Det blev ett känslosamt avsked med kraft och skavanker när Sarah Shook & The Disarmers spelade sin sista spelning i Stockholm på Bar Brooklyn den 29 april. Turnén markerar slutpunkten för ett av alt-countryns mest kompromisslösa band – och även om kvällen bjöd på starka ögonblick, fanns också några tekniska skuggor över showen.

Kvällen inleddes, som på många andra stopp på turnén, med den mäktiga “Years” – titelspåret från det hyllade albumet från 2018. Med sina poppiga “do do dodoido” istället för klassisk refräng sätter låten en både kaxig och melankolisk ton. Det är en öppning som direkt fångar uppmärksamheten och förankrar bandets säregna balans mellan punkig attityd och melodisk finess.

River Shook imponerade med sitt raka men distinkta gitarrspel. Hon spelade hela konserten med sin svarta Gretsch, som bara åkte av när hon tog av sig sin kortklippta svarta jeansjacka – en liten gest, men med stor scenisk effekt. Mellansnacket var återhållsamt: hon tackade publiken vänligt mellan några av låtarna och presenterade bandet i två omgångar, men lät annars låtarna tala för sig själva.

Den lilla lokalen Bar Brooklyn är charmig, men ljudet denna kväll imponerade inte. Med ljudteknikern placerad till höger om scenen – där ljudbilden tenderar att bli som mest obalanserad – dominerade bastonerna och diskanten försvann. Det blev stundtals svårt att höra vad River faktiskt sjöng, vilket tog bort en del av skärpan i hennes texter, som annars brukar vara en av bandets starkaste kort.

Det hindrade dock inte bandet från att leverera med en scennärvaro som var både intensiv och äkta. River och bandet spelade med en tydlig vilja att lämna publiken med ett bestående avtryck. Det lyckades de med. Den ordinarie setlistans avslutning, “Talkin’ To Myself” från Nightroamer (2022), är på skiva en rätt så återhållsam låt – men live blev den något helt annat: mycket mer ös, mycket mer nerv. Ett oväntat men kraftfullt sätt att runda av huvudakten.

Sammanfattningsvis var kvällen en värdig del av en avskedsturné som redan hunnit bli legendarisk bland fansen. Trots ljudets svagheter fanns här hjärta, tyngd och en känsla av slutpunkt – en påminnelse om att vissa band lämnar scenen med mer integritet än de flesta någonsin kliver upp på den med.