Ibland får man nypa sig i skinnet, händer verkligen detta? Kvällens spelning i Parksnäckan är ett sådant tillfälle. När Devon Allman med sju medmusiker intar scenen i Uppsalas stadspark.

Det är i det närmaste en tropisk hetta med temperaturer uppåt 30-graders strecket denna torsdagskväll i juli. Det märks att det är semestertider för nog borde Parksnäckan varit fylld till bredden vid ett så celebert besök. Nu är det inte riktigt så, men vi som är på plats får en fin kväll med musik som i grunden är minst lika mycket soul som blues.

Devon Allman har ju ett stort musikarv att föra vidare efter pappa Greg och farbror Duane Allman och det gör han verkligen med bravur. Han har med sig ett gott sällskap att göra det tillsammans med, den legendariska och väldigt vitala sångaren Jimmy Hall från bandet Wet Willie och sångerskan Sierra Green från New Orleans som båda förgyller spelningen. De skulle även haft med sig Larry McCray men Devon Allman låter meddela att han tyvärr inte kunde deltaga på grund av hälsoproblem, men förhoppningsvis ansluter han senare under turnén.

Dagen efter spelningen släpper de sitt första album med denna sättning och detta är faktiskt deras allra första livespelning tillsammans. Så tajt som bandet är så är det nästan svårt att förstå det. Bandet i övrigt består av Chris Turnbaugh på bas, John Lum på trummor, Jackson Stokes på gitarr, David Gomez på slagverk och saxofon och John Ginty på keyboards.

De kör igång med ”After You” från nya plattan både Sierra Green och Jimmy Hall ropas in på scenen av Allman under låtens gång. Redan under andra låten ”Blues is a Feeling” som sjungs av Jimmy Hall så uppmanar Devon Allman publiken att resa sig. Publiken känns dock lite svårflörtat denna kväll, kanske är det värmen som påverkar?

Sierra Green, med rötter inom soul och gospel, sjunger en smäktande soul-ballad ”Real Love”. Jimmy Hall får extra jubel när han sätter igång Wet Willies största hit ”Keep on Smilin’ ” från 1974. Jimmy Hall ger mig en känsla av Johnny Winter när han sjunger, men han får mig också att tänka på Mick Jagger på något sätt. Det blir verkligen en omväxlande konsert med tre sådana olika men starka sångare, för Devon Allman är också en mycket bra sångare liksom en vass gitarrist. Det visar han inte minst i ett mycket fint solo där han också kliver ner från scenen och spelar med stor inlevelse vid första bänkraden.

När Devon Allman presenterar låten ”Please Call Home” som Sierra Green strax ska sjunga så säger han att det är en av hans favoritlåtar skriven av pappa Greg. Devon Allman tackar publiken för att vi kommer och ser riktig livemusik gjord av människor av kött och blod och inte av Robotar och AI.

Efter ungefär 90 minuter är konserten över och Devon Allmans skjorta är indränkt i svett för varmt var det garanterat, i solens sken på Parksnäckans scen där han och bandet jobbat hårt. Vi fick ett extranummer, The Allman Brothers Bands fina ”Midnight Rider”. En mycket fin avslutning på en fin kväll som förtjänade en lite större publik. Mitt i semestertider kan det naturligtvis vara lite så, även om många dedikerade fans rest långväga för denna spelning som mycket väl kan bli legendarisk med tidens gång. Jag börjar alltmer förstå det när jag sovit på saken innan jag skriver dessa rader.