Den uttrycksfulle Ed Harcourt gjorde en väldigt fin och varierad spelning på Katalin på lördagskvällen. Ensam på scenen med fyra instrument lyckades han trollbinda publiken med sin charm och inlevelse.
När Ed Harcourt först kommer ut på Katalins scen så säger han att han känner sig lite nervös men inte vet varför, för det brukar han inte göra. Han vill gärna kunna se publiken säger han och ber teknikern att sänka scen-ljuset (vilket också gör det svårare att fotografera, därav bildkvalitén).
Han hänger på sig elgitarren. Eftersom han är vänsterhänt ser det lite avigt ut och han spelar faktiskt med strängarna upp och ner, alltså bassträngen längst ned. Den inledande ”Under the still and lonely sky” är ännu inte utgiven men kommer på det i november kommande albumet ”Orphic”. Ett album där han mest spelar gitarr, vilket han säger är en utmaning eftersom piano är hans huvud-instrument som han är skolad på. Han fortsätter med ”Something in my eye” från albumet ”Here be monsters” från 2001.
Ed Harcourt har släppt 16 studioalbum på 25 år så nog har han en gedigen låtskatt att välja ifrån. Han fortsätter sedan med tre låtar på piano ”Hanging”, ”Blessed” och ”Furnaces”. Av den eventuella nervositeten märks ingenting. Han är en bra gitarrist men bakom pianot så känns det som att han kan göra vad som helst. Han spelar så att det ryker med passion och inlevelse. Ed Harcourt är ju förstås också en mycket bra sångare. Han är väldigt närvarande och lägger verkligen ner både själ och hjärta i både sång och och hantering av de instrument han väljer att spela på. När det gäller sången så kommer jag vid flera tillfällen att tänka på en annan sångare som har samma närvaro, inlevelse och själ i sin röst, Rufus Wainwright.
De charmiga mellansnacken känns ofta helt spontana. Som inledning till ”A ghost walked through me” berättar Harcourt om sin vän, Dave Rosser, som var med i bandet The Afghan Whigs, och dog 2017. När Ed var ute och körde bil på en landsväg, fick han plötsligt se en kvinna stå, till synes paralyserad, bredvid sin bil som, på sidan, såg ut som en öppnad konservburk. En långtradare hade rivit upp hela sidan av bilen men kvinnan var fysiskt oskadd. Ed hjälpte henne och senare fick han sms från både henne och hennes son som visade sig vara en vän till Dave Rosser. Detta är förstås svårt att återge, men det blir väldigt effektfullt och känslosamt när Ed berättar och fin inledning till låten.
Ed Harcourt är överhuvudtaget väldigt för spontan. Vid ett tillfälle berättar han en historia, under tiden han stämmer om gitarren, som han sedan skäms så mycket för att han ber om ursäkt flera gånger. När man för en monolog på scenen så kan det ibland komma ut lite vad som helst säger han vid ett annat tillfälle.
”Nu har vi kommit till det tillfälle jag brukar plocka upp någon från publiken stt spela tamburin” säger Ed. Han väljer dock (kanske till mångas lättnad) en gammal bekant i publiken som heter Michael som får komma upp på scenen.
Ed berättar vidare om att han nyligen föll från en stege och bröt revbenen, vilket förstås inte är optimalt som sångare. Han var nöjd med konvalescensen då han fick bära en lång sammetsrock och stödja sig med käpp. En ”image” han länge velat ha.
Ed Harcourt använder sig några få gånger av förinspelat komp som förstärker de låtarna. Han gör också så kallade ”loopar” med gitarren. Alltså spelar in olika melodistämmor som byggs på och vävs samman. Det slutar i ett crescendo av distade gitarrtoner. Han sjunger också vid några tillfällen i en distad munspelsmikrofon. Vid ett tillfälle ger han sig ut bland publiken sjungandes i den. Han spelar också munspel på en låt samtidigt som han spelar piano, en ovanlig kombination.
Han tillägnar låten ”Low Spirits” till Marianne Faithfull som avled i januari och som han jobbade en del tillsammans med. Hennes namn nämns också i några av textraderna. Han tackar också arrangören Lars Bodén som tagit hit honom på den lilla sverigeturnén. Han berättar att de badat bastu tillsammans häromdagen och simmat i en iskall sjö.
Vi bjuds på 21 låtar som spänner över hela Ed Harcourts karriär. Publiken är mycket entusiastisk och Ed kommer som brukligt in och spelar tre låtar som extranummer. I den avslutande ”El Magnifico” så pluggar han ur den akustiska gitarren och beger sig ut i publiken igen på ett ärevarv som han verkligen förtjänar. När han sedan lämnar lokalen så gör publiken ett tappert försök att klappa in honom igen. Det lyckas dock inte, men vilken omväxlande och fantastisk konsert vi fick av denna magnifika och helt enastående artist.