Till publikens ovationer och jubel intog det ikoniska bandet Kebnekajse Katalins stora scen på fredagen. De tre legendarerna Kenny Håkansson, Mats Glenngård och Göran Lagerberg, tillsammans med Frank Sandersson på trummor, sprudlade alla av energi och spelglädje.
Bandet Kebnekajse, som från början stavade bandnamet Kebnekaise, bildades i början av 70-talet. I den första uppsättningen av bandet var de då, precis som nu, en kvartett. Då bestod bandet av Kenny Håkansson, Pelle Ekman, Bella Linnarson och Rolf Scherrer. Bandet har sedan dess haft betydligt fler medlemmar vid olika tidpunkter. I slutet av 70-talet upplöstes bandet för att sedan återuppstå efter mer än 20 års uppehåll, år 2001. Nu är de alltså en kvartett igen. Kenny Håkansson på gitarr, Mats Glenngård på fiol och gitarr samt Göran Lagerberg på bas har alla varit med nästan hela tiden. Frank Sanderson började spela med dem efter att Pelle Ekman avled 2024. Tidigare hade man också två bassister. Thomas Netzler som var den andre, dog 2023.
Bandet verkade ivriga att komma igång, eftersom de klev upp på scenen några minuter innan utsatt tid. De liksom rullar igång långsamt med ett tempo som ökar. De börjar med ”Leksands Skänklåt”. Publikens jubel när låten tar slut är ovanligt kraftigt. ”Det här hade vi inte räknat med” säger Mats Glenngård med ett lite förvånat uttryck. Kenny Håkansson presenterar Frank Sanderson och säger skämtsamt att de hittade honom på återvinningen, ”folk slänger allt möjligt användbart nuförtiden”.
De fortsätter med ”Horgalåten” som numera är lite spejsad säger Kenny. Deras elektriska och tunga psykedeliska folkmusik-rock är ju verkligen ett kännetecken för gruppen. Kenny Håkanssons och Mats Glenngård är mycket samspelta i de virvlande tongångarna. Glenngårds fiol och Håkanssons gitarr vävs samman på ett intrikat sätt. Göran Lagerberg spelar också melodistämmor på sin elbas, men även väldigt sköna ”grooves”. Frank Sandersons mycket taktfasta och tunga trummande liksom driver på de tre äldre bandkollegorna. Inte för att de saknar energi, för det verkar de ha gott om.
Kenny berättar att han ofta brukar nynna på ”Horgalåten” när han vill rensa huvudet från alla nyheter och elände, och ger oss ett exempel på det. Den numera 80-årige Kenny verkar vara på ett väldigt gott humör. Han hoppar och skuttar på scenen. När han sjunger (enbart i toner utan ord) och samtidigt spelar en ”Vallåt av Brita Jansson” på sin elgitarr är det en av kvällens höjdpunkter för mig. Ett sådant särskilt ögonblick då jag får tårar i ögonen.
Göran Lagerberg inleder en låt med ett ”funkigt” basspel och han spelar nästans som i trans. Det är mycket imponerande att följa hans flinka fingrar där högerhanden dansar över strängarna och vänsterhanden likaså över greppbrädan.
Vid ett tillfälle när bandet spelat i drygt en timme så säger Kenny Håkansson att deras energi håller på att ta slut. Vilket inte vore förvånande så som de jobbar på. Det intressanta är att efter det fortsätter de i minst 45 minuter till. Vi får höra låtar som ”Barfota”, ”Brudpolska efter from Olle”, ”Idioten” och förstås ”Barkbrödslåten”. Sedan når de ”experimentstadiet” som Kenny uttrycker det. ”Elefanten” går i 5/4 takt och sedan ”7:an” som går i 7/8 takt. De besitter en enorm musikalitet.
Kenny Håkansson är som sagt på ett sprudlande humör. Han ger oss först en ”lektion”, på sitt sköna lite naiva sätt, om hur signalerna från elgitarren går genom sladden till förstärkaren som innehåller manicker som ser ut som lampor för att det slutligen kommer ut som ljud i högtalaren. Dessutom ger han lite senare en förevisning om hur man spelar jazzackord, ”man håller bara så här på måfå så blir det jazz, så enkelt är det”. Detta måste förstås upplevas och går knappt att beskrivas i ord.
Efter imponerande en timme och femtio minuter rundar de av kvällen med tre extranummer, bland annat ”Resa mot Okänt Mål” från debutplattan 1971 med samma namn. Efter konserten gav de sig också tid att prata med sina fans.
Det var verkligen en kväll fylld av musikalitet och spelglädje som Kebnekajse bjöd Katalins entusiastiska publik på.










