På onsdagskvällen uppträdde en ensemble ledd av Robin A. Smith på Uppsala Konsert & Kongress. De spelade musik av och inspirerad av Mike Oldfield, i synnerhet hans verk Tubular Bells.
Robin A. Smith träffade Mike Oldfield redan 1992 och har samarbetet med Oldfield under många år efter det. Till Tubular Bells 50 års jubileum satte Smith ihop en ensemble som framförde verket live på Royal Festival Hall i London redan 2021. Mike Oldfield var bara 17 år då han började att komponera musiken till Tubular Bells. Albumet var klart 1971, men släpptes först 1973. Eftersom det blev en stor succé när Robin A. Smith och hans ensemble då turnerade så fortsätter de nu att framföra verket på en ny turné. Väldigt roligt att turnépremiären förlades till Uppsala.
Denna gång har Robert A. Smith med sig 7 andra musiker på scenen samt en gitarr och keyboard-tekniker, Harry Moore som också är med på scenen. Han sitter bakom Maxime Obadia som spelar olika slags gitarrer, mandolin och keyboards, och servar honom med instrumentbyten. Den andra gitarristen Ruben Alvaréz debuterar i ensemblen denna afton, och vilken debut han gör. Han har en ton i sin gitarr som påminner väldigt mycket om Mike Oldfield´s. Båda gitarristerna är extremt skickliga. Det är förstås alla de andra musikerna på scenen också. Basisten Lisa Featherston är förutom en skicklig musiker den mest inlevelsefulla på scenen. Hon dansar ibland runt med sin bas. Under konsertens första del så sjunger hon också den stora hiten ”Moonlight Shadow”. Den andra sångerskan Daisy Bevan, som är en skolad operasångerska, körar och sjunger ordlösa vackra partier. Kwesi Edman som sitter längst till höger på scenen spelar på en modernt utformad el-cello. De två slagverkarna, Will Miles och Jack Davis som huserar långt bak på scenen tillför givetvis väldigt mycket också. Bland annat spelar en av den ”Tubular Bells” klockspel. Robert A. Smith själv spelar flygel och diverse andra keyboards.
Efter paus får vi sedan höra hela det fantastiska verket Tubular Bells pt. 1 och pt. 2. När de spelat del ett så ställer sig hela publiken upp och jublar. Sedan fortsätter del 2 lika länge som den första delen. Det finns ingen gräns för publikens jubel i det fullsatta UKK när de avslutar. Som ett slags extranummer får vi ”Sailor´s Hornpipe” som de driver upp till ett galet tempo. Publiken är verkligen i extas! Det här var verkligen en minnesvärd konsert-upplevelse som jag sent ska glömma. Det fanns ögonblick då mina ögon tårades för att det var helt magiskt (för att använda ett lite slitet uttryck), men det här var verkligen helt underbart!