Lucinda Williams första konsert i Stockholm på 12 år är uppenbart efterlängtad. Konserten är sedan länge utsåld och det är redan innan konsertstart rätt trångt på golvet framför Nalens stora scen. Lucinda Williams drabbades av en allvarlig stroke hösten 2020 och spelar inte längre gitarr och rörligheten är tydligt nedsatt. Den något polariserande rösten är väl återhämtad och låter lite som de skakiga grusvägar hon ibland sjunger om. Under hela konserten står hon mitt på scenen, med en hand och och ibland båda greppandes mikrofonstativet.

Lucinda Williams har med sig ett fenomenalt femmannaband bestående av Doug Pettibone och Marc Ford på gitarrer, David Sutton på bas, Rob Burger på orgel och Stockholmsbon Brady Blade på trummor. Det låter bra redan från början, men åtminstone från och fjärde låten, Tom Petty-hyllningen ”Stolen Moments”, börjar jag inse att det kommer att bli en riktigt bra kväll. De två gitarristerna kompletterar varandra väl och orgeln fyller ut ljudbilden smakfullt. Låtlistan är en välvald blandning av det lugnare och det mer fartfyllda. Rytmsektionen får jobba hårt på några av de rockigare låtarna.

Det blir rätt mycket mellansnack, med nedslag i såväl kryddstark mat från Louisiana som politik. Hon berättar innan ”Drunken Angel” om artisten Blaze Foley och innan ”Lake Charles” om avlidne pojkvännen Clyde Woodward, som inspireratdessa sånger. Som hon helt säkert gjort många, många gånger förut. Bland kvällens höjdpunkter märks ”Essence”, Memphis Minnies ”You Can’t Rule Me”, ”Out of Touch” och medborgarrättshymnen ”We Have Come Too Far to Turn Around”, som hon spelade in med jazzmusikern Charles Lloyd.

När Lucinda Williams och hennes går av scenen för sista gången, efter att ha lett publiken i allsång till Neil Youngs ”Rockin’ In the Free World”, har de spelat i nästan två timmar. Strax efter konserten får jag se den setlista som Lucinda och bandet haft framför sig på scenen. En låt de spelade, ”Car Wheels On a Gravel Road” fanns inte med på listan. Man kan säga att vi i Stockholm fick en bonuslåt.

En synnerligen lyckad måndagskväll med Lucinda Williams, hennes eminenta band och en både entusiastisk och uppmärksam publik på ett fullt Nalen, där temperaturen i rummet efter ett tag börjar påminna om Lucindas hemtrakter i Louisiana och Texas. På väg ut i den något svalare stockholmska vårkvällen hör jag jag idel positiva utrop, så jag är inte ensam om att vara nöjd.