The Waterboys gick på direkt knockout när de på tisdagskvällen besökte Stockholm på sin Fisherman’s Blues Revue turné. På denna turné är bandet också förstärkt med den tidigare medlemmen Steve Wickham på fiol samt Roar Øien på pedal-steel. Konserten var uppdelad i två avdelningar. Efter paus så var även Steve Earle med. Ett samarbete som visade sig vara ett vinnande koncept.
Direkt när bandet kommer in på scenen så rivstartar Mike Scott och bandet med ”Don’t Bang The Drum”. De verkar väldigt laddade och energin är så intensiv så det nästan slår gnistor ur Mike Scotts gitarr. Brother Paul dansar och mer eller mindre studsar upp och ned bakom sin hammondorgel. Mike Scott säger att vi kanske undrar varför de inleder med en låt som inte är med på ”Fisherman’s Blues” men försäkrar att vi kommer att få höra både sådana låtar samt mycket annat för kvällen är lång. Det dröjer dock till den sjätte låten innan de kör något från albumet ”Fisherman’s Blues med låten ”We Will Not Be Lovers”. Innan dess så får vi höra ”Glastonbury Song” och ”How Long Will I Love You” med snygg pedal-steel av Roar Øien. Mike Scott presenterar honom som bandets nya medlem från Trondheim.
På ”A Girl Called Johnny sätter sig Mike Scott bakom pianot och den karismatiske Brother Paul spelar på sin Keytar. Han far också runt på scenen när han spelar och det är mycket underhållande. De fortsätter med ”The Whole Of The Moon”. vilken enorm låt-skatt de besitter.
Sedan är det dags för Steve Wickham att äntra scenen till publikens stora jubel. Många har saknat honom i bandet sedan han lämnade det 2021. Vågar vi hoppas på en återkomst nu? Vi får i alla fall njuta av hans violin-spelande denna fantastiska konsertkväll. Efter ”We Will Not Be Lovers” får vi höra ”The Pan Within”. Mike Scott med tolv-strängad akustisk gitarr och Wickham med sin fiol ställer sig mitt på scenen och sedan bär det av i den traditionella skotska visan ”The Raggle Taggle Gypsy”. Helt klart en publikfavorit. De avslutar den första delen av konserten med fyra låtar i rad från ”The Fisherman’s Blues”, först Van Morrisons ”Sweet Thing” med inslag av Blackbird, därefter ”Strange Boat”, ”Dunford´s Fancy” och ”The Stolen Child” där Colin Blakey spelar några olika flöjter bakom Mike Scott vid pianot.
Efter en välförtjänt vila för det hårt arbetande bandet så blir det något helt annat. De har nämligen med sig den legendariske Steve Earle in på scenen. När han sätter igång med ”Copperhead Road” uppbackad av The Waterboys så tror jag nästan inte att det är sant, så bra tycker jag att det är. Vilket otroligt musikaliskt stöd Steve Earle får. Innan han spelar sin stora genombrottslåt ”Guitar Town” berättar han att den spelade han första gången han spelade i Stockholm på Hard Rock Café 1987.
Sedan följer en den finstämda ”My Old Friend The Blues”. Sedan följer en av mina personliga favoritlåtar ”I Ain’t Ever Satisfied”. Steve Earle berättar att han jobbat på en musical de senaste 6 åren så han har inte skrivit så mycket annan musik. Han fortsätter att berätta att han bara haft ett annat jobb (förutom musiken) ”I hammered nails”. I San Antonio, Texas så var det många från andra sidan gränsen till Mexiko som han jobbade med. Det leder fram till den låt han nyligen släppt tillsammans med Los Lobos ”Volver A Celaya”. Steve Earle och Mike Scott skrev också låten ”Kansas” tillsammans till Waterboys senaste album ”Life, Death and Dennis Hopper”.
De fortsätter sedan med ytterligare ett par låtar från ”Fisherman’s Blues”, ”When Ye Go Away” och ”When Will We Be Married” innan de fortsätter med som Mike Scott presenterar den ”en låt från ett album av ett Rhythm & Blues Band från södra London. Han köpte själv albumet 1971 och man kunde dra ner gylfen som fanns på omslaget. Han pratade förstås om ”Sticky Fingers” och låten där Scott och Earle delar sången är ”Dead Flowers”. Vilket underbart ögonblick detta är, tiden står stilla på något sätt.
Ytterligare en låt från från ”Fishermans Blues” är den sköna ”Has Anybody Seen Hank” som Mike Scott sjunger så bra med mycket känsla och inlevelse som alltid. Steve Earle sjunger tillsammans med Scott på ”Light Shine On Me” från nyligen utgivna ”Atlantic Rain: The Lost Fisherman’s Blues Recordings”. De avslutar ordinarie set med ”And A Bang On The Ear” även den från ”Fisherman’s Blues”. Mike Scott hade rätt, kvällen var lång och de han faktiskt spela de flesta låtarna från det legendariska albumet.
Publiken är helt vild då bandet går av scenen och det blir ju som sig bör ett extranummer. Steve Earle börjar med sin ”The Galway Girl”. En låt som passar The Waterboys alldeles utmärkt, även om det verkar som att precis vad som helst passar dessa otroliga musiker. James Hallawell spelar klaviatur, gitarr och körsång, Aongus Ralston på bas bildar en mycket stabil rytmsektion med Eamon Ferris på trummor. Övriga musiker har jag redan nämnt i texten. Efter The Galway så kommer den, ”Fisherman’s Blues” alltså. Publiken står upp och jublar och dansar. Det känns passande att de alla avslutar med ”Will The Circle Be Unbroken” innan alla musikerna ställer upp sig längst fram på scenkanten och tar emot publikens ovationer. När de tågar ut så ropar Steve Earle ”I’M A F#%&¤NG WATERBOY”
Vilken konsert detta var med massor av leenden av ett band och musiker som verkligen verkade gilla att vara på scenen framför ett utsålt Filadelfia Convention Center. Varför stavas Philadelphia med F undrade Mike Scott förresten i början av konserten. Vilken kväll, jag är fortfarande i ett lyckorus när jag skriver dessa rader ett dygn efter konserten.