Det var fullsatt i Uppsala Konsert & Kongress stora sal när legendaren Janne Schaffer underhöll en entusiastisk publik med musik och berättelser ur sin långa karriär.
Kön ringlade lång innan insläpp till Janne Schaffers spelning på Uppsala Internationella Gitarrfestival. Helt klart är han den artist som dragit mest publik under festivalen. Så har han också en lång karriär. 1970 gjorde han sitt första jobb som studiomusiker på en skiva med Björn Skifs. Janne Schaffer fyllde nyligen 80 år. Att även publiken har åldrats märktes då många hade problem med trapporna inne i stora salen.
Schaffer själv är däremot mycket vital och ungdomlig. Han hakar sig inte det minsta när han berättar anekdoter ur sitt liv. När det gäller hans gitarrspelande så använder jag en av berättelserna. Efter en spelning, var det en gång en lite överförfriskad man som sa till Janne ”du spelar ju lika bra som när du var som bäst” och så är det minsann.
När Janne Schaffer och bandet, som består av Barbro Lindkvist på gitarr, Mårgan Höglund på trummor, Jimmy Källqvist på bas och Jonas Gröning på keyboards, kliver in på scenen kör de igång med ”Dimbaa Jullow”, en härlig 70-tals fusion. Janne berättar att det var Malando Gassama som spelade med honom på den tiden som döpte låten. Janne vet inte vad det betyder men ”det är säkert något ekivokt” säger han med ett leende.
Överhuvudtaget är Schaffers berättelser väldigt roliga och fyndiga. Jag tänker för mig själv, att han inte bara är en fantastisk gitarrist utan också en stå-upp komiker av rang. Det är dessutom berättelser ur verkligheten som han berättar på ett riktigt kul sätt. Han berättar vidare att hans mamma var pianolärare och att hon hade elever som övade hemma hos dem när han var barn. Ofta spelades Debussy’s vackra ”Clair de lune”. Nästa låt de ska spela skrev han som en hyllning till sin mamma. Låten heter Claire men mamma hette Berit. Det är en vacker och stillsam komposition vi får höra.
Sin första gitarr byggde den 12-åriga Jan Schaffer i slöjden 1957, efter att ha övertalat sin slöjdlärare. Gitarr-intresset började där någonstans. Ganska snart därefter började han att lira elgitarr. Vi får sedan höra ett mäktigt ”progg-medley” där de olika musikerna i bandet har fått välja varsin låt. Låtarna som ingår är ”Jordbruksmaskinen” (från första plattan), ”Berzelii Park” (från Electric Grafitti), ”Fillins Mignon” (också den från första plattan) och ”Happy Feet” (från Earmeal). Som min gamle vän, Christer, sa efter spelningen ”det är som ett soundtrack till ungdomsåren” och det är bara att instämma.
Nästa låt blir ”It’s never too late” från albumet ”Earmeal”som spelades in i Hollywood bland annat tillsammans med bröderna Porcaro från Toto. Låten samplades senare av en hiphopare. Jonas Gröning sätter igång lite av den samplingen i högtalarna. Nu samplar vi tillbaks den utbrister Janne, när de kör igång låten.
Han fortsätter att berätta om sin gamle vän Ted Gärdestad som han jobbade mycket tillsammans med. Han spelade på hela 69 av 91 låtar som Ted spelade in under sin karriär. Han berättar vidare lite om det stipendium för unga musiker, som han varit med att starta upp till Teds minne. Sedan blir det en improvisation för Absent Friends (kanske mest tillägnad Ted Gärdestad). Den leder till slut fram till ”Jag vill ha en egen måne”.
Janne Schaffer saknar inte bara Ted Gärdestad utan också sin gamle vän Björn Json Lindh som han jobbade tillsammans med i 43 år. Vi får höra två av Jsons kompositioner ”Brusa högre lilla å” och ”Härifrån till evigheten”, två väldigt fina stycken till hans minne.
Det blir lite folkmusiktoner när de spelar Schaffers egna komposition ”Norrland” som följs av en gammal goding ”Halkans affär”. Janne Schaffer och hans eminenta band hyllas med stående ovationer. Han frågar ”orkar ni med en till?” Svaret är förstås JA. ”Då ska ni få två till” fortsätter han. Vi får höra ”Rebeccas dröm” som Schaffer skrev till kompisen Lasse Åbergs film ”Hälsoresan” och som sista låt blir det Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”. Janne berättar att en recensent sågade honom i en konsertrecenion med orden ”som avslutning spelade Schaffer ett långsamt segt stycke”. På så sätt tänker inte jag avsluta denna recension. Schaffers version av Taubes klassiker är fridfull och vacker med långa fina smäktande gitarrtoner som kännetecknar Janne Schaffers fingertoppskänsla.
Det var rörande att se en sådan luttrad artist som Janne Schaffer ta upp sin smartphone och filma publikens ovationer. En ömsesidig uppskattning mellan artist och publik är något mycket fint.
Det blev en väldigt trevlig stund med Janne Schaffer och hans band. Inte bara musikaliskt, de fina berättelserna ur hans långa tid i musikens tjänst, som knyter samman låtarna, gör det till något mer än bara en konsert. Efteråt ringlade kön lång fram till Janne Schaffer som signerade skivor och böcker eller bara gav sig tid att hälsa på folk. En del ville ta bilder med sin idol.