På lördag möts två av rockhistoriens största låtskatter när Clapton vs Springsteen intar Nya Cirkus i Stockholm. Inför konserten har jag intervjuat kvällens båda frontmän om deras musikaliska resor, egna låtskrivande och relationer till Eric Clapton och Bruce Springsteen. I dag publiceras den första delen, där Micael Lilja berättar om vägen från den första elgitarren till Cirkus scen. På torsdag följer del två med Hans ”Ludde” Ludvigsson.

Micael Lilja: ”Ingen kan ta ifrån dig din röst”

Från en elgitarr i hörnet av musikklassrummet och ett första gage på 290 kronor till egen musik, turnerande Eric Clapton-hyllningar och ett gemensamt scenmöte med Hans ”Ludde” Ludvigsson på Nya Cirkus. Micael Lilja berättar om att respektera låtarna utan att imitera, dynamiken i det som inte spelas och varför skaparlusten vägrar släppa taget.

När Micael Lilja berättar om sitt musikliv går en tydlig linje genom decennierna. Han vill förstå vad som får en låt att bära, men också hitta det som bara kan vara hans eget. Jönköpingsmusikern, som växte upp i Huskvarna, har rört sig mellan originalmusik och hyllningsprojekt, mellan gitarriffens kraft och de stilla ögonblick där bandet vågar lämna luft. Oavsett formen återkommer han till samma kärna: rösten, uttrycket och känslan av att musiken fortfarande har mer att säga.

Elgitarren i hörnet förändrade allt

Var växte ditt musikintresse fram?

Det kom genom radion. Jag var nio eller tio år när jag hörde Creedence Clearwater Revival, ungefär när de var som störst. Sedan blev det gitarr i grundskolan. Gitarrläraren hade en elgitarr stående i ett hörn och jag sneglade på den hela tiden. Till slut frågade han om jag ville prova. Det ville jag – och sedan var jag fast.

Den första spelningen är fortfarande märkligt tydlig i minnet. Bandet repade i det gamla badhuset i Huskvarna och fick spela i Alfred Dalinskolans aula på andra sidan gatan. Någon gång kring 1977 eller 1978 lastade de instrument och förstärkare på en fyrhjulig vagn och drog allting genom rondellen. Gaget var 290 kronor.

Minns du vad ni spelade?

Inte de exakta låtarna, men vi spelade ganska tidigt mycket eget material. Det har gått i perioder genom livet. Ibland har det blivit fler tolkningar och hyllningar, men just nu arbetar jag med eget igen. Jag var i studion tidigare i kväll. Man ger sig inte. Det är svårt att sluta.

”Man ger sig inte. Det är svårt att sluta.”

Sången och gitarren växte fram tillsammans

Kom gitarren eller sången först?

De har följts åt hela tiden. Jag har aldrig varit bara gitarrist eller bara sångare. Det har varit naturligt att spela och sjunga samtidigt, ända från början.

Micael återkommer till rösten som något djupt personligt. En annan gitarrist kan spela snabbare, renare eller mer tekniskt avancerat. Men en människas röst och sätt att förmedla en text går inte att kopiera. För honom är uttrycket viktigare än teknisk perfektion.

Vad betyder rösten för din identitet som artist?

Jag är väl hyfsad på gitarr, men ingen kan ta ifrån mig mitt sånguttryck. Jag är jag. Någon annan kan spela bättre, snabbare och snyggare, absolut – men ingen kan ta ifrån dig din röst. En röst behöver inte heller vara tekniskt perfekt för att vara bra. Bob Dylan är ett tydligt exempel. Det är uttrycket som gör att det berör.

”Någon annan kan spela snabbare och snyggare – men ingen kan ta ifrån dig din röst.”

Från bluesens rötter till Eric Clapton

När upptäckte du Eric Clapton?

Det var nog i början av 1980-talet. Jag hade alltid tyckt om blues, framför allt den afroamerikanska bluestraditionen. Clapton blev en av dem som förde det arvet vidare in i den rockmusik som jag själv växte upp med. Han är en väldigt bra uttolkare, men också en mycket bättre sångare än vad han ofta får erkännande för. Många talar först om gitarrspelet, men sången är fortfarande riktigt, riktigt bra.

Vilka låtar gjorde starkast intryck i början?

De tidiga låtarna, som ”Sunshine of Your Love” och ”White Room” från Cream-tiden. Och ”Layla”, förstås. Det där introriffet är klassiskt. Sedan kom låtar som ”Wonderful Tonight” och längre fram ”Tears in Heaven”. Men det var nog de tidiga Clapton- och Cream-låtarna som öppnade dörren.

Har din bild av Clapton förändrats med åren?

I början var det gitarrspelet. Med tiden har sångaren trätt fram mycket tydligare. I dag har de två sidorna vuxit ihop för mig. Jag tycker mycket om det avskalade i ”Unplugged” och samtidigt kraften och det psykedeliska i Cream. Det är ganska olika världar, men båda ryms i honom.

Luften mellan tonerna

Vad har arbetet med Claptons musik lärt dig?

Framför allt dynamik. Det är väldigt lätt att glömma när man spelar. Man behöver våga lämna luft och utrymme – kanske bara en bastrumma och en bas, och ingenting mer. Det är inte alla som ska spela samtidigt. De bästa tonerna kan vara de man inte spelar.

Under en nästan tre timmar lång konsert gäller det att hela tiden påminna sig om det. Mitt i det andra setet är adrenalinet högt och då är det lätt att bara trycka på. I stället måste någon våga säga: glöm inte dynamiken i nästa låt. Publiken behöver också få landa. Det är då konserten börjar andas.

”Det är inte alla som ska spela samtidigt. Publiken behöver också få landa.”

Respekt för låten – utan förklädnad

Hur hittar man balansen mellan att vara trogen originalet och att göra musiken till sin egen?

Vi försöker inte härma. Jag kan inte och vill inte låta röstmässigt som Eric Clapton. Han har sitt uttryck och jag har mitt. Däremot är vi noga med att göra låtarna rättvisa. Vi har respekt för dem. Om ett parti är besvärligt hoppar vi inte över det för att göra det enkelt för oss. Då får vi fajtas med det, repa och sätta det.

Vissa detaljer bär en hel låts identitet. Introt till ”Layla” går inte att slarva med eller hitta på något annat kring. Alla vet hur det ska låta. Samtidigt är målet inte att skapa en exakt ljudkopia. När Micael sjunger måste det fortfarande vara Micael Lilja som publiken möter.

Hur föddes Eric Clapton Tribute?

Vi hade tidigare gjort en Creedence-hyllning. När vi började var det inte så många som gjorde det, men efter ett tag blev det väldigt trångt på den marknaden. Då kände vi att vi behövde hitta något annat. Jag tänkte: Clapton är det ingen som gör, åtminstone inte vad jag känner till. Det är lite smalare, men där finns en fantastisk och väldigt stor repertoar. Så började det 2019.

Bandet består av åtta musiker, och flera av dem har spelat tillsammans med Micael i olika sammanhang under många år. Bas och trummor är fundamentet; där måste varje slag sitta. Ovanpå det kan gitarr, piano, orgel, kör och slagverk lyssna in varandra och skapa rörelse. Det är ett samspel som blivit alltmer självklart med tiden.

Finns det någon låt som varit särskilt svår att få rätt?

Det finns flera, men ”My Father’s Eyes” är ett bra exempel. Det är någonting i den som gör att det lätt blir stolpigt eller tappar svänget. Ibland fungerar den plötsligt på ett rep och då tänker man: nu har vi den. Nästa gång är den borta igen. Det kan handla om tre BPM. Det går nästan inte att förklara. Ibland måste man släppa en låt och komma tillbaka när man har hittat en annan väg in.

Vilken Clapton-låt känner du dig allra mest hemma i?

Då blir det nog ”Layla”. Vi försöker spela den som den ska spelas, med båda delarna. Först kommer låten som alla känner igen, och sedan den långa instrumentala codan med pianot. Den delen är så fantastiskt vackert skriven. Tillsammans blir de något större än två separata stycken. Det är magiskt.

Ett eget språk av rock, blues och soul

Hur skulle du beskriva din egen musik?

Som en blandning av rock och blues, med lite soul emellanåt. Den är mycket gitarrbaserad och jag tycker om riff som kan lyfta och bära en låt. Samtidigt lägger jag stor vikt vid sången. Jag vill inte slarva med den, och jag arbetar mycket med körer. När rösterna hittar rätt klang tillsammans händer någonting väldigt starkt.

Texterna är nästan alltid på engelska och gärna lite underfundiga. Bland de låtskrivare Micael återkommer till finns John Hiatt och Jackson Browne – berättare med både precision och nyanser. Jackson Browne såg han redan i början av 1980-talet på Konserthuset i Göteborg, tillsammans med David Lindley. Minnet av den konserten lever kvar.

Det gick tio år mellan albumen ”At Last” och ”Gravel & Dust”. Vad hade förändrats?

Jag hade blivit en bättre sångare, en bättre gitarrist och en bättre textknåpare. Jag hade också förstått mer av produktion – hur man lämnar luft och utrymme. Skivorna låter ganska olika. Jag är väldigt nöjd med produktionen på ”Gravel & Dust”. Den låter riktigt bra, och det får man faktiskt säga om sin egen skiva.

Hur börjar en ny låt?

Ofta med en fras, en titel eller några ord. Jag har alltid papper och penna bredvid mig i soffan. Eftersom jag skriver på engelska kan någon säga något i en tv-serie som låter bra. Då skriver jag ner det. Ett halvår senare kan orden bli början på en text när ett riff eller en annan idé dyker upp.

En av låtarna som nu växer fram i studion heter ”Beyond Gravity”. Där kom titeln först: tanken på att befinna sig någon annanstans i universum, bortom gravitationens grepp. Sedan byggdes låten runt orden. Det är ett konkret exempel på hur en liten anteckning kan öppna en helt ny musikalisk värld.

Har Clapton-projektet påverkat ditt eget skapande?

I början tog det mycket fokus. Konceptet behövde byggas och musiken skulle bli så bra som jag ville. Nu sitter det på ett annat sätt. Efter ett par repetitioner är vi igång igen, och då finns också mer utrymme för det egna. Jag känner att jag vill ut och spela de låtarna igen. Utmaningen är att hitta scenerna, eftersom det är lättare att sälja en välkänd låtskatt än ny originalmusik. Men lusten finns där.

En gammal vän – och en bokning på Cirkus

Micael Lilja och Hans ”Ludde” Ludvigsson har känt varandra sedan omkring 1980. De har rört sig i samma musikliv och länge pratat om att göra något tillsammans, men planerna har aldrig riktigt blivit verklighet. Efter att Micaels Clapton-band tidigare spelat på Cirkus började tanken ta form på allvar.

Hur blev ”Clapton vs Springsteen” verklighet?

Jag tänkte att det vore roligt att komma tillbaka till Cirkus, men att det var för nära inpå för att göra samma föreställning ensam igen. Då pratade jag med Ludde. Vi hade ju sagt länge att vi måste göra någonting tillsammans. Sedan gick det ett tag och jag skickade ett meddelande: ”Nu har jag bokat Cirkus.” Han svarade ungefär: ”Vad fan, har du bokat det här nu?” Ja, då fick vi väl köra.

Vad gör mötet mellan Clapton och Springsteen spännande?

Det är inte ett självklart möte. Jag vet inte ens om de själva har delat scen någon gång. De kommer från olika musikaliska världar, men båda har låtskatter som har följt flera generationer. Det spännande är att någon som främst kommer för Clapton kanske upptäcker något nytt hos Springsteen – och tvärtom.

Planen är att Eric Clapton Tribute öppnar kvällen och att Ludde & The Hungry Heart Band tar över efter pausen. Det är ingen värdering mellan artisterna, betonar Micael, utan en fråga om kvällens dramaturgi. Springsteens musik har ett mer uttalat arenauttryck och passar som final. När intervjun görs är de gemensamma inslagen ännu inte spikade, men tanken är att banden och frontpersonerna ska mötas någonstans under kvällen.

Vad hoppas du att publiken tar med sig hem?

En stor glädje och en jävligt bra musikupplevelse. Vi ska ge dem en fantastisk kväll. Det ska kännas som en riktig käftsmäll – på bästa möjliga sätt.

”Vi ska ge publiken en fantastisk musikupplevelse – en riktig käftsmäll.”

Snart börjar repetitionerna inför Cirkus. Nästan femtio år har gått sedan den där första spelningen i Huskvarna, när instrumenten drogs över gatan på en vagn och 290 kronor kändes som ett riktigt gage. Scenen är större nu, men drivkraften är märkligt intakt: att få musiken att leva i rummet, tillsammans med andra, och att aldrig riktigt bli färdig med nästa låt.

”Ingen kan ta ifrån dig din röst.”

Fakta: Clapton vs Springsteen

Datum: Lördagen den 19 september 2026 klockan 19.00
Plats: Nya Cirkus, Stockholm
På scen: Micael Lilja Eric Clapton Tribute samt Hans ”Ludde” Ludvigsson & The Hungry Heart Band
Längd: Cirka 3 timmar och 30 minuter inklusive paus
Åldersgräns: 13 år
Biljetter och information: cirkus.se