Midsommaraftonskvällen i Bangkok blev ett känsloladdat återseende med en av Asiens mest ikoniska musikgrupper. På den enorma restaurangen Por Kung Pao i stadsdelen Rathaphruek samlades över tusen personer för att bevittna något som inte längre skulle vara möjligt – en livespelning med Carabao, supergruppen som drygt ett år sedan meddelade att de lagt scenlivet bakom sig.

Bandet bildades i början av 1980-talet av Yuenyong ”Aed” Opakul, och slog igenom med albumet ”Made in Thailand” 1984 – ett album som sålt över fem miljoner exemplar och blev en milstolpe i sydostasiatisk musikhistoria. Från originaluppsättningen finns även Preecha ”Lek” Chanapai, Kirati ”Keo” Promsaka och Sanit ”Khai” Limsila kvar.

Förväntningarna låg i luften, lokalen var proppfull, temperaturen hög, och när första tonen slog an exploderade publiken i sång och dans. Här behövdes ingen typisk svensk startsträcka, inte en enda person satt stilla – från första till sista låt var det som att hela rummet andades i takt med bandet. Det spelade ingen roll om det var klassiker som ”Wanipok” eller odödliga ”Made in Thailand” som för övrigt anfördes av vackert intro på blockflöjt. Eller min egen favorit ”a flower pot for you”.

För oss som växt upp med svensk musiktradition är det svårt att riktigt förstå den position Carabao har i Thailand. Det är ett band som bär folkets röst, som under decennier tagit upp kampen mot orättvisor, förmedlat berättelser från landsbygden och samtidigt skapat ett soundtrack till nationens själ. Tänk dig om Ulf Lundell, Björn Afzelius och Nationalteatern smälte samman till en röst, med både folkets kärlek och landets puls i blodet – då närmar vi oss Carabaos betydelse för Thailand.

Jag har sett dem en gång tidigare – på ett utsålt Stockholmsmässan 2017. Det var stort redan då. Men att få stå där, i hemlandet där deras musik har sina rötter, bland en publik som kunde alla texterna utantill och dansade och sjöng från början till slut…det var en upplevelse på en helt annan nivå som drabbade mig känslomässigt på riktigt.

Någonstans under spelningen slog det mig, att här står jag, mitt i Bangkok långt från svenska sommarängar, jordgubbar och färskpotatis, dansande med ett fånigt leende och gåshud över armarna. För vad kan egentligen slå att få uppleva midsommarafton i hjärtat av Bangkok, ackompanjerad av ett av Asiens största band och en publik som aldrig slutade sjunga?

Att Carabao fortfarande har kraften att fylla ett rum med både energi och allvar – trots att bandet egentligen lämnat scenlivet – är ett bevis på musikens eviga kraft. Det här var mer än en spelning. Det var en hyllning till ett musikaliskt arv, en påminnelse om hur toner och texter kan forma ett folk.

Det var oväntat. Det var vackert. Och det var alldeles, alldeles perfekt.