Hans Ludvigsson firade med en varm och personlig konsert på Jönköpings Teater i lördags, där han bjöd på både nostalgiska pärlor och nya låtar. Med en mix av egen musik och en passionerad hyllning till Bruce Springsteen visade han varför han fortfarande är en artist att räkna med.

Hans Ludvigsson med band och gästartister bjöd återigen in till ett sprakande rock’n’roll-jubileum på Jönköpings Teater. Redan på förhand var förväntningarna höga – senaste showen sålde slut snabbt, och Ludvigsson själv hade hintat om både nytt material och en djuplodande Springsteen-kavalkad. “Varför vänta tio år mellan festerna? You’ll never know when the party’s over…” skrev han i konsertens inbjudan, och vilken fest det blev! Med en perfekt balans mellan nostalgi och nytänkande bjöds publiken på en kväll fylld av glädje, vänskap, värme och kärlek till musiken.

Konserten inleddes med ”Full & Kär”, en nostalgisk återblick till hans tid med Fun Club och framträdandet på TV4 år 1999. Ludvigsson skämtade om låtens likheter med Ulf Lundells stil, men betonade sin kärlek till Lundells musik. Därefter följde en blandning av äldre och nya låtar som ”Friends”, ”We All Hold On” och ”Fall in Love”, vilka visade på hans bredd som låtskrivare. Publiken fick även njuta av tolkningar av John Hiatt, där ”Til I Get My Lovin’ Back” och ”Tennessee Plates” framfördes med den för jönköpingspubliken kända Mikael Lilja på sång och akustisk gitarr.

Den nya låten ”Don’t Think I’ve Ever Loved You More” mottogs varmt av publiken och visade på Ludvigssons förmåga att skriva starka texter som berör på djupet. Innan han framförde låten berättade han att den är en hyllning till hans flickvän – en kvinna som fått kämpa genom tuffa tider men som trots allt fortsatt att bära huvudet högt. Med ärliga och ömsinta textrader målade Ludvigsson upp en bild av kärlekens styrka i motgång, och med sin raspiga, känsloladdade röst gav han orden en tyngd som gick rakt in i hjärtat på publiken. Det var en av kvällens mest gripande stunder, där hans personliga berättande och musikaliska skicklighet förenades i en låt som redan nu känns som en låt som kan komma bli en av hans mest betydelsefulla.

Konserten fortsatte med en av kvällens mest kraftfulla och angelägna stunder – en låt med en samhällskritisk text om att ställa allting rätt, något som inte kommer bli lätt, men med upp-tempo och en glad melodi, likt Bruce Springsteens låtskrivande. Med en röst fylld av både sorg och kampanda framförde Ludvigsson låten som han första gången spelade en regntung september-kväll på Kafé Himlavalvet för fyra år sedan.
Texten i refrängen ekade som en varning, men också som en uppmaning till hopp och motstånd:
”Så länge vågor rullar in i mot stranden och nya hjärtan ristas i sanden, så länge pulsen slår för allt som är rätt. Så länge lögnen inte vinner mot sanning och barrikaderna har sin bemanning, så finns hoppet kvar att ställa allting rätt – men det kommer inte bli lätt.”
Orden kändes mer aktuella än någonsin i en tid där sanning och lögn ständigt blandas ihop, där demokratin skakas i sina grundvalar. För vad händer när lögnen blir verklighet, när historiens lärdomar sopas undan och ersätts med manipulation och hat?

Efter en paus återvände Hans Ludvigsson och hans band till scenen för att ägna hela andra set åt en hyllning till Bruce Springsteen. Ludvigsson berättade entusiastiskt om hur han grävt djupt bland Springsteens så kallade ”outtakes” – låtar som spelats in men inte hamnat på officiella album. Många av dessa spår återfinns på samlingsboxen ”Tracks” från 1998, som samlar ”outtakes” från Springsteens första 25 år som artist, samt på ”The River”-boxen från 2015.

Kvällen bjöd på en blandning av både kända hits och sällsynta pärlor. Publiken togs med på en musikalisk resa genom Springsteens rika katalog, där Ludvigsson med stor inlevelse framförde låtar som ”Rendezvous”, ”Janey Don’t You Lose Heart” och ”Long Time Comin'”.
Dessa mindre kända spår fick nytt liv genom Ludvigssons tolkningar och visade på hans djupa respekt och förståelse för Springsteens verk.
Naturligtvis fanns även de stora klassikerna med under kvällen. ”Born to Run” fick hela teatern att vibrera av energi. ”Tougher Than The Rest” och ”Thunder Road” framfördes tillsammans med den lokala vokalisten Helen Vilsson som med sin tillika raspiga röst passar perfekt ihop med Luddes röst. Kvällen höjdpunkt är ändå ”Jungleland” som kördes med en känslosam intensitet tillsammans med helt fantastiska Johan Feurst på saxofon som berörde publiken djupt. Bruce Springsteen ska ha sagt när han letade efter en ersättare för Clarence Clemons att han lyssnat på många tributeband men inte hittat någon som kunde axla arvet från Clemons, men då måste han ha missat Johan. Vilken enastående saxofonist han är. Gåshud varje gång. Ludvigssons förmåga att kanalisera Springsteens anda samtidigt som han satte sin egen prägel på låtarna gjorde framträdandet både autentiskt och personligt.

Som extranummer bjöds det på en euforisk allsång med ”Rosalita” och ”Hungry Heart”, där publiken stod upp och sjöng med i varje ord. Denna avslutning cementerade kvällen som en hyllning inte bara till Springsteens musik, utan också till den gemenskap och glädje som musiken kan skapa.

För att summera så var andra set en mästerlig blandning av välkända favoriter och dolda skatter ur Springsteens repertoar, framförda med passion och skicklighet av Hans Ludvigsson och hans band.
Sammanfattningsvis var det en kväll som firade både musiken och dess förmåga att förena människor över generationer men även Hans Ludvigssons musikaliska resa och de artister som inspirerat honom. Hans förmåga att engagera och beröra sin publik gjorde konserten till en oförglömlig upplevelse.