Den väldigt produktive H. Self (Henric Hammarbäck) har precis släppt en ny skiva, ”Vet hut!”. Detta firades torsdagen 22 oktober med en releasespelning med fullt band i Slaktkyrkan i Stockholm. Inför en entusiastisk publik framfördes både alldeles nya och lite mindre nya av de historier från skuggsidan H. Self gjort till sitt signum. ”Vet hut!” är H. Selfs fjärde fullängdare på två år och är ytterligare ett styrkebesked. Utöver dessa skivor kan man säkert fylla en skiva med alla udda singelspår och samarbeten som kommit under denna korta tid.

Tunnelbanevagnen jag åker med till Globen-området är absolut knökfull. Vid varje station lyckas den bli ännu lite mer knökfull tills man tror att det absolut inte går att få in mer folk. Sedan stannar tåget igen och ytterligare ett antal människor lyckas ta sig in genom dörrarna. Förklaringen är inte rusningstid eller billigare månadskort, utan Stevie Wonders spelning på 3Arena. Vid Globen går nästan alla av, men nästan bara jag går från vagnen i riktning Slakthusområdet. Någon Wonder blir det inte för mig, men jag får se Stevie Klasson med H. Self och de andra och det är inte ett dåligt substitut.

När jag kommer till Slaktkyrkan är det ännu rätt glest med folk och ett bra tag innan huvudpersonen ska äntra scenen. Uppvärmare är den för mig hittills obekante Love Rönnlund. ”Jag heter Love och jag skriver om Stockholm” säger han och avverkar sedan några satiriska visor om olika typer man kan träffa på i huvudstaden. Det är mellanchefer, paragrafryttare, powerpuffpinglor och hästtjejer. Två av låtarna framförs a capella, de övriga solo med akustisk gitarr. En liten skara står framför scenen och lyssnar, övrig publik går runt och pratar och dricker öl.

Strax efter klockan nio har publiken vuxit och H. Self och hans sexmannaband intar scenen. I bandet märks bland andra den hårt rockande gitarristen Stevie Klasson, som bär en fedorahatt av den typ Bob Dylan hade kunnat bära under Rolling Thunder-turnén 1975, samt kapellmästaren Jonas Öhlund. Precis som nya skivan inleds konserten med ”Där hittar ni mig” och sedan följer fler visor och låtar från H. Selfs värld. Där kan handfatet vara trasigt, i postlådan väntar brev från polisen och sanningen kostar ibland mer än den ger.

”Ett jävla träd” blir en lång rock’n’roll-urladdning som tar slut och börjar om flera gånger, där särskilt Stevie Klasson får lysa. Som kontrast följer kvällens mest avskalade stund, när H. Self framför vackra ”I vinter” solo med akustisk gitarr. Därefter följer kvällens enda gästspel, när Pimme Hellerström får sjunga en sprillans ny låt kallad ”Bara lite bättre”. Den skrevs för bara tre veckor sedan och är alltså för ny för att vara med på nya skivan. Ännu en påminnelse om H. Selfs produktivitet. Bandet kommer upp på scenen igen och i repertoaren blandas nya låtar som ”Det kostar” med gamla favoriter som ”Hade jag bara sluppit skador”.

När konserten börjar närma sig 90-minutersstrecket börjar de spela rysaren ”Maggie Brown”, H. Selfs första singel på svenska och en given publikfavorit. Tyvärr måste jag då lämna lokalen, för att överhuvudtaget kunna ta mig hem med allmänna transporter denna kväll, då jag bor lite på vischan. Får sedan höra att ”Maggie Brown” följdes av två extranummer, välbekanta ”Månskenssoldater” och nya skivans avslutningslåt, ”Sov fina”.

En utmärkt konsert och H. Self har snabbt blivit en av mina svenska favoriter. Kanske har H. Self för mycket av ett underifrånperspektiv för att bli riktigt stor. Många föredrar att titta på ”Solsidan” snarare än att följa med på skuggsidan. Jag hoppas dock jag har fel. Han förtjänar all publik han kan få.