Klubb Uffe levererar fina artister, som alltid. På tisdagskvällen spelade The Pink Stones som kommer från Athens, Georgia i Katalins mysiga jazzbar.

En timme innan bandet går på scenen inleder Dan Lindberg med Klubb Uffes musik-quiz. Denna kväll mycket väl sammanställt av en av de andra ”Uffarna” Peter Willebrand. Kvällens tema var sten.

Klockan 20 går så The Pink Stones upp på scenen. Bandet består av Hunter Pinkston på sång och elgitarr, Adam Wayton på elbas och sång, Caleb Boese på pedal-steel och Michael Alexander på trummor. Jag observerar att alla i bandet bär Wrangler jeans i sann country-anda. Ingen har dock någon cowboyhatt på sig. Bandet spelar vad man kanske kan kalla ”Cosmic Country” med influenser från Gram Parsons, men även från mer traditionell country. I Athens, Georgia finns en stark musiktradition att förvalta. Band som R.E.M., The B 52’s och Drive-By-Truckers kommer exempelvis därifrån.

Bandet är ute på en drygt 3 veckor lång turné som startade i Belgien och Holland för ett par veckor sedan. De har också hunnit med spelningar i både Norge och Sverige innan de kom till Uppsala. De ska faktiskt tillbaka till Norge för en spelning i Oslo nästa dag. Sedan följer nio till spelningar i Sverige innan de får återvända hem. Det är alltså förståeligt att Hunter Pinkston tycker att scenbelysningen är lite för stark. Han säger att han precis tagit en ”nap” precis innan spelningen. I början av konserten känns det lite trevande, men efter hand kommer de igång allt mer. Vissa av låtarna har roliga tempoväxlingar från väldigt stillsamma partier till mer fartfyllda.

De fyra musikerna gör alla bra insatser. Hunter Pinkston’s sköna gitarrspel med mycket ”twang” får också ett speciellt sound de gånger han använder sin wah-wah pedal, vilket kanske inte är så vanligt i den typ av musik de spelar. Caleb Boese’s fina steel-spel ger en grund till musiken också i fint samspel med Pinkston’s gitarr. Adam Wayton och Michael Alexander är tillsammans en stabil rytmsektion.

The Pink Stones har hittills givit ut två album. Deras eget låtmaterial är bra. Vi får dessutom höra en del musik från kommande albumet och även någon låt från albumet som kommer först efter det. När de kör igång ett parti med covers tycker jag ändå att konserten får ännu mer energi. Några i publiken ”tjatar” om låten Hot Burrito #1 (från Flying Burrito Brothers första album 1969). Hunter Pinkston påannonserar så att man tror att de ska köra den, men det blir istället ”Why you been gone so long” av Mickey Newbury. Vi får också, bland annat, höra ”Rainy Day Woman” av Waylon Jennings och ”Her name is…” av George Jones”. I ett jam-parti får jag vibbar av Grateful Dead, vilket de gör riktigt bra. Adam Waytons basspel pulserar tillsammans med Pinkston’s Jerry Garcia-liknade gitarrspel. De hade kunnat släppa tyglarna ännu mer och fler gånger på det sättet.

Det blev i det hela en trevlig kväll på Klubb Uffe med skön stämning och genuin musik. Tyvärr kom quiz-laget som jag bildade tillsammans med kompisarna Gert och Per bara tvåa till slut. Alla i publiken blev dock vinnare eftersom vi fick uppleva The Pink Stones musik i en så intim och mysig lokal.