Precis samtidigt som Sturgill Simpson och hans fyramannaband beträder Annexets scen, inleds Mellofinalen på Strawberry Arena en liten bit längre norrut. Mello i all ära, men få av oss i Annexets publikhav lär ångra vårt val av lördagsnöje.

Det visar sig bli tre välfyllda och fenomenala timmar med en av de mest begåvade artisterna i Americana-facket.
Simpson och bandet bjuder på tung sydstatsrock, honky tonk, countrysoul och en del jammande i bästa Grateful Dead-stil. Låtarna går ofta in i varandra och mellansnacket hålls till ett minimum. Det blir inga pauser eller extranummer. Bara en väldig massa musik, lika varierad som hans egen skivproduktion, även om bluegrassen på ”Cuttin’ Grass”-volymerna lyser med sin frånvaro.

På sin senaste skiva ”Passage Du Desir” kallar sig Sturgill Simpson för Johnny Blue Skies. Under kvällen bjuds vi på lysande versioner av ”Jupiter’s Faerie” och ”One For the Road” från den skivan, plus låtar från de flesta av Sturgill Simpsons övriga skivor. Dessutom kommer en generös mängd covers, med något otippade val som Neil Diamonds ”Red, Red Wine” och en version Procol Harums ”A Whiter Shade of Pale” där originalets klassiska orgel kompletteras med pedal-steel.

Det här var Sturgill Simpsons första Sverige-spelning på drygt fem år och hans enda konsert här i år. Jag tror att jag talar för rätt många i kvällens publik när jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa besök.