När man anländer till den gamla, vackra gården i Riset, strax utanför Sundborn, känner man omedelbart hur axlarna sjunker. Luften är fylld av ljudet från avlägsna fioler och sorlet från människor som återförenas. Det är en stressfri plats. Men samtidigt, när man väl är inne i bubblan, går tiden så fruktansvärt fort att det nästan blir lite stressigt ändå. Varje ögonblick är dyrbart, varje konsert en händelse man inte vill missa, varje dopp i sjön en nödvändighet i den dallrande sommarvärmen.

Vi anlände på torsdagen, slog upp vårt tält till tonerna av våra nya grannar som spelade nyckelharpa och fiol, och fann oss snabbt tillrätta i den gemenskap som är festivalens själ.

Dag 1: Fredag

Fredagen började i rörelse. På den specialbyggda dansbanan, ute på en åker, hölls folkdanskurser som lockade både nybörjare och erfarna. En planerad exkursion i mossa blev så populär att den blev överbokad. Vi valde att avstå och istället ladda upp inför dagens första musikaliska möte.

Diane Emerita

När vi klev in i den gamla logen för att se Diane Emerita var det som att stiga in i en annan värld. Hela publiken satte sig instinktivt ner på golvet. En rökmaskin skapade en trolsk dimma som fångade dagsljuset som strålade in genom springorna i väggarna. Stämningen var magisk.

Diane Emeritas musik var som gjord för denna miljö. Hennes sound beskrivs bäst som ”alternativ pop full av känslomässig resonans”, och det var precis vad vi fick. Med en bakgrund i klassiskt piano väver hon komplexa harmonier som bär upp hennes starka, själfulla röst.

Hon delade med sig av personliga berättelser mellan låtarna. Inför ”Like a Pearl” nämnde hon med ett leende att den varit ”jobbig att spela” under en konsert i Köpenhamn, men att det gick bra till slut. Även här levererades den felfritt, med en fin, gungande basgång som lyfte tempot. Låten ”Ghost Stories”, hennes senaste singel, introducerades med en glimt i ögat som en sång om att bli ”ghostad”, och om att använda skrivandet som terapi – ”write your troubles away”. Det vi hörde i logen var en ärlig, poetisk och innerlig artist som skapar ett ljudlandskap som känns som en varm omfamning.

Biome (FR)

Spelningen började sakta, nästan trevande, men byggde metodiskt upp ett ostoppbart sväng. Snart var halva golvet i logen en virvlande massa av dansande kroppar. Publiken var alldeles galen och stampade och skrek efter mer.

För att förstå den otroliga reaktionen måste man förstå vad vi bevittnade. Biome, som kommer från Bretagne i västra Frankrike, är inte bara ett band; de är utövare av en levande kulturtradition. De spelar musik för ”Fest-Noz”, en traditionell bretonsk dansfestival som är så kulturellt betydelsefull att den är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Fest-Noz är en ”festlig sammankomst baserad på det kollektiva utövandet av traditionella danser”, ofta i kedjor och cirklar. Musiken, som i Biomes fall består av sång, klarinett och dragspel, är funktionell. Dess syfte är att driva dansen, att skapa en gemensam rytmisk trans.

Det var precis detta som hände i Riset. Publiken, redan inställd på gemenskap och deltagande, anammade ritualen fullt ut. Vi förstod inte texterna, som sjöngs på franska, men det spelade ingen roll. Bandet bjöd mot slutet upp de lokala fiolspelarna Johanna, Tilde och Alice för en sista låt och uppmanade till dans. Som extranummer stannade de kvar och instruerade hela publiken i en traditionell bretonsk folkdans. Det var inte längre en konsert med en artist och en publik; det var en gemensam, euforisk handling. Risetstämman hade lyckats importera en bretonsk Fest-Noz till en loge i Dalarna, och det var en av helgens absoluta höjdpunkter.

Pumpegris (NO)

Kvällens sista akt på scenen i logen var norska Pumpegris, och de slösade ingen tid. Med ett fullt band inklusive trummor var det fullt ös från första takten. Deras musik är en sorts melodisk pop med tunga folkinfluenser som plötsligt kan explodera i ren folkpunk.

Under låten ”Kaffen er klar” sjöng hela publiken med i refrängen. När de sedan drog igång ”Dritten i midten” blev det ösiga trummor och ett nästan punkigt driv som fick hela logen att gunga. Energin var på topp, och dansen i publiken fortsatte oförminskat. Pumpegris visade att folkmusik kan vara lika mycket moshpit som polska.

Öppen Scen: Efter Döden

I slutet av varje kväll förvandlades logen till ”Öppen Scen”, en plats där vem som helst från publiken kunde anmäla sig för att spela. Denna kväll var det dags för våra campinggrannar, som tillsammans (och vanligtvis med 2 andra) bildar bandet Efter Döden.

Anders Ström på sång och ett instrument han kallade ”Moraoud”, och Jonas Frizell på fiol. Deras musik, som de själva beskriver den, är ”mörka och ljusa visor, ballader och psalmer om livet, döden och om livet efter döden”, med texter och musik hämtade från det nordiska 1800-talet. De spelade skickligt och berättade kort historia kring låtarna de spelade. Med stampande fot och Moraoudens djupa tunga riff kändes det som Nordens egna variant av den amerikanska delta bluesen. 

Jag blev lite fascinerad av detta instrument ”Moraoud” som jag var tvungen att fråga Anders om vid campingen. Det visar sig att det är en modern innovation, en hybrid som är en perfekt symbol för hela Risetstämman. Instrumentet kombinerar kroppen från en svensk moraharpa (en typ av medeltida nyckelharpa) med en bandlös hals från en arabisk oud. Namnet är en sammanslagning av ”Mora”, hjärtat av Dalarnas folkmusik, och ”Oud”, ett ikoniskt instrument från Mellanöstern. Denna fusion av nordisk tradition och globala influenser, skapad för att passa den moderna världsmusikscenen, är exakt vad Risetstämman handlar om. Ett nygammalt instrument för en nygammal festival. Efter deras stämningsfulla set klev en hel familj upp på scenen med instrument i hand och ropade ”nu är det dags för dans!”, och golvet fylldes återigen av jublande, dansande människor.

Dag 2: Lördag

Lördagen bjöd på samma gassande sol. En planerad vandring upp på Hoberget fick stryka på foten till förmån för fler bad och mer tid vid vår fina campingplats.

Den fantastiska sommarvärmen tvingade oss ner till badbryggan flera gånger under helgen. Där fanns även ett bastutält som var underbart att använda vid kvällen. Det kulminerade sedan i invigningen av en helt ny, permanent bastu som blev klar den sista kvällen.

Sofia HK

Lördagens första akt för oss var Sofia HK. Återigen satte sig publiken instinktivt ner. Med ett orgelliknande pianoljud och en röst fylld av vemod skapade hon en omedelbar intimitet.

Sofia HK är en svensk artist inom genren ”Contemporary Folk”. Hennes nyligen släppta EP ”I Norr” har tagit henne ut på en tre månader lång turné, vilket märktes i hennes självsäkra men samtidigt ödmjuka framtoning. Hennes texter är i centrum. Hon inledde med låten “Det var i byn” som är en hyllning till hembyn Vallbo. En annan låt, ”De ostädade”, handlar om det ostädade hemmet och innehöll ett citat från hennes morfar: ”Jag älskar allt som är lite fel”.

Men det fanns också ett allvar och en ilska. En lågmäld, sorgsen sång om kalhyggen och förstörelsen av skogen landade tungt i rummet. Den följdes av en mäktig urladdning, “Balken” en låt om ilska över världsläget och aktuella händelser som var både stark och djupt rörande. Sofia HK visade en imponerande bredd, från det lilla personliga till det stora globala, och lämnade ingen oberörd.

Vanilla Cowboy

Och så var det dags för finalen. Sista bandet ut. Vanilla Cowboy. De rivstartade från första sekund och släppte aldrig taget. Energin var total, både på scen och i publiken. Denna publik, som fått så mycket beröm av de andra banden under helgen, gav nu allt.

Vanilla Cowboy är en powertrio från Hälsingland som spelar vad de kallar ”cowboydoftande ny-blues”. Det är en träffande beskrivning.

Efter den explosiva inledningen lugnade de ner tempot med en mer melodisk, gungande låt. Den danssugna publiken svarade med att spontant organisera en sorts linedance. De spelade en låt de själva tyckte borde vara deras singel, en rivig, bluesig sak med massor av attityd. Sedan kom ett magiskt ögonblick. Gitarristen och sångaren Fredrik Sjöström satte sig ner med sin gitarr och spelade slide. Hela publiken satte sig ner med honom. Sedan, när bandet drog igång igen, exploderade hela rummet i ett enda stort lyckorus. Den sista låten innan extranumren var fullt ös, nästan psykedelisk rock med ylande wah-wah-pedal. Det var en suverän avslutning. Alla var i total eufori.

Här på Risetstämman, under några få, dyrbara sommardagar i Dalarnas hjärta, lever man fritt och utan bekymmer. Omgiven av musik, dans och gemenskap. Risetstämman är inte bara en festival man besöker; det är en upplevelse man blir en del av. Och den känslan dröjer sig kvar, långt efter att man packat ihop tältet och lämnat den magiska gården i Riset.