På lördag möts två av rockhistoriens största låtskatter när Clapton vs Springsteen intar Nya Cirkus i Stockholm. Inför konserten har jag intervjuat kvällens båda frontmän om deras musikaliska resor, egna låtskrivande och relationer till Eric Clapton och Bruce Springsteen. I dag publiceras den andra delen, där Hans ”Ludde” Ludvigsson berättar om vägen från den första skolscenen i Jönköping till Cirkus scen. I  tisdags kunde du läsa första delen med Micael Lilja.

Hans ”Ludde” Ludvigsson: ”Magin skapas tillsammans med publiken”

Från den första skolscenen i Jönköping via ett långt musikaliskt uppehåll, Asbury Park och fyra album med egen musik. Hans ”Ludde” Ludvigsson berättar om vemodet som bränsle, kärleken till Bruce Springsteen och varför en konsert ska få livet att kännas lite bättre.

När Hans ”Ludde” Ludvigsson får frågan vem han är som artist skrattar han först. Det är, konstaterar han, en betydligt svårare fråga än den låter. Svaret finns någonstans mellan en femtonåring i en skolaula, en envis låtskrivare med hjärtat i americana och en scenmänniska som aldrig slutat tro på mötet med publiken.

En scen och känslan av att ha hittat hem

När började din musikaliska resa på allvar?

Jag tror att det var i mars 1979, på ett hem- och skolamöte i Kungsängsskolans aula i Jönköping. Då stod jag på en scen och sjöng för första gången. Jag var femton år och kände direkt: det här vill jag göra mer av. Det var vansinnigt roligt.

Jag hade en gitarr med mig, men mest för att det skulle se coolt ut. Jag visste nog inte riktigt hur jag skulle hantera den ännu. Men där någonstans kände jag att scenen var min grej.

Under de första åren skrev han låtar och spelade i band. De sista spelningarna kom kring 1983. Sedan tog familjeliv, barn och vardag vid, och musiken hamnade i bakgrunden under många år. Först 1996 började Ludde spela igen.

Minns du de första låtarna du skrev?

Jag skrev två låtar som jag tänkte att jag skulle försöka bli känd med, en på svenska och en på engelska. Den svenska hette ”Fotokärlek”. Jag var väldigt inne på Ulf Lundell, så det var en ganska rak rocklåt om olycklig kärlek och ett fotografi. Jag hade träffat en tjej i Jönköping och sedan flyttat till Växjö. Det var långt emellan oss och pissjobbigt, precis som kärlek kan vara när man är tonåring.

Den engelska låten hette ”Emotions” och befann sig väl i ungefär samma landskap. Jag tycks ha fastnat där: vemod, längtan och olycklig kärlek.

Asbury Park fick låtskrivandet att vakna

År 2004 samlade Ludde ett stort band för två hyllningskonserter till Bruce Springsteen på Jönköpings Teater. Föreställningen fick namnet ”Hungry Heart”, salongerna fylldes och en inspelning från konserterna nådde USA. Året därpå blev Ludde inbjuden till Asbury Park i New Jersey och fick spela på The Stone Pony, klubben som är oupplösligt förbunden med Springsteens historia. År 2009 återvände han med hela The Hungry Heart Band, och Asbury Park har sedan dess blivit en återkommande plats i hans musikliv. Det första besöket blev mer än en musikupplevelse. Det förändrade riktningen på Luddes eget skapande.

Vilken händelse har varit mest avgörande för din musikaliska resa?

Det är faktiskt första gången jag åkte till Asbury Park och spelade där, 2005. Då hade jag inte skrivit musik sedan 1983. Men i Asbury Park började jag skriva på en låt och kände: nej, men nu har jag lust att skriva musik igen. Det var det som kickstartade låtskrivandet.

Resan gjorde att något vaknade. Jag hade spelat covers i många år och älskade det, men plötsligt fanns behovet att uttrycka något eget igen.

”Asbury Park kickstartade mitt låtskrivande igen.”

Två år senare kom debutalbumet ”We All Hold On”. Därefter följde ”What About Love”, ”Forever More” och ”Brooklyn” – fyra album som visar att Luddes musikaliska identitet rymmer betydligt mer än rollen som Springsteentolkare.

Känslan måste vara sann

Hur skulle du beskriva din egen musik?

Jag är en textmänniska. När jag hör äldre låtar kan jag ibland tänka att jag hade velat göra om själva produktionen eller få dem att låta lite annorlunda. Men jag ångrar aldrig innehållet. Jag har alltid varit väldigt noga med vad jag sätter på pränt, och jag är stolt över det jag har skrivit.

Jag tycker också att jag är en bättre låtskrivare nu än när jag började. Hantverket har blivit bättre. Men min filosofi är densamma: så länge man utgår från något som är äkta och faktiskt finns inom en själv kan man inte göra så mycket mer. Sedan är det upp till lyssnaren att känna och tänka.

Vad brukar komma först när du skriver?

Oftast är det någon form av textidé. Det kan vara en fras eller en enda mening som skapar associationer och drar med sig resten. Ibland går det väldigt lätt och ibland är det rena sätesförlossningen.

Jag har lättare för att skriva texten än för att få musiken på plats. Men även under perioder när jag inte skriver aktivt pågår någonting i bakhuvudet. Jag har alltid anteckningar där jag fångar sådant som fladdrar förbi. När det väl öppnar sig kan det komma sex eller sju låtar på några veckor.

Hur mycket av ditt eget liv finns i texterna?

Alldeles för mycket, säger han och skrattar. Jag gräver där jag står. Jag har svårt att hitta på en helt fiktiv historia och ändå känna mig trovärdig inför mig själv. Allt behöver inte ha hänt exakt som det beskrivs, men känslan måste vara självupplevd. Annars tar den inte tag.

Det är också det som gör musiken till en så stark bärare. Den som lyssnar behöver inte känna samma sak som jag gjorde när jag skrev. Lyssnaren gör sin egen tolkning och fyller låten med sina egna erfarenheter. Det är magin med musik.

Stämd i moll

Finns det teman du ständigt återkommer till?

Det är nog ganska mycket navelskådande, och mycket handlar om att hantera mörker och svärta. Jag brukar säga att en del människor är stämda i dur och andra i moll. Jag är stämd i moll, även om folk kanske inte tror det.

Jag har väldigt svårt att skriva låtar när jag är glad. Det krävs nästan lite ångest eller vemod för att maskineriet ska sätta igång. Det behöver inte alltid bero på en särskild händelse. Jag kan producera det där vemodet alldeles själv.

Ludde talar öppet, men utan dramatik, om perioder av depression och om hur livets ryggsäck har letat sig in i musiken. I låten ”One Step Behind” blir känslan av att ständigt ha något mörkt hack i häl särskilt tydlig. Samtidigt är det sällan mörkret som får sista ordet. I hans berättelser finns också humor, värme och en stark vilja till gemenskap.

Har din drivkraft förändrats genom åren?

Absolut. När man lägger tid, energi, själ och pengar på att spela in en skiva och sedan inser att det mest kostar, då frågar man sig ibland vad fan man håller på med.

Men under de snart tjugo år som gått sedan första albumet har jag gått från att ha en jävla ambition till att vara otroligt tacksam för det jag faktiskt får göra och för den publik jag har. Tacksamheten betyder mer i dag än jakten på någonting större.

”Jag har gått från en jävla ambition till att vara otroligt tacksam för den publik jag har.”

När låten lämnar upphovsmannen

Finns det någon egen låt som betyder särskilt mycket?

”Guardian” skrev jag till min dotter Angelina. Det var min kärleksförklaring till henne och handlade om viljan att alltid finnas där, samtidigt som man vet att man inte kan göra det hela tiden. Där finns kärlek, dåligt samvete och många känslor som tumlar runt.

Men människor har tolkat den på helt andra sätt. Jag har fått meddelanden från personer som kopplat den till skilsmässor, dödsfall, kärlek och vänskap. Det är en kärlekslåt som väcker något, och sedan är den inte längre bara min.

Vilken låt tycker du att fler borde upptäcka?

”Nothing at All” från ”Brooklyn”. Jag tycker att den har en bra historia och att både låten och hantverket håller hela vägen.

Den bygger på känslan av att vi alla bär på ett rum i hjärtat där det finns händelser, möten eller människor som följer oss genom livet. Kanske någon som mycket väl kunde ha blivit ens stora kärlek, fast det aldrig blev så.

Vänskapen bakom ”Brooklyn”

Albumet ”Brooklyn” spelades in i New York med den brittisk-amerikanske singer-songwritern James Maddock som producent. Vägen dit började genom återkommande möten på välgörenhetsfestivalen Light of Day i Asbury Park och fortsatte med en gemensam turné. En musikalisk kontakt utvecklades till nära vänskap.

Hur blev inspelningen i New York möjlig?

Det var tack vare James Maddock. Vi hade träffats flera gånger i Asbury Park och sedan turnerat ihop. Efter en turné i Tyskland stannade han hos mig i sommarstugan. Jag spelade några nya låtar, trots att jag egentligen inte hade tänkt spela in något mer.

James tyckte absolut att jag skulle komma över till USA. Han erbjöd sig att producera och jag fick dessutom arbeta med hans band. Hade jag inte känt James hade jag nog inte gjort den plattan. Jag hade säkert spelat låtarna live, men jag vet inte om det hade blivit en skiva.

Vad gjorde James Maddock och New York-miljön med albumet?

Det var första gången jag arbetade med en producent. Tidigare hade jag producerat själv, så James idéer om hur låtarna skulle låta präglade skivan mycket. Den blev mer akustisk och kanske lite varmare än mina tidigare album.

Det handlade inte om att de amerikanska musikerna var bättre än mina vänner här hemma. Jag spelar med fantastiskt duktiga musiker i Jönköping. Skillnaden var att någon annan kom in med öron, riktning och idéer som fick mig att tända till igen.

Springsteen – inspiration, inte förklädnad

Bruce Springsteen har följt Ludde sedan tonåren. ”Hungry Heart” blev dörröppnaren på radio, men det var bland annat ”Independence Day” som verkligen tog tag i honom när han lyssnade igenom ”The River”. Snart följde ”Born to Run” – ett album där han fortfarande har svårt att hitta en enda svag låt.

Vad är det hos Springsteen som berör dig mest?

Alltihop. Det finns en grundläggande humanism och en syn på världen som jag känner mig hemma i. Men framför allt handlar det om scenen.

När Springsteen är så där fullständigt inne i helvete bra är han allt jag själv vill vara som artist. Jag älskar att spela för en publik. Studion har aldrig varit min favoritplats. Hela hans filosofi om att magin skapas tillsammans med publiken är också mitt mantra. Det är kontakten med människorna i rummet som skiljer en skicklig musiker från någon som verkligen förmedlar någonting.

Hur undviker man att en hyllning blir en imitation?

Rent musikaliskt är vi mycket trogna originalen. Vi gör inte om låtarna bara för sakens skull, för jag vill att de ska låta så. Men jag försöker inte sjunga som Springsteen. Jag sjunger som mig själv.

Jag klär inte ut mig och försöker inte spela en roll. Då blir det teater för mig. Min målsättning är att det helst inte ska ta mer än någon minut innan publiken glömmer att det är Springsteen de jämför med och i stället lyssnar på oss. De ska bara komma in i låtarna.

Har din egen musik ibland hamnat i skuggan av Springsteenhyllningarna?

Mitt sätt att hantera det har varit att inte göra hyllningskonserterna så ofta som jag hade kunnat. När vi gjorde den första 2004 var tributband inte alls lika vanliga. Jag fick flera förslag om att göra det permanent.

Men när jag började skriva egen musik igen ville jag inte bli förknippad med att vara en Springsteenkopia. Jag älskar hans musik, men jag älskar så mycket annan musik också. Springsteen har lyckats hålla sig relevant i mitt liv, men han är inte hela min identitet.

”Jag försöker inte låta som Springsteen. Jag sjunger som mig själv.”

Clapton möter Springsteen på Cirkus

Den 19 september 2026 står Ludde & The Hungry Heart Band på Nya Cirkus i Stockholm. Föreställningen ”Clapton vs Springsteen” samlar två konserter under samma kväll: Luddes hyllning till Springsteen och Micael Liljas Eric Clapton Tribute.

Vad är det som gör mötet mellan Claptons och Springsteens musik spännande?

Grundbulten är förstås att vi är vänner från Jönköping som länge har pratat om att göra något tillsammans på en större scen i Stockholm.

Men både Clapton och Springsteen är legender, fast i lite olika musikaliska världar. De vänder sig delvis till samma generation, men kanske till människor med olika smak. Det ska bli spännande att se om Claptonälskarna upptäcker något hos Springsteen och om Springsteenpubliken hittar något nytt hos Clapton.

Vad kan publiken förvänta sig av Ludde & The Hungry Heart Band?

En jäkla massa kärlek och värme, lite skratt och kanske ett och annat förvånande låtval. Jag väljer inte bara efter vilka låtar som är mest kända. Jag tar också med sådant som jag själv har en känslomässig anknytning till.

Det finns förstås klassiker som man nästan inte kommer undan, men jag tycker också om att plocka fram låtar som inte tillhör de största hitsen och som ändå är jäkligt bra.

Vad hoppas du att publiken tar med sig hem?

Glädje och energi.

”Jag hoppas att de tycker att livet är lite bättre när de går hem än det var när de kom dit.”

En permanent semester fylld av musik

Efter tre välbesökta vinterkonserter på Jönköpings Teater har Ludde beslutat att låta den traditionen vila ett år. Det betyder inte att tempot behöver sjunka. Tvärtom blickar han framåt mot den dag då det vanliga yrkeslivet kan lämna mer plats åt musiken.

Blir pensionen också ett farväl till musiken?

Nej. Jag tänker kalla det för en ”permanent vacation” – en permanent semester.

Då ska jag börja med musiken ordentligt igen.

Fakta: Clapton vs Springsteen

Datum: Lördagen den 19 september 2026 klockan 19.00
Plats: Nya Cirkus, Stockholm
På scen: Micael Lilja Eric Clapton Tribute samt Hans ”Ludde” Ludvigsson & The Hungry Heart Band
Längd: Cirka 3 timmar och 30 minuter inklusive paus
Åldersgräns: 13 år
Biljetter och information: cirkus.se