Det blev en magnifik avslutning på den fantastiska gitarrfestivalen med extra allt. Först prisutdelning på Young Talents Competition följd av ett pärlband av makalösa gitarrister från Brasilien, Uruguay, Nederländerna, Ukraina, Frankrike och Sverige.
Festivalchefen, Klaus Pontvik, började med att hålla en prisutdelning från den tidigare finalen i Young Talents Competition. Vinnare blev Hayoung Lee från Sydkorea. Hon fick också spela ett stycke på klassisk gitarr och visa upp sin talang för kvällens publik.
Själva galakvällen börjar med den fantastiska svenska klassiska gitarristen Jakob Kellerman. Kvällen förärad att spela på gitarrbyggaren Antonio de Torres legendariska gitarr SE-114 från 1888, ofta kallad ”gitarrernas Stradivarius”. Gitarren ägdes av gitarrmästaren och kompositören Francisco Tárrega och sägs ha varit hans favoritinstrument under senare delen av hans liv. Gitarren har nyligen restaurerats och har inte spelats offentligt på över 100 år.
Det blir en helt magisk upplevelse att få höra Kellerman, skickligt och känslosamt ”smeka den gamla damen”, som han skämtsamt säger. Gitarren har den vackraste och varmaste klangen jag har hört. Det känns nästan som att det är gitarren som talar till oss lyckliga i publiken genom Kellermans fingrar. Kellerman spelar förstås musik av Tárrega så det blir ännu mer speciellt att få höra den spelad på Tárregas egen gitarr.
Efter denna omtumlande och historiska upplevelse har i alla fall jag lite svårt att ta in nästa framträdande av den skicklige ukrainske gitarristen Marko Topchii. Han spelar en melodi som nog de flesta känner igen under namnet ”Min hatt den har tre kanter” eller ”Karneval i Venedig” som den traditionella folkvisan heter som Tárrega transkriberade till ett avancerat gitarrstycke.
Därefter kommer en av mina personliga favoriter på festivalen, holländskan Karlijn Langendijk, som gjorde ett väldigt fint framträdande på Katalin i torsdags in på scenen. Hon framför sin egna komposition India.
Karlijn presenterar sedan nästa artist som är den otroliga unge fransmannen Antoine Boyer. Han spelar först på en så kallad ”Gypsy gitarr” sitt egenkomponerade stycke ”Arabesque”. Han byter sedan till en klassisk gitarr. Han har transkriberat jazzstandarden ”Like Someone In Love” till klassisk gitarr. Sedan fortsätter han med Stevie Wonders ”Overjoyed”. Vilken allsidig och intressant gitarrist han är. Väldigt flyhänt i sina solon också.
Antoine Boyer har sedan äran att presentera en av sina egna hjältar, som han lyssnat på så länge han själv spelat gitarr, den legendariska brasilianske kompositören, gitarristen och sångaren Guinga. Guinga tackar också Antoine Boyer för att de nu får tillfälle att spela på en scen tillsammans med honom för allra första gången. Guingas engelska är lite ”knackig” men han kämpar på och gör sig förstådd ändå. Det stycke som de spelar tillsammans bygger på Duke Ellingtons ”In A Sentimental Mood”. Guinga berättar att han hade melodin, av sin hjälte Duke Ellington, i huvudet när kan komponerade låten.
När sedan Boyer lämnar scenen såger Guinga att han har två döttrar men nu också en son, han syftar förstås på Boyer. Guinga fortsätter med en vals för Gaza. Ett gripande stycke. Han sjunger på portugisiska så jag förstår inget av texten men hans inlevelse och den sorgsna valsen säger mer än ord. Guinga har överhuvudtaget väldigt mycket karaktär. Han spelar sedan bland annat en vaggsång som han skrev för sina döttrar, när de var fem respektive två år gamla, för sådär 40 år sedan. Han fortsätter med en Capoeira som i grunden är en afrobrasiliansk kulturtradition och kampkonst. Hela hans framträdande är väldigt speciellt och en riktig upplevelse.
Därefter följer Duo Siqueira Lima som också uppträdde på fredagen. Det sprudlar om deras framträdande. Efter dem så är det dags för en annan favorit från fredagens konserter. Mozes Rosenberg som kommer in tillsammans med Antoine Boyer. Nu går det undan där de två liksom jammar ”Gypsy-jazz” med varandra med rafflande snabba solon. Underbart att se och lyssna till.
Det blir sedan en fantastisk avslutning med oerhört mycket talang på samma scen när Karlijn Langendijk, Antoine Boyer, Mozes Rosenberg, Guinga, Fernando de Lima och Sérgio Assad sätter sig sida vid sida och spelar tillsammans, Vilken magnifik avslutning!
Jag pratar lite med en man på väg till garderoben på väg ut. Han säger att han nästan fått en överdos av gitarrmusik. Jag är benägen att hålla med. Det kommer ta tid att smälta allt detta. Tack för alla upplevelser Klaus Pontvik, Stefan Löfvenius, Rebecca Rikner och alla andra involverade i denna fantastiska festival, man repar sig dock alltid snabbt efter en överdos av gitarrmusik och vill snart ha mer. Vi ses nästa år!