I Lördags var jag på den visuella förhandsvisningen av Joakim Bergs nya album Framtiden som aldrig blev av på Fotografiska, där musiken presenterades tillsammans med Martin Skölds bildvärld i en immersiv installation.

Och jag är kluven efteråt.

Miljöerna, ljuset och de drömlika stadsbilderna fungerade ofta väldigt fint tillsammans med musiken och förstärkte albumets vemodiga känsla av förlust, minnen och ett framtidshopp som gått sönder. Flera sekvenser var verkligen starka när de lät staden, tomrummen och ljuset bära berättelsen.

Däremot hade jag svårt för de återkommande bilderna på den unga kvinnan som dök upp genom installationen. För mig tillförde de inte särskilt mycket till musiken eller texterna, utan blev snarare något som drog fokus från den starka helheten. Faktum är att upplevelsen ofta blev starkare när man i stället lät miljöerna och musiken tala för sig själva.

Problemet är kanske inte att en ung kvinna står i centrum för bilderna, utan att installationen aldrig riktigt förklarar varför. När musiken samtidigt kretsar kring minnen, tid och förlorade framtider blir anonymiteten mer förvirrande än laddad. 2026 vill vi inte att en kvinna bara ska vara vacker, gåtfull och ung i bild. Om kvinnan ska vara central i ett visuellt koncept vill man instinktivt förstå vem hon är, varför hon finns där och vad hon representerar. Här blir hon mer symbol och objekt än människa – men symboliken känns oklar.

Samtidigt är det svårt att helt avfärda tanken att friktionen kan vara avsiktlig. Albumet handlar trots allt om sådant som gått förlorat, människor man kanske aldrig riktigt lärde känna och framtider som aldrig fick form. Kanske är den anonyma kvinnan tänkt att fungera som just en projektion eller ett minne. Problemet är bara att bilderna inte riktigt hjälper oss fram till den tolkningen. De lämnar mest frågetecken efter sig.

Det känns synd, eftersom själva albumet enligt mig är ett väldigt starkt verk av Joakim Berg. I min recension gav jag skivan 10 av 10 musikpulsar och just därför lämnar den visuella delen en besk eftersmak när den inte når samma nivå som musiken och texterna.