händelsen stärkte övertygelsen om att musiken måste få fortsätta ta plats i livet. Däremot vill Myhr inte göra låtarna till bearbetningar av sin egen sjukdomshistoria. Han beskriver sig som melodimakare och låter gärna andra hitta orden till de känslor musiken bär på.

En viktig medarbetare är därför Bill DeMain, vars texter återkommer på bland annat ”Say Yes”, ”Summer Summer Summer” och ”Continental Drifter”. Myhr uppskattar kombinationen av romantik, melankoli och en ljusning vid horisonten. Där finns också en nyckel till hans konstnärliga hållning: optimismen får gärna ha erfarenhet och vemod i bagaget.

Beatles, och framför allt Paul McCartney, är självklara utgångspunkter. Men kartan över den här skivan sträcker sig vidare. I Anders Lundquists biografi beskriver Myhr öppningsspåret ”Say Yes” som pianopop med rötter hos Billy Joel, Elton John och Wings. En upprepad refrängmelodi får rörelse genom skiftande ackord, och Hans Hjorteks blåsarrangemang tillför ytterligare en färg. Det är ett konkret exempel på hur mycket arbete som kan ligga bakom en poplåt som är tänkt att kännas omedelbar.

”Summer Summer Summer” för in Beach Boys i bilden, med körer av Iain Hornal från 10cc och Jeff Lynne’s ELO. Kopplingen har en särskild bakgrund. Under vårt samtal berättade Myhr att hans väg till Beach Boys till stor del gick genom Jellyfish, bandet som förenade så många av hans musikaliska favoritvärldar. Att Andy Sturmer senare kom att arbeta med The Merrymakers på Bubblegun blev ett möte mellan förebild och lärjunge som fortfarande betyder mycket för honom.

”Take a Run at the Sun” fortsätter sommarspåret, medan ”Milk and Coffee”, skriven tillsammans med Linus of Hollywood, bygger på en visslingsidé som Myhr burit med sig sedan före förra albumet. Här får låtar mogna i sin egen takt. I intervjun beskrev han hur en melodi kan komma på några minuter, medan arbetet med att ge den rätt inramning tar år.

Särskilt intressant är ambitionen att vidga uttrycket inom den välbekanta poptraditionen. ”Crystal Is Thinking of Something” beskriver Myhr som mollstämd, med drag av finsk folkmelodi och James Bond-harmonik. Där medverkar Erik Arvinder och Stockholm Studio Orchestra, som också bidrar till ”Continental Drifter”. Den senare söker sig mot äldre sångtraditioner och är enligt Myhr själv ett steg utanför hans bekvämlighetszon.

Tillsammans med producenten och trummisen Andreas Dahlbäck har Myhr valt tio låtar av sexton färdigmixade. Det säger något om omsorgen om albumets form. Alla färdiga låtar behöver inte vara med, och ordningen spelar roll.

Just den sortens frågor fick både mig och David att skratta under sommarens intervju. När Paul McCartney släppte The Boys of Dungeon Lane i våras var Peter Morén snabb med att ta saken i egna händer. Redan på releasedagen den 29 maj publicerade han en egen, nedkortad låtlista på Facebook, med elva spår i en ny ordning. ”Låtar skiner bättre med rätt sällskap bredvid sig”, skrev han och menade att lite redigering gjorde skivan både bättre, mer melankolisk och mer hjärtevärmande. Presentationen var lika rättfram: ”Varsågod! Nya Paul bättrad.” Andreas Dahlbäck ska ha sammanfattat engagemanget med: ”Morén är inte frisk…”

Det är svårt att inte tycka om den entusiasmen. För den som älskar albumformatet kan några strukna låtar och en annan ordningsföljd vara högst angelägna saker. Moréns formulering om rätt sällskap är också relevant för Myhrs egen skiva. Att välja tio låtar av sexton färdigmixade handlar om mer än att sålla bort: det handlar om vilka låtar som lyfter varandra och hur de tillsammans bildar ett album.

Myhrs låtordning visar samma intresse för helheten. ”Someday Soon” öppnar vinylens andra sida och får fungera som en nystart. Den akustiska far-och-dotter-låten ”Doodlebug” är tänkt att ge andrum bland de större arrangemangen. Därefter lämnar titelspåret utrymme för psykedeliska inslag och ett ovanligt distat gitarrsolo, innan ”Finally”, skriven med Jimmy Lagnefors, sätter punkt. En skiva som börjar med orden ”And in the beginning” får därmed också ett omsorgsfullt valt slut.

Allra mest fastnar jag ändå för något Myhr sa under vårt samtal: han gör den skiva han själv skulle vilja hitta i skivbutiken. Det är en sympatisk utgångspunkt för Everything Is All About You. Efter mer än trettio år finns nyfikenheten på nästa melodi kvar, liksom viljan att ge varje låt rätt form och rätt plats. Om Peter Morén kan låta bli att möblera om även här återstår förstås att se…

David Myhrs tredje album Everything Is All About You släpps fysiskt den 18 september och digitalt den 2 oktober.