Debutalbumet veta begas rör sig mellan kontrollbehov, frihet och sena tjugoårens stora beslut

På debutalbumet veta begas försöker de clair inte leverera några säkra svar. Clara Rudelius Hall skriver i stället om rastlösheten inför livets stora val, om friheten som både privilegium och börda och om att våga handla trots att ingen riktigt vet vad den gör. I samtalet med Musikpulsen berättar hon också om kontrollbehovet bakom skivan, samarbetet med Annika Norlin och hur en gammal bildfil blev albumets mest personliga sång.

Det är knappt tre veckor kvar tills de clair släpper sitt första fullängdsalbum när Clara Rudelius Hall ansluter till vårt digitala samtal. Hon befinner sig mitt i repetitionerna inför höstens konserter och är redan på väg mot nya låtar, men skivan känns fortfarande nära. Flera av sångerna har ännu inte mött publiken.

Hur känns veta begas för dig nu – tillhör albumet fortfarande dig eller har du börjat lämna över det till lyssnarna?

Det känns fortfarande som att det tillhör mig. Det är många låtar som inte har släppts än, och det känns väldigt roligt. Samtidigt är det lite overkligt. Man är så lätt redan någon annanstans i huvudet. Jag har skrivit nya låtar ett tag, men just nu ligger mycket fokus på att repetera inför turnén. Då kan jag nästan behöva påminna mig om att skivan faktiskt ska släppas först.

Den starkaste känslan är stolthet. Clara beskriver hur någonting förändrades när musiken, låtordningen och det visuella uttrycket var färdiga och vinylen skickades till pressning. Då gick det inte längre att justera ännu en detalj.

Jag har verkligen tyckt till om varje centimeter på den här skivan. När vinylen skickades på press blev det hugget i sten, och det var väldigt skönt och befriande. Jag älskar också det visuella, så när omslaget var klart kände jag: nu är det viktigaste jobbet gjort. Jag har gjort mitt absolut bästa och är jättestolt över hur allting har blivit.

Nervositeten finns där, men Clara beskriver den som en intressant spänning snarare än rädsla. Det är första gången hon ger ut ett fullängdsalbum och första gången hon ska möta publiken med ett helt band.

En värld som fick ett namn

Innan de clair tog form spelade Clara i flera indieband – bland annat som trummis och basist, senare som sångare och gitarrist. Rösten har alltid varit hennes främsta instrument. Live kände hon sig hemma tidigt; det svåra var att förstå hur hennes musik skulle låta inspelad.

Som musikskapare var jag väldigt mycket en gitarr eller ett piano. Det var singer-songwriter och folk, lite mer old school än musiken jag gör i dag. Jag har alltid tyckt att det varit roligt att spela live, men det tog tid att hitta hur jag skulle låta på inspelning. När jag väl hittade det formades de clair. Då började det inspelade också påverka livesoundet och allting gick hand i hand.

Vad blev möjligt när du började arbeta under namnet de clair?

Musiken kunde hitta hem i andra medier också – video, fotografi och form. Det blev ett mer sammanhängande universum. Tidigare existerade musiken mest live, men nu kunde jag bygga en värld och tänka på vad som passar in där. de clair betyder ungefär från Clara eller av Clara. Jag tyckte att det lät och såg fint ut. Gemenerna förstärker minimalismen som jag ofta dras till.

Artistnamnet är inte en mask utan en förlängning. Vissa sidor förstärks och andra får större frihet, men Clara ser inget glapp mellan personen och artisten.

Det är väldigt mycket jag. Man förstärker kanske vissa delar av sig själv och vågar visa sådant som man inte alltid visar annars. Det är det fina med att skriva texter – man kan vara väldigt fri.

När det mjuka blev råare

Debut-EP:n hiding mountains in the palm of my hand från 2024 byggde en nära och avskalad värld. På veta begasville Clara behålla nerven, sårbarheten och känslan av att rösten befinner sig tätt intill lyssnaren. Samtidigt ville hon öppna musiken för mer smuts, lekfullhet och kraft.

Jag ville behålla närheten, skörheten och råheten. Men den nya skivan är ännu råare och mer lekfull. Jag har tagit ut svängarna mer i produktionen och i hur instrumenten används. På EP:n fanns det inte riktigt plats för ett smutsigare, mer punkigt eller grungigt sound. Det gör det nu.

Förändringen hänger också ihop med scenen. Efter turnerandet med EP:n växte en längtan efter att spela med band. Den längtan letade sig, nästan omedvetet, in i själva skrivandet. veta begas skulle inte bara fungera i hörlurar; låtarna skulle kunna ta fysisk plats i ett rum.

Har du blivit modigare som låtskrivare?

Som textförfattare tror jag att jag var lika modig tidigare. När jag skrev EP:n visste jag inte ens om låtarna skulle släppas, så då skrev jag verkligen fritt. Men musikaliskt och produktionsmässigt är jag modigare nu.

Orden som inte gick att hitta

Albumtiteln ser ut som svenska och låter nästan som ett bortglömt uttryck. Clara hittade orden veta begas inristade i ett konstverk i en konstbok. De fastnade omedelbart.

Jag började söka på vad det betydde och det första svar jag fick var ungefär: att vara förståndig, ha vettet i behåll och veta vad man gör. Jag tyckte att det var så fint. Men när jag sökte vidare hittade jag ingenting. Jag kontaktade till och med Språkrådet. De letade i tidskrifter och böcker men kunde inte hitta uttrycket. Jag vet fortfarande inte var det första svaret kom ifrån.

Ingen vet riktigt vad den gör. Alla bara gör – och kör ändå.

För mig betyder veta begas ändå just det: att veta vad man gör och ha vettet i behåll. Det är roligt och passande, eftersom det nästan är tvärtemot skivan. Ingen vet riktigt vad den gör. Alla bara gör – och kör ändå.

Titeln kom när flera låtar redan var skrivna. Därför kändes den mindre som en idé att bygga ett album kring och mer som orden som plötsligt förklarade det album hon redan höll på att göra.

Halvvuxna hjärnor och stora beslut

Clara var 27 och 28 när hon skrev albumet. Hon beskriver en ålder där till synes vardagliga beslut plötsligt blir laddade: var man ska bo, vad man ska arbeta med, om man vill bilda familj och vilket liv man egentligen vill välja.

Det är mycket som rör sig i alla dessa halvvuxna hjärnor. Man börjar tänka på vad man ska ta för beslut, både privat och professionellt. För kvinnor finns dessutom frågan om barn och den biologiska klockan. Den går inte riktigt att undgå. Plötsligt känns alla de här besluten så stora.

När vi talar om relationer och valmöjligheter återkommer bilden av det grönare gräset. Den finns också i singeln satisfied: känslan av att livet kunde ha blivit bättre om man bara hade valt annorlunda.

Jag tror att många, även unga, tänker att gräset alltid är grönare på andra sidan. Man går omkring med en känsla av att det kunde ha varit bättre om man hade gjort på något annat sätt. Det blir väldigt tröttsamt. Jag ville försöka bryta mig fri från det på den här skivan. För det blir ju som det blir – och det löser sig ofta.

Kan friheten ibland kännas mer som ett krav än som en möjlighet?

Absolut. Vi har otroligt många valmöjligheter på alla plan, och det blir utmattande för många. Friheten är ett stort privilegium, men så många val gynnar oss inte alltid. Ibland kan det vara skönt när någonting bara är som det är och man inte har lika många alternativ.

Bakom skivan finns ett mönster av hypotetiskt tänkande – försök att förutse framtiden och hitta det bästa beslutet innan det fattas. Clara beskriver det som en falsk trygghet.

Jag har tänkt mycket på framtiden och på sådant som jag varken kan kontrollera eller veta nu. Det blir som en cirkel som tar väldigt mycket energi. Jag har arbetat på att sluta med det och tycker att jag har lyckats ganska bra. Jag har nog sökt en falsk trygghet i att försöka hitta det bästa beslutet, i stället för att bara fatta ett beslut och hoppas på det bästa.

Har skrivandet hjälpt dig att fatta beslut eller snarare att leva med ovissheten?

Skivan har gett mig mycket även utanför musiken – nya vänskaper, idéer och kreativa sammanhang. Jag lever mer det liv jag har velat leva. Jag får göra det jag älskar och jag får göra ett debutalbum. Det är fantastiskt, och jag är väldigt tacksam. Då blir det också lättare att känna sig mer tillfreds.

Att vara nöjd och ändå vilja vidare

På satisfied försöker Clara fånga rastlösheten i att vilja veta hur livet slutar innan man har hunnit leva det. Det är inte nödvändigtvis ett konkret missnöje, snarare känslan av att någonting fortfarande inte har fallit på plats.

Det handlar om rastlösheten inför livet och livsvalen – om att vilja få reda på hur det slutar nu. För mig finns en trygghet i att veta vad som ska hända, men så fungerar inte livet. Jag har samtidigt märkt att ju mer musik jag gör och ju mer jag får leva med musiken, desto mer tillfreds känner jag mig. Jag har landat mer nu.

Kan man känna sig tillfreds och samtidigt vilja vidare?

Ja. När en dröm uppfylls föds ofta en ny nästan direkt. Det betyder inte att jag är missnöjd. Det kan vara en känsla av: vad fint att det blev så här – och sedan blir det en drivkraft framåt. De båda känslorna kan samverka. De behöver inte utesluta varandra.

Hon beskriver inspirationen som någonting värdefullt och långt ifrån självklart. När den finns vill hon låta den komma ut åt alla håll. Därför kan hon vara mitt i repetitionerna av debutalbumet och samtidigt skriva någonting nytt.

Ett samtal med Annika Norlin

På twenty seven möter Clara en av sina stora förebilder. Sången med Annika Norlin är inte byggd som ett traditionellt gästspel utan som en dialog mellan två människor med olika erfarenheter av livet.

Jag hade länge haft en dröm om att skriva en låt som en dialog. Jag har lyssnat mycket på Annika genom åren och inspirerats av hennes sätt att skriva, leva och vara. Om jag skulle göra det med någon var hon självklar. Men man vet aldrig om man får svar eller om den andra personen känner samma sak. Därför var det väldigt fint att hon ville träffas och tyckte om idén.

Clara hade ingen färdig låt när hon tog kontakt. Först möttes de över en kaffe och talade om idén. Därefter skrev Clara den första delen till Annika, som svarade med sin.

Låten blev mycket bättre än vad jag hade kunnat skriva själv, just för att vi verkligen skrev den tillsammans. För mig är rösterna mycket jag och Annika, även om man förstås kan höra dem som två åldrar inom samma människa. Arbetet blev trösterikt, inspirerande och lugnande. Det gav mig väldigt mycket.

Vad har Annika Norlins texter betytt för dig?

Väldigt mycket trygghet. Det finns en tröst och värme i både hennes texter och röst. När jag läste hennes bok Stacken insåg jag också hur mycket humor som finns i hennes skrivande. Det är få som kan skriva roligt och samtidigt seriöst utan att det blir banalt.

När jag frågar vilken rad från albumet hon skulle vilja ge till någon som står mitt i ett svårt vägval återvänder Clara till Annikas del av twenty seven: påminnelsen om att vi får lösa livet efter hand.

När det privata blir allmänmänskligt

de clairs texter känns nära, men närheten är inte gränslös. Claras prövning är konkret: skulle hon kunna stå på en scen och sjunga orden inför en publik? Om svaret är nej skriver hon om – men släpper sällan själva sången.

Om det känns för privat får jag ändra lite, kanske skriva om eller döpa om. Jag känner också ett etiskt ansvar för människorna omkring mig. Samtidigt är det fina med att skriva att man kan hitta på hur mycket man vill. Jag gillar ärligheten och är inte särskilt rädd för den.

Blir du mer eller mindre utlämnad när du skriver på engelska?

Mindre, absolut. Jag kan vara mer neutral på engelska. Jag vill också gärna spela mer utomlands, så då känns språket naturligt. Mina första starka musikupplevelser var dessutom mycket engelskspråkig musik. Svenska känns svårare – men kanske gör jag det ändå när jag är 47.

Albumets mest personliga berättelse bär samtidigt den mest vardagliga titeln. mom.jpg handlar om Claras frus mamma, som dog när dottern var 18 år. Clara hann aldrig träffa henne. Låten började med en bildfil på en dator.

Jag skulle låna min frus dator och såg en gammal bild på hennes mamma. Filen hette bara mamma.jpg. Jag blev så rörd av att en människa kan leva vidare så starkt. Trots att jag aldrig träffade henne kan jag uppleva att jag saknar henne, eftersom hon är så närvarande i familjen. Jag ville skriva en låt om henne och hennes mamma. Den betyder väldigt mycket för mig men också för henne.

Tryggheten att kunna vara sårbar

de clair har på kort tid fått uppmärksamhet i både Sverige och internationellt och belönats med Manifestpriset som årets nykomling. Clara ser bekräftelsen som luft under vingarna, men inte som en instruktion om vilken musik hon ska göra.

Det har gett mig energi och inspiration och blåst in luft i projektet. Men det skapar inga nya krav. Det är en rolig bonus och det underlättar förstås om man vill göra det här länge. I slutänden handlar det ändå om att skriva musik som jag själv tycker om och förhoppningsvis få spela den för andra.

Det enda som egentligen har förändrats är att lyssnarna fått tydligare konturer. De är inte längre en abstrakt möjlighet utan människor som väntar på nästa låt.

Nu vet jag att det finns åtminstone en handfull personer som faktiskt kommer att lyssna. Det är bara roligt att känna att jag får dela musiken med andra som vill ha den.

Du skriver sårbart, men ger samtidigt ett tryggt intryck. Känner du själv så?

Ja, det skulle jag säga. Det är ett privilegium att få känna sig trygg i dagens värld. Men det är också lättare att vara sårbar när man vet lite vem man är och kan stå för det. Då behöver man inte vara lika rädd.

Om någon lyssnar på veta begas mitt i ett eget svårt vägval – vad hoppas du att albumet kan vara för den personen?

Jag hoppas att det kan inspirera till att inte göra det man borde, utan det man vill. Att våga – att våga leva.

Inte göra det man borde, utan det man vill. Att våga leva.

veta begas släpps den 9 oktober. Den 23 oktober inleder de clair sin höstturné på Fasching i Stockholm, följd av konserter på Victoriateatern i Malmö den 5 november och Nefertiti i Göteborg den 6 november.