På nysläppta albumet ”Hour Of The Wolf” kliver Freja Drakenberg inte fram med tvärsäkerhet, utan med tvivel, sömnlöshet och låtar som stannar kvar i det ofärdiga. Resultatet är en debut som känns ovanligt ärlig och desto mer övertygande.

Hon sig i ett landskap av självtvivel, identitet, nattliga tanke-loopar och relationer som måste hålla även när inget annat känns stabilt. Det är en skiva som inte försöker lösa osäkerheten, utan snarare lär sig leva i den. Och just därför känns den ovanligt trovärdig.

– Jag tror att identitet är något som förändras hela tiden, säger Freja Drakenberg.

Det är också precis där hennes debutalbum har sitt centrum.

Från studio-praktikant till eget namn

Det här är visserligen hennes albumdebut, men det är knappast en artist som dyker upp ur tomma intet. Freja har under många år rört sig i kulisserna av den svenska indiescenen — som musiker, producent, låtskrivare och studioperson — och mycket av den vägen går via Björn Yttling.

– Jag började som praktikant hos Björn 2015, berättar hon. Sen följde jag med på turné med Peter Bjorn and John, och på den vägen blev jag kvar.

Det var också Björn som pushade henne mot det egna uttrycket.

– Han frågade ganska tidigt varför jag inte skrev egen musik. Jag hade ju egentligen tänkt att jag skulle vara producent och låtskrivare, inte artist som stod längst fram.

Det är en viktig nyckel till ”Hour Of The Wolf” Skivan känns nämligen inte som någon som desperat försöker ”ta plats”, utan som någon som långsamt vuxit in i sin egen röst efter att länge ha arbetat i andras ljudvärldar.

Det märks också i hur Freja förhåller sig till sitt tidigare artist-alias Freja The Dragon.

– Det började som ett skämt, säger hon.Men det blev nog också ett sätt att hålla det lite mindre personligt.

Hon beskriver hur aliaset också blev ett sätt att undvika att direkt bli placerad i ett fack och kanske slippa vissa av de där reflexmässiga ifrågasättandena som kvinnliga musiker och producenter fortfarande ofta möter. Nu låter det mer avskalat. Inte nödvändigtvis enklare, men mer nära.

”Aries” – en smart känga till vår tids kategoriseringsbehov

En av albumets mest omedelbara låtar är ”Aries”, som på ytan känns lekfull, lätt och nästan studsigt ironisk. Men under den luftiga ytan finns en väldigt träffsäker låt om vår tids behov av att snabbt definiera människor.

– Den kom från verkliga situationer där folk typ dömde ut mig bara för att jag är vädur, säger Freja och skrattar.
– Det kunde vara så här: ”jag har inga kompisar som är vädur”.

Låten skrevs till stora delar tillsammans med Klara Söderberg från First Aid Kit under turnéliv, där samtalen om horoskop, personlighet och hur vi läser varandra gled in i något större .

– Vi pratade mycket om sånt där på turné. Det blev väl både ett skämt och något lite mer på riktigt, berättar Freja.

Och det är just där ”Aries” fungerar så bra. Den driver med astrologispråket, men den nöjer sig inte med att bara vara en ironisk känga. I stället öppnar den upp för något mer allmängiltigt: varför vi så gärna vill ha färdiga system för att förstå andra och oss själva.

– Det finns väl något mänskligt i att vilja definiera folk snabbt, men jag tycker också om när man får bli positivt överraskad, säger Freja.

Det är en av albumets mest tillgängliga låtar, men också en av de smartaste.

”Who Am I” – när självtvivlet blir tillstånd, inte bara tema

Om ”Aries” handlar om andras blick, så går ”Who Am I” rakt in i den egna osäkerheten. Det är en av albumets mest nakna låtar, och kanske också den som tydligast fångar Hour of the Wolf som tillstånd.

– Det finns ett sökande i den låten, säger Freja.
– Och en känsla av att identitet inte är så fast som man kanske vill att den ska vara.

Det är en enkel formulering, men den bär mycket av hela skivan. För ”Hour Of The Wolf” handlar inte om att ”hitta sig själv” i klassisk singer-songwriter-mening. Den handlar mer om hur det känns när självbilden glider, när man inte riktigt vet vad som är kärnan och vad som bara är roller, sammanhang och andras förväntningar.

Freja beskriver själv hur hon i början av tjugoårsåldern gick in så hårt i musiklivet att det nästan blev hela hennes identitet. När hon senare inte längre behövde ”hassla” på samma sätt uppstod något oväntat: tomrum .

Det hörs i ”Who Am I”. Inte som dramatik, utan som ett mer lågmält och utmattande tvivel.

– Vargtimmen är nog mer något jag försöker undvika än något jag romantiserar, säger hon. När de där tankarna kommer försöker jag mest andas, meditera och ta mig igenom det.

Det är kanske där låten träffar som mest: i att den inte försöker göra nattlig oro poetiskt snygg, utan bara sann.

”Floating” – friheten i att få lösa upp sig lite

Om mycket av skivan rör sig i ett inre mörker, så är ”Floating” albumets tydligaste kroppsliga motbild. Här återkommer vatten, rörelse, kyla och viktlöshet — motiv som dyker upp på flera ställen på skivan.

När jag frågar om vattenbilden svarar Freja direkt:

– Frihet.

Det är ett enkelt ord, men det säger nästan allt om låten. ”Floating” handlar om den där sortens frihet som inte nödvändigtvis är triumferande, utan mer tillfällig och nödvändig. Att få bli lättare en stund. Att slippa hålla ihop allt.

Men det fina med låten är att den också fångar dess andra sida. För ju längre man flyter, desto tydligare blir också risken att tappa riktning.

Och det är där Freja är som mest intressant som låtskrivare. Hon skriver inte bara om lättnad utan även om vad som händer när lättnaden börjar likna flykt.

”Hold Your Hand” – en skiva som också vågar tro på närvaro

Det som gör ”Hour Of The Wolf” till mer än bara ett album om identitetskris är att den också innehåller motrörelser. ”Hold Your Hand” är en sådan.

Här finns fortfarande samma osäkerhet, samma känsla av att ingen riktigt vet vad de håller på med, men låten stannar inte i det. I stället blir den en av albumets tydligaste påminnelser om att man inte alltid behöver ha svar för att kunna vara kvar för någon.

– Ja, verkligen, säger Freja när jag frågar om låten fungerar som en motvikt till tvivlet på resten av skivan.
– Den handlar väl mycket om att man inte måste ha löst allt för att kunna finnas där för varandra.

Det är en ganska lågmäld tanke, men också en stark en. För i en skiva där mycket kretsar kring nattliga tankar och identitetsglidningar blir just närvaro nästan radikal.

”Stay Behind” – att finnas där när någon annan inte orkar

Det spåret fortsätter i ”Stay Behind”, men i mörkare och mer komplex form. Här är det inte längre bara en fråga om närhet, utan om att stå kvar när någon annan inte riktigt kan bära sina egna känslor.

Det gör låten till en av albumets mest gripande och också till en av de mest intressanta i ljuset av samarbetena runt skivan. Här finns också ett samarbete med Peter Morén, och det passar faktiskt låtens uttryck väl. Den har något mer uttalat klassiskt i sin form, men utan att förlora Frejas egen känsloton.

– Den handlar mer om en vän än om en relation, säger hon. Någon som har det svårt, och att man försöker hjälpa till och finnas där när det är jobbigt.

Det gör mycket för hur låten landar. Den blir mindre romantiskt självuppoffrande och mer mänsklig. Mindre ”jag räddar dig”, mer ”jag står kvar”.

Och kanske är det också där ”Hour Of The Wolf” är som bäst: när den visar att osäkerhet inte bara är något som utspelar sig i det egna huvudet, utan också i hur vi försöker vara människor för varandra.

En skiva som inte försöker vinna över natten

Det som gör ”Hour Of The Wolf” till en så stark debut är att Freja Drakenberg aldrig verkar särskilt intresserad av att övervinna sina teman. Hon försöker inte besegra tvivlet, paketera om sömnlösheten eller skriva sig fram till någon färdig identitet.

I stället låter hon allt det där finnas kvar, men i former som går att leva i.

Det gör också att låtarna stannar längre än många andra i samma landskap. För även när de rör sig i självtvivel, natt eller upplösning, finns det nästan alltid något annat där också: humor, värme, lojalitet, lättnad, närvaro.

”Hour Of The Wolf” är inte en skiva om att ha hittat hem helt och hållet.
Det är en skiva om att sakta börja förstå var hemmet kanske finns. Det räcker långt.