Det finns konserter som är bra, det finns konserter som är minnesvärda och så finns det kvällar som den här där allt faller på plats och musiken känns både självklar och livsnödvändig. The Virtues hyllning till The Last Waltz är inte ett nostalgiskt kostymdrama. Det är en levande, vibrerande kärleksförklaring till ett musikaliskt arv framförd med pondus, värme och ett närmast provocerande tajt samspel.
Redan från start sitter det. Inledningen är urstark. Per Bergkvist står där med gitarren med ett axelband med Kiss och sätter tonen direkt. Det är rock’n’roll på riktigt. Bandet är extremt tajt, på det där sättet som alltid förvånar. Man vet hur lite de repar tillsammans, men ändå låter det som om de har bott i samma replokal i tjugo år.
Kvällen till ära är bandet förstärkt med Jonas Thorell på klaviatur, och det visar sig snabbt vara ett genidrag. Bakom pianot sjunger han The Shape I’m In fullständigt fantastiskt – med känsla, kontroll och ett självklart uttryck. När han sedan kliver fram och fullständigt dominerar Who Do You Love händer något i rummet. Munspelet dyker upp som av en slump: han testblåser lite i smyg, ser ut att tänka ”det funkar”, och det gör det verkligen. Med råge.
När Per ”Flamman” Westling tar sig an Helpless får jag återigen vatten på min kvarn: Flamman bemästrar Neil Young på samma sätt som Per Bergkvist bemästrar Tom Petty. Det handlar inte om imitation, utan om förståelse och att kliva in i låtens själ utan att förlora sin egen röst.
Bandet består av Per ”Flamman” Westling – gitarr, sång, Per Bergkvist – gitarr, sång, Jesper Andersson – trummor, sång, Fredrik Moberg – bas, sång, Jonas Thorell – piano, sång, munspel (extra medlem för kvällen)
På Coyote kliver Sara Niklasson in och gör Joni Mitchell rättvisa på ett sätt som känns både respektfullt och personligt. Hon sjunger fantastiskt, med sin dynamiska och mångsidiga musikalitet med lika delar precision och närvaro.
Direkt efteråt är det Temilia som tar över scenen med Stage Fright. Det är en inlevelse från ovan. Hon borde verkligen nå en större publik. Hennes uttryck är naket, djupt mänskligt och drabbande – precis som hennes egen musik, där ljus och mörker ständigt balanserar mot varandra.
När Henrik Broder Rapp och Jesper Lindell gästar på The Weight blir skillnaden i röstmaterial påtaglig. Henrik sjunger medvetet med lägre röst och micken längre från munnen i denna duett med Jesper Lindells vars röst är något alldeles extra och passar den här musiken sjukt bra. Bandet bakom är fortsatt enormt tajt. I pausen berättar jag det för Jesper, som jag haft äran att boka både till Himlavalvet 2021 och Ekermanska 2022. Hans version av Twilight var så stark att jag först trodde det var en egen låt men nu vet jag bättre. Robbie Robertson visste vad han gjorde.
Set 1 är slut. Paus.
Efter vilan river Per och bandet loss Mystery Train direkt och här är den ingen mjukstart. Bill Öhrström kliver sedan fram med Mannish Boy, Levi’s-reklamen som alla kan, och munspelet sitter som en smäck, texten också.
När Clas Yngström ansluter på Further Up the Road får vi en bluesvariant som verkligen lever. Bill dominerar på munspel och samspelet mellan Bill och Clas är enastående, så lekfullt, lyhört och tungt på samma gång.
Rebecka Tilles gästar på Evangeline och gör en fin, lågmäld duett med Per. Jesper Andersson får sedan äran att sjunga Ophelia, samtidigt som han spelar trummor, och gör det med den äran.
Mot slutet tar Per tillbaka micken och fullständigt äger Caravan, som en svensk Van Morrison med hjärtat utanpå skjortan. Därefter kommer Forever Young, där Per och Flamman tillsammans skapar ett ögonblick som nästan rör mig till tårar. Att de väljer just denna låt med sin fina text om en förälder som talar till sina barn om förväntningar på livet som ligger framför en. Det känns både modigt och vackert.
Avslutningen är magnifik. Alla samlas på scenen i I Shall Be Released. Rösterna vävs samman, artisterna lämnar scenen en efter en, sången fortsätter, tonar ut och lämnar oss kvar i något som känns större än applåder.
Tack för en enastående konsert.
Tack Per Bergkvist.
Tack The Virtues.
Tack alla gästartister.