På lördagskvällen var det säsongspremiär för Uppsalas utescen, Parksnäckan. Efter en ovanligt blåsig junidag så mojnade vinden då Dina Ögon intog scenen.
Det var tredje året i rad som gruppen Dina Ögon, bestående av Anna Ahnlund på sång, elgitarr och diverse flöjter, Love Örsan på bas, Christopher Cantillo på trummor och gitarristen Daniel Ögren spelade i Parksnäckan. Anna Ahnlund konstaterar att förra året så fick de solen rakt i ögonen vilket var väldigt jobbigt, det här var mycket bättre. Jag är inte säker på att så många i publiken, som även var på plats förra sommaren, då det var en underbar sommarkväll, håller med henne. Det är förvisso en tröst att bandet är nöjda med vädret. De verkade också vara riktigt taggade med massor av energi.
De inleder kvällen med ”Mellanrum” från det första albumet. De blandar och ger sedan under kvällens gång med låtar från sina tre hittills utgivna album. Låten ”Mormor” tillägnar Anna Ahnlund sin mamma (som också var en mormor) som gick bort för ett och ett halvt år sedan, men hon hyllar samtidigt alla mormödrar. Som inledning till låten ”Nirvana” berättar hon att hennes ena stortå är alldeles blå eftersom hon klättrat upp på en köksstege i vida byxor, som hon på något sätt fastnade i och ramlade och skadade tån. Christopher Cantillo (som ofta fyller i lite i mellansnacken) uppmanar publiken att akta sig för vida byxor. Texten i låten Nirvana handlar om olika sorters rädsla så det blir en passande introduktion. Mellansnacken är ofta lite annorlunda, som när Anna Ahnlund gör en ”publikundersökning” om hur många som planerat sin semester eller inte.
Dina Ögon har verkligen en egen stil. Musiken är full av rytmer. Love Örsan dansar runt med sin bas konserten igenom, vilket sprider glädje. Hans basspel tillsammans med Christopher Cantillos rytmiska trummande i oregelbundna mönster och hela ljudbilden är spännande. Daniel Ögren och Anna Ahnlund kompletterar varandra på ett bra sätt när det gäller gitarr-spelandet. Anna Ahnlund sjunger mycket bra och använder sin röst som ett instrument. Ibland får hon till höga toner som får mig att tänka på Kate Bush. Vid några tillfällen spelar hon också på olika typer av flöjter, dels en blockflöjt men också en enormt stor lite stock-liknande tvärflöjt. Vid ett tillfälle så använder Love Örsan vad som ser ut att vara en skruvmejsel som han slår an mot basgitarrens strängar. Som sagt deras musik känns unik och det är svårt att hitta referenser. Vid något tillfälle kommer jag dock att tänka på Talking Heads som också hade spännade och medryckande rytm-mönster i sin musik.
I slutet av konserten så springer plötsligt en grupp ur publiken fram till utrymmet mellan scenen och den första bänkraden och börjar att dansa. Det för med sig en kedjereaktion och man ser fler lämna sina platser i bänkraderna för att göra dem sällskap. Daniel Ögren utbrister ”vad skönt att ni kom fram”. Efter ett tag så står hela publiken upp och många dansar i bänkraderna. Dina Ögon värmde till slut upp Parksnäckans publik rejält även denna ganska kyliga junikväll. Det var som sagt tredje gången som bandet uppträdde på Parksnäckans scen. Uppsala-publiken kan ju hoppas på att det blir en återkommande tradition. Kanske kan vi hoppas på ett nytt album till nästa gång, men inga nya låtar framfördes under kvällen. Det känns som det här var deras bästa spelning hittills i Parksnäckan, trots vädret, eller kanske tack vare vädret. Dina ögon slapp ju solen i sina ögon.