Musiken som följt ett helt liv

Robert Eriksson minns ögonblicket tydligt. Han var sju år och på födelsedagskalas hos en klasskamrat. Som vanligt sökte han sig mot föräldrarnas skivsamling, men den här gången låg en skiva redan på vinylspelaren: Bruce Springsteens Born in the U.S.A.

Jag blev helt knockad av kraften i musiken, det livsbejakande soundet och Springsteens röst. Den växlade mellan ett stilla viskande och ett primalskrik. Jag satt och tittade igenom konvolutet, och sedan dess har hans musik följt mig.

Den första låten som grep tag var Working on the Highway. Robert hade lyssnat på Elvis Presley sedan femårsåldern och hörde något av Elvis i låten. När han senare spelade in albumet på kassett spolade han gång på gång tillbaka till My Hometown. Kombinationen av den melankoliska melodin och berättelsen i texten gjorde starkt intryck.

Vi upptäcker snabbt att också våra vägar in i musiken har en gemensam startpunkt. Elvis blev viktig för mig redan som fyraåring. När nyheten om hans död kom låg jag och grät på mitt rum. Den tidiga erfarenheten av att en artist kan bli en del av ens eget känsloliv känner Robert igen. Hos honom fördjupades relationen till Springsteen när The Ghost of Tom Joad kom under sena tonåren.

Jag var sjutton och befann mig på en annan plats i livet. Skivan gav mig en insikt i människors livsvillkor. Den blev nästan ett politiskt uppvaknande och fick mig att förstå hur olika förutsättningar människor lever under. Springsteen följer en genom livet och betyder olika saker i olika skeden.

Robert beskriver sig som en lyssnare som går på djupet. Han lyssnar hellre djupt än brett och vill förstå hela konstnärskapet hos bland andra Elvis, The Beatles, The Cure, Depeche Mode och Springsteen. Albumen blir kapitel i en livsresa. Nyfikenheten hänger samman med hans eget musicerande: han började tidigt sjunga, spela trummor, gå i musikskola och spela i olika grupper, inte minst inom kyrkan.

Musiken har alltid varit mitt liv. När man själv börjar spela och skriva musik förstår man också på ett djupare plan vad hantverket innebär.

Glada melodier och hungriga hjärtan

Låtarna har också förändrats tillsammans med honom. Robert nämner Dancing in the Dark och Hungry Heart, två sånger som lätt kan uppfattas som okomplicerade och livsbejakande. Bakom de medryckande melodierna finns mörkare berättelser om längtan efter närhet, kärlek och bekräftelse.

Det fascinerar mig efter ett helt liv med Springsteen. Låtar som ibland avfärdas som banala hits har väldigt vackra och djupgående texter. De handlar om människans längtan efter att bli sedd, älskad och bekräftad.

För Robert hör även de mer omdiskuterade delarna av katalogen hemma i helheten. Human Touch och Lucky Town bär det tidiga 1990-talets sound, på samma sätt som Born in the U.S.A. och Tunnel of Love präglas av 1980-talet. Med tiden går det att lyssna förbi tidsmarkörerna och höra låtarna på nytt.

Jag berättar hur Roberts bok Hungrigt hjärta hjälpte mig att höra Springsteen annorlunda. En låt kan beskriva ett politiskt tillstånd och samtidigt spegla något själsligt och personligt. Samma text kan få olika mening beroende på var lyssnaren befinner sig. Jag nämner en tidigare intervju där en lyssnare hade gjort en låt om en kärleksrelation till en berättelse om en älskad mamma som hade dött. Artisten hade skrivit en annan historia, men sången blev sann också i lyssnarens liv.

Det är det fantastiska med musik. En riktigt bra sångtext har flera lager. Vi kan läsa in våra egna liv utifrån den plats där vi befinner oss.

När musiken går förbi alla titlar

Vem blir då Robert när han lyssnar på Springsteen – pastorn, musikern, författaren eller människan? Han tvekar inför att dela upp en människa på det sättet.

Springsteens musik går rakt in i hjärtat och förbi alla titlar och allt man gör. Den går in till människan. När man är öppen för musiken och verkligen går in i texterna förstår man efter ett tag sig själv bättre.

Han pekar på Springsteens ärliga dialog med den egna historien: den katolska uppväxten, den svåra relationen till fadern och kampen med de egna inre demonerna. Det gör musiken till mer än nostalgi eller välskrivna låtar.

Det är litteratur och livsfilosofi. Det är till och med religion. Man behöver ibland tålamod och en nyfikenhet på människan bakom för att fullt ut uppskatta det.

Jag berättar om en relation som fick mig att inse mina anknytningsmönster tydligare. När en längtan efter kontakt krockar med den andra personens behov av utrymme blev jag tvungen att förstå vad som hände inom mig. Jag började arbeta mer med meditation, yoga, stillhet och att själv reglera den oro som annars riskerade att hamna i relationen.

Jag frågar Robert om Springsteen själv kan förstås genom anknytning. Han svarar att Springsteen inte använder det språket, men att självbiografin beskriver terapin under Nebraskaperioden och insikten om att han länge hade undvikit nära relationer.

Han insåg att han måste våga kasta sig ut och inte bara leva i och genom musiken och turnéerna. Samtidigt hade han redan skrivit om den djupa längtan efter relationer. Intuitionen sade att detta var något han behövde, långt innan han aktivt kunde bearbeta sin livssituation. Det är hoppfullt. Det finns alltid hopp.

Sånger som Drive All Night visar hur stark längtan kunde finnas i texterna samtidigt som Springsteen själv hade svårt att leva i nära relationer. För Robert blir det ett exempel på hur konsten ibland vet något om oss innan vi själva är redo att förstå det.

Älskad i befintligt skick

När jag frågar vad människans brottningskamp med sig själv, andra och Gud består av, återkommer Robert till sin bok Älskad i befintligt skick. I samband med Andakten i P1 fick lyssnarna föreslå teman. En fråga återkom oftare än andra: Hur bearbetar jag en destruktiv gudsbild och känslan av att Gud inte accepterar mig som jag är?

Det har varit min egen kamp med Gud, mig själv och livet. Jag tror att nästan alla människor kämpar med detta, även om kampen ser olika ut: att kunna landa i att jag är älskad i befintligt skick.

Först därifrån blir det möjligt att ge kärlek utan att hela tiden kräva en motprestation. När människan vet att hon är värdefull behöver hon inte lägga hela ansvaret för sin trygghet på någon annan. Den kristna tron har hjälpt Robert att närma sig den platsen.

Jag känner igen tanken från mitt eget arbete med att acceptera både mig själv och den jag lever nära. Att älska någon är inte att forma om henne efter de egna behoven. Det är att skapa ett sätt att vara tillsammans där båda får finnas. När jag berättar om upplevelser om att dela ett rum tillsammans och ändå ägna sig åt helt olika saker, ser Robert bilden: närhet behöver inte betyda att man håller fast i varandra.

Behovet av att bli sedd, hörd och bekräftad är samtidigt djupt mänskligt. Trots teknisk utveckling och ett samhälle som förändrats dramatiskt brottas vi fortfarande med frågor som är flera tusen år gamla. Robert ser samma fond i Springsteens texter.

Synd, skuld och frälsning – alla de stora orden från judendom och kristendom finns där. Människan känner att något inte står rätt till och frågar hur hon ska komma till rätta med det. Många finner tröst i berättelsen om att det finns nåd och förlåtelse. Vi duger, men vi räcker inte alltid till.

I ett sekulariserat samhälle kan konserten därför få drag av gudstjänst. Människor samlas, sjunger samma berättelser och känner att de inte är ensamma. Robert beskriver hur Springsteen står på scenen och på något sätt försäkrar publiken om att livet kan bära, trots att allt är svårt.

Nåden finns i brustenheten

Springsteens värld är full av kantstötta människor, misslyckanden och sönderslagna drömmar. Var finns nåden i deras berättelser? Robert placerar den mitt i det trasiga.

Nåden finns i brustenheten. Saker går sönder, men de går att laga. Det blir kanske inte som förut, men det kan bli väldigt bra.

Han följer en förändring i Springsteens sätt att använda sin religiösa bakgrund. I den tidiga musiken förknippas tron ofta med en mörk och straffande gudsbild. Efter försoningen med fadern blir de religiösa bilderna ljusare. Robert hör det i Land of Hope and Dreams, The Rising och mycket av det som följt därefter. Tron börjar allt tydligare handla om tröst och hopp.

Jag återvänder till det avgörande mötet där Springsteens far, strax före sonens första barns födelse, erkände att han inte alltid hade varit snäll och inte behandlat honom väl. Orden var få, men de gjorde något möjligt. Springsteen kunde se sin far, ta emot hans försök till upprättelse och gå in i sitt eget faderskap med en annan medvetenhet.

Där finns allt detta på samma gång: att bli förlåten, att bli sedd och att få börja om. Nåden är alla de sakerna.

Att bli bra på att må

Samtalet rör sig vidare till livets hastighet. Robert återkommer ofta till att vi bara har en kort tid på jorden och att Springsteens senare musik har blivit alltmer medveten om tidens begränsning. På Letter to You finns bland annat One Minute You’re Here och Last Man Standing. Också äldre låtar som Wreck on the Highway bär frågan om hur plötsligt livet kan ta slut.

Springsteen gör det väldigt bra, eftersom insikten alltid landar i tacksamhet över det liv vi faktiskt har. Det blir inte bara becksvart. Han vill att vi ska vakna och bli mer tacksamma över livet här och nu.

Jag berättar hur jag efter en svår period behövde sluta fylla varje tomrum. Jag tackade nej till aktiviteter, åkte hem och lät en kväll vara tom. Det handlade inte om att isolera mig utan om att våga lyssna. Samtidigt behövs vänner, konserter, träning och andra meningsfulla sammanhang. Utmaningen är att inte fylla livet så mycket att det inte finns någon plats kvar för det som känns.

Robert känner igen flykten in i tempot.

Det är lättare att vara igång än att känna hur man verkligen mår. Men musiken har nog hållit mig på rätt sida av gränsen. När man spelar eller lyssnar på musik kan man inte helt fly från sina känslor. Den musik man älskar lockar fram det djupa.

Med åren har han blivit bättre på att känna igen signalen: när tempot stiger kan det finnas något han inte vill möta. I stället för att springa vidare försöker han fråga vad som pågår, vad han är ledsen eller arg över. Känslan behöver få finnas, men den behöver inte bli en permanent bostad.

En konstnär jag känner brukar säga att vi inte i första hand behöver må bra. Vi behöver bli bra på att må. Vi behöver bli bättre på att känna efter vad som verkligen pågår inom oss. När vi vågar leva i det en stund klingar det ofta av, och då kan vi hitta en frid på andra sidan.

Där orden tar slut

Som pastor möter Robert människor i sorg, kris och tvivel. Jag frågar vad en sång kan göra som en predikan eller ett själavårdande samtal ibland inte förmår.

Musiken når direkt in i hjärtat och kan lösa upp knutar. Samtal och tystnad är värdefulla, men musik och en text som tröstar ger ytterligare en dimension. Ylva Eggehorn har sagt att musiken är själva språkets källa. Kanske är musiken Guds språk. Den tar vid där orden tar slut.

Robert har sett hur en sång kan bära en ensam eller sörjande människa på ett sätt som få andra saker kan. Han nämner Älskad i befintligt skick, som också blivit en sång tillsammans med Peter Hallström. Boken har nått läsare, men responsen på sången har varit ännu starkare.

Människor berättar att de har den på repeat och försöker landa i texten. Det blir ett kvitto på hur starka text och musik är tillsammans. Det finns något gudomligt i det, något som är större än oss. Vad det är vet jag inte.

Ett större vi

Det är också en bärande tanke bakom Springsteendagen 2027. Robert ser ett behov av att samlas kring en konstruktiv vision i en tid när människor allt oftare delas in i ett vi och ett de.

Springsteen har en vision av en värld där alla räknas, där den svaga får plats och där vi tar hand om varandra. Vi behöver samlas kring en sådan vision.

Kyrkorummet kan enligt Robert ge både stillhet och eftertanke, men också rymma vacker och kraftfull musik. Det är ett rum som andas vördnad och samtidigt kan vara öppet för människor med olika tro, politisk hemvist och erfarenhet.

Han oroas av hur lätt det blivit att välja bort den som tycker annorlunda. Algoritmerna förstärker våra bubblor, och på sociala medier räcker ett knapptryck för att slippa möta en avlägsen väns uppfattningar. Sverige har fortfarande robusta demokratiska strukturer och en vana att lyssna, men Robert ser en risk att också vi rör oss åt ett mer polariserat håll.

Vi behöver hitta platser där vi bygger ett lite större vi. På Springsteendagen kommer några med en gudstro och andra som ateister. Vi har olika politiska uppfattningar. Tanken är att skapa ett öppet samtal om politik, musik och teologi och lyssna på varandra.

Springsteen har under hela sitt konstnärskap gett språk åt människor som känt sig övergivna. När människors sorg och förlorade värdighet inte blir sedda växer både bitterheten och avståndet. Små och marginaliserade grupper behöver därför få en röst, säger Robert. Annars förlorar hela samhället.

Springsteen säger på olika sätt att ingen vinner om inte alla vinner. Hjälper vi människor med en svagare röst stärks hela samhället. Den kristna berättelsen går ännu längre och talar om att älska sin fiende. Vi behöver inte gilla alla egenheter eller åsikter, men vi kan hålla fast vid att den andre är en människa och har ett värde.

Här har kulturen en särskild förmåga. Musik, romaner och biografier låter oss gå in i liv som inte liknar våra egna. De kan hjälpa oss att se människan bakom den politiska etiketten och påminna oss om att varje liv rymmer mer än en åsikt.

Kulturen kan öppna nya världar. Den skapar förståelse för att alla inte är som jag och lär oss att respektera människors särart och olikhet.

Springsteendagen 2027

Springsteendagen arrangeras lördagen den 23 januari 2027 i Göteborg. Dagtid möts artister, författare, journalister och teologer i Betlehemskyrkan i samtal, musik, en fotoutställning och en Springsteenmässa med Robert Eriksson och stråkkvartetten Omorfia. På kvällen fortsätter programmet med Springsteentolkningar på Folk vid Järntorget.

Bland de medverkande finns Frida Öhrn, Lydia Sandgren, Björn Wiman, Bengt Ohlsson, Vanna Rosenberg, Mattias Nordkvist, Britt-Marie Mattsson, Anastasía, Country efter jobbet, Alexandra Jardvall, John Sjögren, Britta Hermansson, Johan Lindqvist, Maria Bergius och fotografen Jan M Lundahl.

För Robert handlar dagen ytterst om samma rörelse som burit vårt samtal: att våga möta det som är brustet, bli sedd i det och upptäcka att en annan början fortfarande är möjlig.