Det händer inte ofta att Musikpulsen recenserar film. Men när det handlar om Bruce Springsteen, och när det dessutom är en film om tillkomsten av Nebraska – kanske det mest nakna och gåtfulla albumet i hela rockhistorien – då är det svårt att låta bli.

Jag hade förmånen att tillsammans med några vänner få tag i biljetter till en exklusiv förhandsvisning av Deliver Me From Nowhere, som dessutom inleddes med en intervju där Jan Gradvall samtalade med Tomas Ledin. Ledin berättade med värme om när Bruce under Tunnel of Love-turnén 1988 bodde i hans lägenhet på Strandvägen i Stockholm, En kväll var hela E Street Band där och åt middag tillsammans och till slut kunde de inte låta bli att jamma i hans studio. I lägenheten hade Tomas placerat ut den nyligen nyutgivna LP The Human Touch, huruvida den titeln inspirerade Bruce till sitt eget albumnamn några år senare förblev oklart, men historien satte tonen för kvällen: personlig, nära och fylld av respekt.

Efter ett kort quiz (där vinnaren vann, men inte gick hem med, den nyutgivna Nebraska-vinylen komplett med outtakes, elektriska versioner och en Blu-ray) släcktes ljuset. Och sedan började två timmar av film som grep tag en på djupet.

Deliver Me From Nowhere skildrar Bruce Springsteens kamp med sig själv och sin musik under den sköra perioden mellan The River och Born in the U.S.A..
Jeremy Allen White spelar Bruce, och gör det med en närvaro som växer under filmens gång. Jag kände inledningsvis en viss obekvämlighet över hans sätt att tala nästan överartikulerat, som om han försökte imitera för mycket men den känslan försvann snabbt. Whites tolkning blir snart djupt mänsklig, fylld av oro, skuld och sårbarhet. Han framför dessutom flera av låtarna själv, och ett soundtrack med hans egna versioner är på väg.

Jeremy Strong (som Jon Landau) är filmens andra nav. Han gestaltar relationen mellan artisten och den rådgivare som kanske bäst förstått Bruce genom karriären. Vi får se hur Jon försöker balansera mellan skivbolagets krav och Bruces envisa vilja att bevara sin integritet. Scenen där Bruce bestämmer sig för att släppa den råa akustiska versionen av Nebraska efter misslyckade försök att elektrifiera låtarna är filmens hjärta.

Rockversionen av Born in the U.S.A. glimtar förbi som ett slags parallell verklighet. Alla är nöjda med resultatet trots låtens två ackord, men som här fungerar som kontrast till mörkret i Nebraska. När låtar som State Trooper och Reason to Believe förlorar sin kraft i studioförsöken inser man varför Bruce valde att låta bandspelaren i sovrummet tala för sig själv.

Filmens roligaste scen är också en av de mest avslöjande: Jon Landau sitter hos skivbolagsdirektören Al Teller, som frågar efter en stunds lyssning, om hela skivan låter likadant. ”Ja,” svarar Jon torrt. Jon fortsätter: ”Ingen turné. Inga singlar. Ingen press” Han vill inte ens vara på omslaget.” Ansiktsuttrycket hos Teller säger allt. Han som nyss hört den elektriska versionen av Born in the U.S.A. får nu beskedet att det inte blir några singlar, inga hits, ingen show. Ironin är förstås total. Vi vet hur det gick sen.

Det mest gripande i Deliver Me From Nowhere kommer när filmen närmar sig det mörker Bruce själv beskriver i sin självbiografi. En punkt där han upplever en djupare ångest än någonsin tidigare. Han befinner sig på väg västerut, på en resa som i efterhand framstår som en psykologisk sammanbrottstur. I boken skriver Bruce:

”Det var på den här resan som ambivalensen, bekymren och den frätande förvirringen som hade bubblat vulkaniskt i mig i trettiotvå år till slut skulle nå bristningsgränsen.”

Han beskriver hur han betraktar människorna i en liten stad, män och kvinnor i vardagens rörelse, och känner sig helt anonym. Osedd. Avundsjuk på deras vanlighet, deras tillhörighet. Han försvinner nästan ur sig själv, skriver att allt blir grumligt, tills han tas om hand av sin vän Matt.

I boken är det Bruce som kör, medan Matt Delia sitter i baksätet och håller en femårings nalle i händerna som blir en symbol för det bräckliga i tillvaron efter ett uppbrott med sin flickvän.
Men i filmen har Scott Cooper vänt på perspektivet: här sitter Bruce i baksätet, tyst, tankfull, när bilen rullar genom mörkret. Matt kör, stark och närvarande. När Bruce plötsligt faller ihop på Tivolit, drabbad av utmattning och ångest, är det Matt som tar honom i sina armar. Han ringer Jon Landau, som lugnt men oroligt säger åt dem att fortsätta mot Los Angeles där Jon ska ordna hjälp åt Bruce.

Det är här, i den lilla staden vid floden, som filmen når sin kärna. Bruce inser priset han betalat för att alltid stå lite vid sidan av. Att leva som en betraktare, skådespelaren som försiktigt håller sig borta från den känslomässiga hetluften, från konsekvenserna, från de normala bekymren som följer med att leva och älska på riktigt.

Jag satt där i mörkret och kände hur filmen grep tag på ett plan som gick långt bortom Springsteen själv. Den fick mig att tänka på mitt eget liv. Hur har jag varit som pappa? Som pojkvän? Hur har jag hanterat mina egna bekymmer, tagit ansvar för de konsekvenser som följer av de val och händelser jag själv skapat?

Det är just där Deliver Me From Nowhere blir något mer än en musikfilm. Den blir en spegel, både för Bruce och för oss som tittar.

Det är en film som biter sig fast, och som väcker fler frågor än den besvarar. Den är inte perfekt. Ibland lite överdrivet stiliserad men dess emotionella kraft är enorm.