Banna Sona Band betyder det lyckliga bandet på Iriska. 14-mannabandet gör verkligen skäl för namnet när de sprider glädje för en stor publik i Parksnäckan. De 14 musikerna under ledning av Frida Öhrn och Kalle Moraeus besitter tillsammans en enormt stor musikalitet som de bjuder frikostigt på under en mycket varierad spelning.

Banna Sona Band startades i januari 2025 och detta är således bandets första spelning på Parksnäckans scen i Uppsala. Förutom Frida Öhrn (sång, gitarr och munspel) och Kalle Moraeus ( sång, fiol, el och akustiska gitarrer och andra stränginstrument) så består bandet av kapellmästaren och basisten Johan Granström, Erik Janson (gitarr, pedal-steel, sång och diverse stränginstrument), Filip Jers (munspel, gitarr och dragspel), Karin Hammar (trombon), Pelle Grebacken (saxofon och diverse andra blåsinstrument), Patrik Skogh (trumpet), Johan Löfcrantz Ramsay (trummor), Rebecca Meiselbach (slagverk och sång), Martin Björklund (fiol, gitarr, andra stränginstrument och sång), Hans Helander (sång och gitarr), Markus Lindqvist (sång) och Anders Lundqvist (klaviatur). Eftersom flera av musikerna är multi-instrumentalister så har de förstås en väldig mängd instrument med sig på scenen och de besitter tillsammans en enorm musikalitet.

Bandets repertoar är förstås även den väldigt bred. I grunden finns folkmusik av olika slag, men deras spelning spänner över många olika genres som country, americana, rock och jazz för att nämna några.

Strax efter kl 19 intar bandet Parksnäckans scen. Det är en mycket skön sommarkväll i Uppsala. Filip Jers kliver fram och inleder med magiska toner på sitt munspel sedan faller hela bandet in i ”Äppelbo gånglåt”. Nästa låt blir en helt ny låt som inte är inspelad ännu förkunnar Frida Öhrn som också är vokalist på låten, ”Nu och här”, som på ett sätt även i texten presenterar bandet.

Hans Helander blir nästa sångare och det blir irländska toner i ”American Land”. Kalle Moraeus kliver fram och tillsammans med Frida Öhrn berättar de lite om bandet och den musik de ska framföra. Folkmusiken finns där som en grund i det mesta, men lite annat blir det också.

När de sedan fortsätter med Bob Dylans fina låt ”My Back Pages” så kliver flera av musikerna fram på scenen. Sånginsatserna delas av Hans Helander, Markus Lindqvist, Frida Öhrn, Erik Jansson, Kalle Moraeus och Martin Björklund som sjunger varsin vers. Rebecca Meiselbach körar också. Redan nu visar de vilken bredd och styrka bandet har, även när det gäller de vokala insatserna. Kalle Moraeus bjuder också på ett väldigt snyggt gitarrsolo på sin röda strata.

Det ges mycket utrymme till alla musiker både när det gäller sång och instrumentala bedrifter. Varken Frida Öhrn eller Kalle Moraeus dominerar på något sätt.

Frida Öhrn presenterar Pelle Grebacken som spelar många olika instrument. Han har nio stycken med sig på scenen. Det instrument har härnäst ska spela på är en irländsk flöjt som kallas Thornton Whistle. Kalle Moraeus spelar på en irländsk bouzouki och vi får höra den fina ”P Stands for Paddy”.

Kalle Moraeus berättar sedan om när han på en av sina ishockey-resor till Nashville såg att Vince Gill skulle spela med bandet The Time Jumpers. Moraeus lyckades till slut få komma in och bekantade sig även med bandet. En av bandets fiolspelare var lite reserverad men räckte sedan sin fiol och stråke till Moraeus med orden ”play some swedish country”. Sedan fick de höra en riktig ”surpolska” avslutar han. Detta blir en introduktion till låten ”On The Outskirts of Town” som fanns på The Time Jumpers repertoar.

Frida Öhrn sjunger sedan den allra första singel som bandet spelade in ”Til the music starts again”. Nästa musiker som får kliva fram på scenen och ta huvudrollen ett tag är mannen från bygden, eller Rambo från Rimbo som Moraeus skämtsamt kallar Martin Björklund. Han sjunger och spelar, ”Fiddler’s Green” en låt av en av sina förebilder, den amerikanske bluegrass-musikern Tim O’Brien.

Erik Janson och Frida Öhrn sjunger en fin duett i Sonny & Cher’s ”I’ve Got You Babe”. Kalle Moraeus avlöser dem vid mikrofonen i ”Visst är det du”. Markus Lindqvist tar sedan över sången i ”Working Man” han berättar om när han var barn och mimade och sjöng till Joe Cocker. Sedan får vi höra ”Unchain My Heart”. Lindqvist är en mycket bra sångare och hans framträdande uppbackad av det stora bandet med blås och allt samt fin körsång av Rebecca Meiselbach och Frida Öhrn samt ett saxsolo av Pelle Grebacken blir också en av kvällens höjdpunkter tycker jag. Hans Helander tar sedan över sången i ”Green Green Grass” innan det blir paus i c.a 20 minuter.

De inleder det andra setet med ”Trettondagsmarschen”, den finaste folkmusiklåten som finns enligt Kalle Moraeus och nog är den väldigt fin. Det blir lite annorlunda med en blåssektion och Karin Hammar på trombon inflikar några toner från Star Wars.

Frida Öhrn vill få Kalle Moraeus att dansa till låten ”Can’t let go” men det lyckas hon inte med fast det svänger. Moraeus berättar att han bodde många år i Stockholm men att det var skönt att sedan flytta hem till Orsa. Hans brorson Johan Moraeus gjorde tvärtom men även han har nu återvänt hem. Han har även skrivit nästa låt som farbror Kalle nu sjunger ”Komma hem” är den passande titeln.

Konserten rullar på nu med sång av Hans Helander som gör en fin tolkning av Van Morrison i ”Bright Side of The Road”. Erik Janson tar plats vid mikrofonen efter honom och sjunger ”Next Big Thing” av en av sina stora förebilder, Vince Gill. Liksom Vince Gill är Janson även en riktigt bra gitarrist. Markus Lindqvist sjunger sedan Steve Earle’s Galway Girl.

Jag har under konsertens gång lagt märke till basisten, tillika kapellmästaren, Johan Granström som stått längst bak på scenen hela tiden. Hans basspel imponerar. Det blir till slut hans tur att kliva fram och inleda den fina ”Koppången” med ett utsökt bas-solo. Sedan fortsätter Filip Jers på munspel ett fint samspel med Kalle Moraeus på fiol.

Karin Hammar på trombon inleder en mycket snygg tolkning av Oh Lauras dunderhit ”Release Me” tillsammans med Frida Öhrn som ger låten ett nytt liv. När hon tar i med rösten får jag rysningar, det är så bra.

Kalle Moraeus kallar fram Johan Granström igen och Pelle Grebacken. Bas, fiol och flöjt vad kan det bli av det? Inledning på jazzlåten Groove Merchant förstås. Det svänger som tusan och solon från Filip Jers på munspel, Karin Hammar på trombon, Patrik Skogh på trumpet och Pelle Grebacken på saxofon avlöser varandra. Plötsligt är vi som förflyttade till en cool jazzklubb i New York. Vilken spelskicklighet och mångfald Banna Sona Band uppvisar.

Som om det inte räckte med sväng berättar Frida vidare att hennes pappa sa att det måste svänga i musiken. Det gör det förstås, men på ett annat sätt i country-rock rökaren ”Train, Train”

På Något sätt har konsertens klimax redan nåtts och de två avslutande låtarna, ”Pay Me My Money Down” sjungen av Helander och ”I Will Wait” av Lindqvist känns nästan överflödiga. Som extranummer får vi ett riktigt bra medley. Frida Öhrns sång påminner lite om Janis Joplin i den första delen som är Something’s gotta hold on me (Etta James), sen fortsätter det med Ring of Fire (Johnny Cash men skriven av June Carter Cash och Merle Kilgore) för att avslutas med country-gospel av Hank Williams i ”I saw The Light”.

Sammanfattningsvis är jag väldigt imponerad av alla deltagande musiker och sångare. Det blev en väldigt omväxlade konsert med en salig blandning av olika stilar. Det kan dock vara lite svårt när det inte finns någon sammanhållande röd tråd. Kanske bandet skulle ha vunnit på att renodla de två seten lite mer och hålla samman låtar av olika stil lite mer. Jag ska dock tillägga att jag är sjukt nöjd med konserten, så detta är bara lite konstruktiv kritik. Banna Sona Band överträffade mina förväntningar med råge. De kan dock bli ännu bättre så jag ser med tillförsikt fram emot nästa gång jag får se dem. Kanske på Parksnäckan om ett år? Imorgon spelar de på Dalhalla. Ni som ska dit har verkligen något att se fram emot.