Eldsjälen, musikern, arrangören och numera även författaren Pelle Lundblad satte ännu en gång ihop en fantastiskt lyckad West Wind Festival. Även denna gång hölls den på gemytliga Katalins Jazzbar, där festivalen huserat de senaste gångerna.
Pelle Lundblad startade West Wind Festival redan 2018. Festivalen var vid några av de första tillfällena en två dagars festival. Den allra första hölls på Hijazz Klubb när den låg på Östra Ågatan. Festivalen har även gjort några utflykter utanför Uppsalas gränser, då den besökt Norrtälje, Skebobruk och Knivsta.
Det där med olika genres är svårt, när många olika musikstilar ofta flyter samman. Pelle har dock myntat begreppet Swedeicana, alltså en slags svensk Americana. Han gör själv musik både på svenska och engelska. Det gör även kvällens första artist som är Thomas Cervin. Han har med sig Sakarias Åkerman på Kontrabas (och lite piano) och stämsång samt Jens Fölster på olika rytm-instrument och stämsång. Thomas själv sjunger, spelar gitarr och munspel. Han är för många känd som en Dylan-tolkare. Trion börjar dock med Thomas egna kompositioner både på svenska och engelska. Senare får vi också höra Dylan-låtar både på originalspråket och på svenska i fria översättningar av Thomas Cervin. Han är både en bra sångare och skicklig gitarrist. Kompet är stillsamt med en skön rytmkänsla av Sakarias Åkerman och Jens Fölster. De bidrar också med stabil stämsång. Även publiken bjuds in på lite allsång under några av de mer kända Dylan-låtarna, som ”Knocking On Heavens Door” och ”Mighty Quinn”. Under den sistnämnda låten skiftar också Sakarias från kontrabas till piano, vilket ger en extra skjuts åt refrängen.
Efter allsången så är publiken ordentligt uppvärmd när Pelle Lundblad, tillsammans med Joakim Jähnke på bas och stämsång samt Micke Gustafsson på akustisk gitarr och stämsång, äntrar scenen. Pelle talar om att de kommer att köra ett urval av hans egna låtar från 2015-2025. De börjar med ”Aladdin´s Lamp” som det senare framgår överraskade de båda medmusikanterna. Det märks dock inte alls. Vi får sedan bland annat höra låtar som ”Is it a Dream” och ”Steamy River”. Pelle Lundblad vurmar mycket för hemorten Uppsala och inte minst Tuna Backar där han växte upp. Vi får bland annat höra en relativt ny låt ”Barndomsgården” med minnen fån uppväxten samt hyllningslåten ”Tuna Backar”. Pelle är också en bra sångare och gitarrist och även han trakterar munspelet förtjänstfullt. Joakim Jähnke bjuder på sköna melodiska och rytmiska basgångar som ger en ökad stabilitet till melodierna. Han är en basist som inte bara kompar utan även spelar melodislingor.
Kvällen tredje och sista akt är Stockholmsbaserade Charlee Porter med ett stort band. Det är nästan så att de 6 musikerna inte får plats på den lilla scenen som också inrymmer en stor flygel. Charlee Porter är Maria Bergkvists artistnamn. De övriga musikerna är Loli Andersson på stämsång, gitarr och munspel, Johan Karlsson på elgitarr (solo). Jens Thörnevall på elgitarr (komp) och stämsång, Johan Eklund på bas och Fredrik Ekholm som knappt syns bakom de andra, på trummor. Charlee berättar att de främst kommer att spela nya låtar från en skiva som de jobbat på ganska länge, men snart är den på väg, tillägger hon. Låtmaterialet är verkligen lovande. Jag imponeras stort av Charlee Porter och hennes band. De gör en riktigt skön country som kan mäta sig med många internationella storheter. Stämsången som Loli Andersson bjuder på tillsammans med Charlee ger mig ”ståpäls”. De är så bra, i nivå med systrarna Söderberg i First Aid Kit och andra kända duos inom genren. Deras röster gifter sig perfekt till en stark stämma. De gör bland annat en jättefin version av country-klassikern ”It wasn´t God Who Made Honky Tonk Angels” skriven 1952 av J.D. Miller och som spelades in av Kitty Wells. Kvällens kanske allra största musikaliska prestation står nog ändå Loli Andersson för, när hon gör ett fantastiskt munspels-solo. Världsklass ropar någon i publiken och det är bara att hålla med! Dessutom får jag efter konserten höra av Charlee att Loli bara spelat munspel något år. Vilken prestation! Charlee avslöjar också att bandet inte repar så ofta. Hur bra skulle inte detta band kunna bli om de gjorde det! Deras musik ligger också helt rätt i tiden när Countryn fått ett uppsving. De skulle, enligt min mening, kunna få ett stort genombrott om de vill och jobbar för det.
Som avslutning kliver alla musikerna upp på scenen där det blir så trångt så att några av dem får ställa sig på golvet intill. Det blir stor glädje, för både publik och musiker, när de alla tillsammans sjunger och spelar Bob Dylans ”You Ain’t Goin’ Nowhere”. Sammanfattningsvis blev det en minnesrik afton med mycket värme och njutbar musik av olika slag. Ett stort tack till framförallt Pelle Lundblad som fått detta att hända, men också till alla medverkande musiker – till Sonny Forsberg som skötte ljudet med bravur – och till Katalins mysiga lokaler och trevliga personal.